Omkring Engelsk Fotboll

Power to the Palace

2011-12-06T17:33:00.005Z

Eftersom det nu bara är en tidsfråga innan någon av Sveriges stora kvällstidningar gör ett reportage om ett rödblått gäng från södra London tyckte vi att det var lika bra att hjälpa dem på traven. Ni som känner oss sedan innan förstår att resan vi ”gör” nedan egentligen är en sammanställning av våra liv som Palace-supportrar och då omfattar en 25-års period med otaliga liknande resor genomförda - inte det turistbesök vi ger sken av i texten nedan. Personerna vi ”intervjuat” är riktiga människor som vi pratat med genom åren men själva intervjuerna har snarare varit samtal över en öl vid olika tidpunkter. Undantaget är den rykande färska intervjun med Herr D som genomfördes på The Bedford för 22 timmar sedan. Han hade dock inga kartor med sig.

Crystal Palace FC har sedan förra veckans ”bragd” varit klubben på allas läppar. Fotbollsklubben som är döpt efter den jättelika glaskonstruktionen som inför världsutställningen 1851 restes i Hyde Park, sedan monterades ner och flyttades till en kulle i vad som på den tiden var Londons södra utkanter, har endast vid två tidigare tillfällen i modern tid rönt så stor uppmärksamhet – i båda tidigare fall handlade det också om möten med en viss storklubb från norra England. Men som sagt, nu pratas det återigen om den där lilla klubben med ett konstigt namn som ingen verkar ha koll på. Nu ställs runt om i världen frågor som: Vem är den där Murray och; är den där Ambrose samma Ambrose som en gång i tiden spelade ”toppfotboll” med Newcastle United och Charlton Athletic? Framförallt diskuteras det i Italien, Spanien, Sverige och Kina om var i hela världen Crystal Palace FC egentligen kommer ifrån. Vi har kartlagt klubben, pratat med dess fans, rest runt i klubbens hemmakvarter och hittat själen i klubben som i veckan chockade en hel fotbollsvärld genom att slå ut självaste Manchester United – på självaste Old Trafford – Theatre of Dreams.

Hade inte byggnaden The Crystal Palace flyttats från centrala London till södra London hade det här kanske varit en berättelse om ett Norwood Rangers, Sydenham United eller någon annan klubb med ett mer ”klassiskt engelskt” klingande namn – om det nu överhuvudtaget hade funnits en fotbollsklubb från South London att skriva om. Men Crystal Palace FC är ingen vanlig engelsk klubb, och kanske inte heller en klubb som passar in i Tipsextra-generationens snäva definition av ”klassisk”. Palace, som är det familjära namnet på klubben, är inte Wolverhampton Wanderers, eller Boltons dito, ej heller är de Huddersfield Town, Ipswich Town, Sunderland, Tottenham Hotspur eller West Ham United. Klubben har absolut ingenting gemensamt med storlagen Liverpool FC, Manchester United och Leeds United och kommer nog aldrig att uppleva någon ”klassresa” a’la Wigan Athletic, särskilt inte nu när Översten Gadaffi har kilat vidare till högre (eller lägre) divisioner. Palace, visar det sig, är nämligen den där fula lilla ankungen som inte riktigt passar in någonstans.

För att få reda på mer om klubben bestämmer vi oss för att utforska området där dess rötter finns. Vi tar treans buss från centrala London, följer med i bussens ryckande och snirklande förbi parlamentsbyggnaderna, njuter av utsikten på Lambeth Bridge och skymtar Chaplins gamla bostad på Kennington Road på södra sidan om The Thames. Vi åker förbi typiska townhouses längs samma gata, cirklar runt vid Kennington Park innan vi förs in i ett nytt stadslandskap strax söder därom. Brixtons hårda kvarter tar över, människoödena på gatan tävlar om att se mest eländiga ut och trafiken tätnar ju närmare Brixtons centrum vi kommer. I uppförsbacken mot Brixton Hill delar sig vägen, vi tar vänster och följer med längs bostadskvarter i klassisk engelsk stil, radhus på radhus breder ut sig. Vi kör förbi det svenskklingande namnet Dalberg Road innan vi ser första namn med anknytning till fotbollsklubben – Herne Hill. Här, på sin i ordningen andra hemmaarena, cirka en halv kilometer från tågstationen, spelade Palace sina hemmamatcher under en fyraårsperiod när det stora kriget rasade ute i världen. Vi följer dock med bussen vidare söderut. Vi kommer ut på Croxted Road som, via några namnbyten, i stort sett skulle kunna ta oss hela vägen ner till Crystal Palace Park – vår ”första” slutstation. Vi gör dock ett stopp vid Gipsy Hill. Här kliver vi in i The Paxtons nyrenoverade lokaler. The Paxton, tidigare en klassisk gammal pub, har nu genomgått ett större ansiktslyft och kanske tappat lite av sin charm. En eloge ska nya ägarna dock ha för att de återgått till pubens riktiga namn, efter att under en tid verkat under namnet The Mansion. Herr Paxton, eller rättare sagt Sir Joseph Paxton, för den som inte vet det, var mannen som kom upp med den genialiska idén att till världsutställningen låta bygga det där ”växthuset” som av tidningarna senare namngavs The Crystal Palace. Vi är alltså på något vis ”hemma” hos arkitekten bakom byggnaden som gav namn åt klubben vi alla letar efter (phew). Intressant att notera är att Paxtons förslag endast kom till efter att det första förslaget visat sig vara för dyrt (och fult) att faktiskt genomföra. Det skulle enligt historieböckerna egentligen ha uppförts en jättelik tegelbyggnad åt världsutställningen. Mycket tyder på att en sådan byggnad skulle ha uppförts mer permanent i Hyde Park men, hade man beslutat att, precis som blev fallet med glashuset, att någon gång flytta den hade vi kanske haft en samling människor i södra London som gått omkring och hejat på Brick Warehouse Wanderers, vad vet vi. Att glaspalatset överhuvudtaget hamnade i södra London är också Herr Paxtons förtjänst. Det var nämligen han, tillsammans med ett nybildat bolag, som räddade The Palace från att monteras ner efter utställningen för att aldrig mer pusslas ihop. Paxton och company bestämde därför att själva plocka isär byggnaden, flytta den i bitar hela vägen från Hyde Park till Sydenham Hill och där återuppföra det jättelika växthuset.

Åter på treans buss fortsätter vi den korta vägen ner till Crystal Palace Parade, som var just det en gång i tiden – en paradgata framför glaspalatset. Idag är den mindre intressant då hela gatan känns som en enda lång busshållplats. Palatset är också sedan många år borta. Vi hoppar av och anar Crystal Palace Station runt hörnet och det lilla stadsdelscentrumet åt väster. En pub upplevs vilja klättra uppför branta Anerley Hill, antagligen för att få en bättre bild av Crystal Palace Park på östra sidan om vägen. Långt där nere i ”dalgången” skymtar Croydons skyskrapor och vi inbillar oss att strålkastarna från Selhurst Park i South Norwood syns ända upp till vår utsiktsplats. Vi drömmer oss kort tillbaka till 1800-talet och återupplever myllret av människor som strömmar ut från två stationer byggda för att ta emot besökarna till The Crystal Palace. Idag finns bara en kvar, Crystal Palace Station, den andra är stängd och glömd men låg, för den som är intresserad, i parkens nordvästra hörn.

Vi dröjer kvar en stund, orienterar oss med hjälp av kartor och kompass – vi kollar namnskyltar och insuper känslan av att vara i hjärtat av South London och ändå på landet. Här, vid Crystal Palace, möts i stort sett fem Londonkommuner, Croydon, Bromley, Lewisham, Southwark och Lambeth. Crystal Palace FC förknippas mest med den förstnämnda, The Crystal Palace och parken låg respektive ligger inom Bromley. Längs gatorna i det lilla centrum som idag kallas Crystal Palace men som egentligen är bara Norwood, ligger de små caféerna uppradade; här finns frisör, blomsterhandel och tidningsaffär. Området har en viss ”village feel” – men larmet från London och Croydon lurar runt hörnet. Det var alltså här, eller rättare sagt på en fotbollsplan i direkt anslutning till palatset som man bestämde sig för att spela fotboll under ordnade former. En klubb som bar namnet Crystal Palace fanns redan på 1800-talet men det Palace vi känner idag bildades på den här platsen 1905. Palace blev ganska snabbt en populär klubb i det snabbt växande London. Arenan man höll till på blev så småningom skådeplats för FA cup-finalerna och allt verkade frid och fröjd för fotbollen i South London. När världskriget bröt ut fick klubben dock maka på sig, cupfinaler blev ett minne blott och området förlorade all anknytning till fotboll.

1936 brann The Crystal Palace ned och idag leker man friidrott på arenan som är inhyst inom det parkområde som en gång i tiden var Crystal Palace FCs hemvist. Under tiden hade klubben hunnit resa runt i South London, först till ovannämnda Herne Hill, sedan till The Nest i anslutning till dagens Selhurst Station. 1924 packade klubben upp resväskorna vid nuvarande hem på Selhurst Park.

Vi promenerar de cirka tre kilometer som utgör avståndet mellan Crystal Palace Park och Selhurst Park nere i South Norwood. Vi väljer att rulla nerför Church Road för att via South Norwood Hill leta oss in i ”Crystal Palace Heartland”. Under vägen konstaterar vi att Suburban South London ”aldrig tar slut” samtidigt som det är förvånansvärt lummigt och vackert ”söder om söder”. Vi kommer in på Whitehorse Lane och tycker oss se Selhurst Park nere i backen. Framme vid arenan är det märkligt hur anonym den är - från Whitehorse Lane-sidan märker man den knappt. Bostadshusen och Sainsbury’s supermarket ”skymmer” effektivt den lilla läktaren. Endast supporterbutiken i hörnet avslöjar klubbens närvaro i området. Vi går in.

Palaces lilla club shop är välsorterad men svårnavigerad. Vi förstår nu att Palace är långt från det glam och glitter man får uppleva hos Chelsea och Arsenal eller Manchester United. Crystal Palace känns på något sätt trångt och svåråtkomligt, undangömt och svårtolkat. Med detta följer dock en känsla av äkthet, stolthet och lojalitet hos de som trängs med oss därinne bland halsdukar, matchtröjor och Palace-litteratur. Folk tittar lite undrande på oss, men inte med den misstänksamhet som man möts av uppe hos Palaces lokalkonkurrenter i Bermondsey. Istället är folk försiktigt positiva till vårt intresse för Londons bortglömda fotbollsklubb. Marc, en medelålders Palace-fan, försöker beskriva klubbens identitet åt oss och inleder med att konstatera att folk utifrån aldrig riktigt förstått eller fått grepp om var klubben ”hör hemma”, om man är London eller Croydon, om det ska vara C Palace eller Crystal P eller om Palace är medelklass eller arbetarklass. I nästa andetag konstaterar han att samma förvirrning också råder inom de egna leden – i alla fall i viss utsträckning. Han refererar till Palaces val av rival som ett exempel på att klubben valt sin egen väg. Marc förklarar att rivaliteten mellan Palace och Brighton idag endast förstås av de som var med när den växte fram på 1970-talet men att han samtidigt är glad att den håller i sig i all sin onaturlighet. Hellre ett konstigt hat mot Brighton än en ohälsosam relation till Millwall – eller ett menlöst förhållande till Charlton avslutar Marc innan han försvinner.

Selhurst Park är en sliten gammal arena men fullt funktionsduglig åt en medelmåtta som Palace. Holmesdale-läktaren är kanske tillsammans med lilla Whitehorse Lane de enda delar av arenan som håller en någorlunda ”Premier League-standard”. Klubbens förhållande till sin ”egen” arena har genom åren varit ungefär lika diffust som Palaces rivalitet med Brighton. Ingen har riktigt kunna svara på vem som äger den – på ”riktigt”. Simon Jordan, Palaces ägare fram till 2010, påstod sig ha köpt den från Ron Noades, Noades, å sin sida, påstår sig äga allt söder om Clapham Common. Ungefär sådär ligger det till med allt på södra sidan stan i allmänhet och hos Palace i synnerhet. För den som vill ha det korrekta svaret lyder det någonting i stil med att konsortium CPFC 2010 nu kontrollerar både klubb och arena. Oavsett hur det är med Selhurst Park så vill samma konsortium bygga ny arena uppe i Crystal Palace Park. Planerna är dock beroende av högre instansers beslut om framtiden för OS-arenan i Stratford och friidrottens vara eller icke vara i samma park där Palace önskar sparka framtidens fotbollar. Selhurst Park finns i alla fall kvar i fem år till, oavsett. Så ni som vill uppleva arenan som syns i Alan Clarkes klassiska huliganfilm The Firm har i alla fall några år på er. Att Selhurst överhuvudtaget slank in på en skådespelarkarriär är ännu ett verk av Herr Noades som på fullt allvar ansåg det som god marknadsföring att vara med på vita duken oavsett vad filmen egentligen handlade om. Vår tids fotbollsklubbsägare är något mer försiktiga varför det i nyinspelningen av samma film endast nämns om en resa till ”Palace” då Selhurst denna gång inte ”fick vara med på bild”. Selhurst Park går annars till historien som platsen där Cantona fick hjärnsläpp och arenan där tre lag under längre tid spelat fotboll på hemmaplan. Förutom Palace handlar det om Charlton Athletic och numera avlidna Wimbledon FC.

Vi lämnar Selhurst Parks slitna fasader bakom oss och går vidare upp mot Thornton Heath. Vi går med andra ord från ett vrak till ett annat. Thornton Heath är South London när det är som värst – pubarna tycks hälsa dig välkommen till helvetet, människorna som befolkar dem verkar ha gett upp, barnen på gatan leker inte krig utan deltar i ett – inte ens pensionärerna är gulliga. Här vill ingen bo, säger Anthony som dricker öl på Wetherspoon-puben vid stationen. Här lever man inte utan bara överlever fortsätter han – titta bara på det där helvetet utanför – hur ska man kunna tycka om det där frågar han och pekar ut mot Brigstock Road med sin täta trafik och fantasilösa bebyggelse. Varför förstörde man inte denna del av London provocerar han – antingen under ordnade former med kommunens hjälp eller i det kaos som drabbade andra delar av stan under augusti månads upplopp. Ett kontroversiellt uttalande men visst förstår vi hans desperata klagande. Thornton Heath (Station) är en av tre tågstationer som man kan välja på vid besök till Selhurst Park – många bortafans och/eller förstagångsbesökare kommer hit. Man kan undra vilket intryck de får av klubben och dess hemkommun Croydon. Vi skyndar bort och drar oss ner mot det betydligt trevligare men ändå inte på något sätt idylliska området runt Norwood Junction-stationen.

Vi passerar The Cherry Trees som på matchdag fylls till brädden. The Alliance, på andra sidan gatan brukar vara lika fullbelagd en matchdag. Idag är det betydligt lugnare och vi blir gäster 5 och 6 denna förmiddag. Vi slår oss ner vid ett bord där två äldre män redan hunnit sänka några pints trots att klockan på dagen inte passerat beer o’clock för vanligt folk. John och Bruce visar sig vara en del av inredningen på just denna pub. John är Palace men Bruce visar sig ha sina rötter i andra änden av staden och därför stolt visar upp sin Spurs-nål som ser ut att ha möglat fast i kavajslaget. Ingen av dem besöker längre fotbollsarenorna där favoritlagen håller till. De uttrycker en bitterhet mot den moderna fotbollen som på något vis smittar av sig på oss ju längre in i konversationen vi kommer. Alla kommentarer är självklara – det stämmer ju att klubbarna inte längre har den lokala förankring som man förr hade – att spelare är på tok för högavlönade och att ståplatspubliken har ersatts av glassätande barnfamiljer. John förklarar att det tidigare fanns en stolthet hos spelarna att representera Palace, att Palace var speciellt. Hit kom lagen med hjärtat i halsgropen säger han. Inte av samma anledning som de skakade inför ett besök på The Den. Nej, hos oss var det målskyttarna som satte skräck i motståndarna, säger han som en halvsanning. Tänk alla dessa fantastiska målgörare som beträtt Selhursts gräsmatta drömmer han. Woodruff och Swindlehurst är två exempel från länge sedan men naturligtvis syftar jag främst på Wright och Bright. Sedan blommade ju också Andy Johnson ut här men det är ju nästan nutid ler han. Tänk när Steve Coppell var manager och vi hade Ian Wright, Mark Bright, Andy Gray, Eddie McGoldrick, Geoff Thomas, Nigel Martyn – alltså det laget som tog Palace till FA-cup final mot Manchester United 1990 är det inte många lågbudget-klubbar som slår.

Efter detta yttrar John några ord som gör honom speciell i Palace-kretsar. Han säger att "när Ron Noades styrde i klubben var det ordning och reda på Palace. Visst, det där uttalandet om att våra färgade spelare hade en annan 'arbetsmoral' var kanske lite klumpigt, men i jämförelse med under tomten Goldbergs tid var Noades tid i klubben rena drömmen. Vi reflekterar över klubbens "ständiga" ekonomiska problem som under åren resulterat i att klubben vid två tillfällen varit nära konkurs - något som verkar ha satt sina avtryck hos nuvarande ägarna. Aldrig tidigare har klubben drivits med sådant "förstånd" som nu. Man är försiktig med spelarköpen - satsar hellre på yngre förmågor som fiskas upp från den egna plantskolan - som alltid varit produktiv. Ägarna för en dialog med fansen på ett helt nytt sätt där man diskuterar öppet allt från nytt klubbmärke och utseende på tröjorna till omlokalisering till Crystal Palace Park och därmed också en flytt till kommunen Bromley. En gammal Palace-hjälte har fått förtroendet att leda A-laget, efterfrågade souvenirer tas fram och man har, med begränsade resurser, gjort biljettförsäljningen mer "användarvänlig" - allt i dialog med "brukarna". Tänk så annorlunda allt kunde ha varit om Herr Jordan i desperation sålt klubben till tidigare intressent från Tripoli, Libyen. Vi viftar snabbt bort denna hemska tanke om Gadaffi som ägare till en fotbollsklubb. Klockan är två när vi hastar ut från puben, springer ner till stationen och hoppar på tåget mot East Croydon Station.

Croydon är på gång – precis som det har varit i många, många år. Den här gången är det dock på allvar. Genom ett samarbete mellan kommunen och ett antal andra offentliga och privata aktörer ska man förvandla knepiga och smutsiga Croydon, en av Europas största ”towns”, till South Londons eget lilla paradis. Förutsättningarna finns – har egentligen alltid funnits där. Kommunikationerna till centrala London är bra – London Bridge och London Victoria är bara 15 minuters tågresa bort; på samma tid, fast i motsatt riktning, tar man sig till London Gatwick International Airport. Storföretagen finns redan etablerade här och Croydon town centre myllrar av liv när vi passerar. Ändå är misären påtaglig, så också trafiken och avgaserna. Under parollerna ”Third City” och ”Croydon Metropolitan Centre” tar dock kommunen med flera stora investerare krafttag för att ge invånarna en grön och fin stad – genom ”hållbar stadsutveckling”. Vi möter Herr D, en personlig vän och högt uppsatt inom kommunens strategiska planavdelning. Herr D förklarar att arbetet med Croydon town centre nu går in i en intressant period. Ett gediget och långdraget arbete med visioner och mål sätts nu in i verkligheten genom framtagande av en rad masterplans för Croydons centrum. Att få bort barriärer samtidigt som vi spelar på Croydons strategiska läge känns som ett vinnande koncept säger Herr D. Problemet idag är att sambanden mellan viktiga platser i centrala staden förstörs av en massa infrastruktur som skär rakt igenom området. Vi vill bibehålla Croydons goda kommunikationer men göra stadsrummet mer mänskligt, fortsätter han. Vi har redan fått ett uppsving i att West Croydon Station nu länkats ihop med tunnelbanesystemet (fast då ”overground”) men visa mig du vägen härifrån till den stationen. Det är lika svårt att ta sig dit, genom centrum, som det är att försöka att till fots korsa M25:an fortsätter han. Han breder ut kartor som visar de områden som kommunen bestämt sig för att fokusera på – samtliga ligger i de centrala delarna av staden – runt de etablerade kommunikationspunkterna. Försiktigt frågar vi, genom att hänvisa till kommunens yta, att det finns lika mycket skit och avgaser runt områdena i norra kommundelen – de som snuddar vid Crystal Palace Park – som det gör i centrum. Herr D nickar instämmande men påpekar att man måste börja någonstans. Svaret är naturligtvis fullgott – särskilt från en Millwall som Herr D.

Tillbaka ute på gatan slås vi av den pricksäkra beskrivning som vår vän på kommunen gav oss – Croydon är svårnavigerat – men på något vis helt rätt i ett Palace-perspektiv. Staden är lika svårtolkad som sin fotbollsklubb. Mer häpnadsväckande är att se den tillbakadragna roll som Palace spelar i sin egen hemstad. Visst, Palace finns närvarande lite överallt – vuxna män i rödblå fotbollströjor eller halsdukar syns i varje gathörn men så gör också Chelseas blåvita färger liksom Man Uniteds rödvitsvarta kombination. En matchdag tas pubar som The George, The Ship och The Spreadeagle över av Palace men en vanlig enkel regnig måndag är Croydon inte något örnnäste. Vi springer igenom några sportaffärer där det säkert utan problem skulle gå att inhandla en kateter i Celtics vitgröna färger men Palace-tröjorna lyser med sin frånvaro.

Vi avslutar vår resa på The George, ännu en Wetherspoon-pub som också känns renodlat Palace. Darren, en lite ”yngre” Palace-förmåga står för sällskapet. Darren, någonstans i 35-års-åldern, är genuint fotbollsintresserad men flirtar också med det som brukar beskrivas huliganism. Vi är inte Millwall eller West Ham säger han – vill aldrig bli det, kan helt enkelt inte bli det. Vi är en alldeles för brokig samling människor i den här familjen för att få en homogen grupp a la Millwall. Till Palace kommer folk från välbärgade områden nere i West Sussex, från Kent, från South London och givetvis från Croydon och resten av Surrey. Att ställa sig upp och be domaren dra åt helvete går an på en sektion på Selhurst, medan om du gjorde samma på en annan skulle du få hela familjer på dig och i slutändan bli utslängd av någon konflikträdd steward. En bortamatch i Brighton är nog enda tillfället då Palace-familjen samlas under hatbanderollen men jag som förhållandevis ung supporter förstår inte det där riktigt fortsätter han. Visst, alla kan historierna om Palace och Brighton, att klubbarna var lika stora, slogs om samma managers, slogs om samma upptagningsområden, bytte smeknamn efter varandra och möttes 100 gånger under en och samma säsong. Men faktum är att jag bara varit med Palace i Brighton vid tre tillfällen i hela mitt liv – och då har jag inte missat särskilt många bortaderbyn. Vi har ju åkt upp och ner mellan högstadivisionerna medan Brighton harvat nere i Sussex County League, skämtar han. När vi höll på att etablera oss i Premier League och, kanske till och med på den tiden då högsta divisionen fortfarande hette rätt och slätt Division 1, höll vi på att utveckla någon slags rivalitet med Chelsea och Manchester United som kunde ha blivit något. Sedan åkte vi ur och allt sket sig säger han. Jag var ung då, fortsätter han, men kommer ihåg när vi fick höra om killen som hamnade under en buss i Walsall efter att Palace och Manchester United drabbats samman. Likaså fanns det potential att, efter Ian Wrights övergång till Arsenal få igång en rivalitet med The Gunners. Problemet var bara att Arsenal hade häcken full med att hata Spurs. Men det är kul att höra om Palace-fansens ”You Dirty Northern Bastards-rop” mot Arsenal-spelarna säger han. Nu är Brighton tillbaka och kanske, kanske kan vi båda hålla oss kvar i samma division ett par säsonger. Med senaste tidens spelarövergångar och vår oförskämdhet att bli första lag att slå dem på deras kreditkortsarena finns förutsättningar till intressanta drabbningar mellan oss. Darren drar iväg och vi skålar i oss de sista dropparna. To Palace!

Quiz

2011-09-29T10:40:00.002+01:00

Vilket lag blev först att som bortalag vinna på Brighton and Hove Albions nya arena Amex (Community) Stadium i ligaspel 2011?

Vem gjorde sista målet i denna historiska seger?

Svar skickar ni till oss. Vinnaren får en rundtur i Kemp Town tillsammans med BHAFC Hooligans Ltd. Tag med fryspåsar.

Croydon

2011-08-18T10:55:00.004+01:00

Ingen har väl undgått att läsa om upploppen som skakat Englands större städer. Värst drabbat kanske ändå Croydon blev och vid mitt senaste besök tog jag dessa bilder. Ni som känner till Croydon ser att de är tagna väster om Whitgift och Centrale shopping centres.

At Last

2011-05-11T14:26:00.002+01:00

Kast med liten ölflaska

2011-03-14T12:02:00.002Z

Några av de Palace-fan som hade rest till Loftus Road i lördags skämde ut sig ordentligt när de bombarderade Paddy Kenny (målvakt i QPR) med flaskor och annat. Vi får väl anledning att återkomma till detta i senare inlägg och nöjer oss med att citera Neil Warnock som än en gång fick oss att skratta när han yttrade följande: "As long as the bottles hit Paddy on the head, he'll be alright".

What If?

2011-02-23T18:35:00.000Z

Sommaren 2004 gick Simon Jordan ut och meddelade att han ville sälja Crystal Palace. Beskedet kom något oväntat för flertalet av oss. Palace hade ju ’precis’ återhämtat sig ekonomiskt och hade, efter en underbar play-off final mot West Ham, återigen tagit klivet in i vad de flesta brukar kalla ”fotbollens finrum” – The Premier League. Andy Johnson öste in mål och Selhurst attraherade större publik än på länge (även i andra divisionen). Mannen som hade setts som, om inte Jesus, så i alla fall en räddande ängel av Palace-fans runtom i England och övriga världen ifrågasattes och på de, i vanliga fall, lojala fansidorna på nätet hördes/syntes nu alltfler negativa uttalanden om Herr Jordan. De flesta avfärdade dock ryktena och "hoten" från Jordan som tomma ord som egentligen inte betydde mer än att Crystal Palace för en gång skull hamnade i rampljuset och att The Telegraph, The Times och (mindre smickrande) The Sun fick använda tangenterna P-A-L-A-C-E i andra sammanhang än i rapporteringen från kungliga slottet.

Inte visste vi då, i juni att vi några veckor senare, i juli månad, skulle få besked om att en försäljning av klubben kanske inte alls bara var något som Herr Jordan hittat på för att återigen stjäla några spaltmeter i pressen. Än mindre visste vi då att en av dem som visat intresse för klubben var ingen mindre än en viss Mr Gaddafi med postadress i Libyen, Afrika.

Nu blev det ju aldrig någon försäljning av klubben just den gången men tänk tanken – what if? Tänk om Palace hade hamnat i händerna på mannen från öknen. Visst kan man se hur dagens ”unga” Palace-lag hade sprungit betydligt fortare på planen, gjort betydligt fler mål och kanske till och med hållit sig hemma på kvällarna om Gaddafi hade kommit viftandes med näven och hotat med ”döden” om man inte skärpte sig och strikt följde reglerna som återfanns i huvudet på generalen själv (och givetvis i hans uppföljare till sin bestseller, "Gröna Boken" – dvs – Gaddafi’s Red and Blue Code).

I en sådan bok skulle med all säkerhet finnas rubriker som till exempel "straff som utfärdas mot illojala, slöa, uppkäftiga och allmänt odugliga spelare". Flertalet av säsongens uppsättning av Palace-"stjärnor" skulle med stor sannolikhet drömma mardrömmar om just detta kapitel. 'Den som uppviglar till dåligt spel kommer att dö – den som inte lyder mig (Gaddafi) och min assistent (Freedman) – möts av ... döden'. "Nathan – trots din låga ålder ligger du jävligt illa till, så även du min gode Scannell" skulle Gaddafi säkert sagt. "Ambrose - du vilseleder unga Lucozade-påverkade spelare i laget med ditt ständiga skolkande - vi ska rensa i Croydon - från hus till hus ska vi gå" - hade han fortsatt. "Ni som möjligtvis kommer undan med livet i behåll möts av ett än grymmare öde" - raljerar han nu - "vi säljer er till Charlton - inte chans i helvete har ni då att någonsin få spela toppfotboll igen". "Och du, Danns" - säger han i farten - "Visst, du har mycket boll i dig - kämpa kan du men detta ständiga tjat om att inte förnya kontrakt - vad fan menar du med det. Jag ska minsann se till att du ska få röra på dig - till Millwall ska du - om jag så ska bära dit dig själv - jävlar hippie".

Han hade säkert gått vidare - biljettkontoret och Holmesdale Fanatics hade (förhoppningsvis) legat pyrt till de också. "Hitta köpare till alla dessa osålda biljetter" - hade han ovänligt och bestämt sagt till biljettkontoret. "Du där med trumman och ni andra som tror att detta är någon jävlar Curva på någon italiensk fotbollsarena - vad fan är ni bra till - inte ett endaste dugg - ni ger mig huvudvärk och de där tifona ni försöker er på - jävlar skit är det. Min farfar hade kunnat arrangera bättre displays än ni. Är det italienska influenser ni är ute efter - jag ska visa er". - dundrar han. Han ringer West Ham och the Olympic Park Legacy Company och säger: "Jag och min fotbollsklubb Crystal Gaddafi FC tar över Olympiastadion - vi bygger dubbla löparbanor runt planen. Här, en påse pengar till er i OPLC (utbetalning tidigast 2034) och ni Hammers, ni får tillgång till mina specialstyrkor när ni möter Millwall nästa gång." Båda tackar glatt ja till erbjudandet.

Han hade med största säkerhet också gått in i souvenirbutiken och tittat runt för att sedan utbrista - "detta är det sämsta sortiment jag någonsin har sett - vem har designat allt detta krims-krams? Med all säkerhet ett smygfan till Man Utd - död åt de ej rättrogna" avslutar han innan han går in och gömmer sig i byggnadscontainern som sedan 2004 utgjort hans kontor.

Medan allt detta pågår gör Crystal Palace USA i smyg uppror mot Gaddafi och byter ut Palace-flaggan mot en blå-vit randig sak som i stora drag liknar en Tesco-kasse. Skylten vid deras träningsanläggning ersätts med en ny som pryds av texten 'Brighton and Hove Albion USA - Ladies'. Samtliga spelare i truppen behålls och tar om några år över det riktiga Albions plats i det engelska ligasystemet, flyttar in på Falmer Stadium och ansöker året efter, till alla Albion-fans stora lycka om inträde i "The Rainbow League - Football the Hard-On Way".

Vart är vi på väg?

2011-02-21T16:20:00.005Z

Det är tävlingsdags! Vi har, i sann på spåret-anda, plockat ut några beskrivingar av fans som kanske kan hjälpa er att identifiera klubben i åtanke. De flesta är hatobjekt så ju fortare ni identifierar dem - desto fortare går det. Vinnaren (det vill säga, mannen eller kvinnan med bäst kondition) hänger med mig på pubrunda. Vinnaren betalar. Vilken klubb åsyftas?

1) Fan 1 - en man i lägre övre medelåldern som bor hemma hos mamma (som är gammal som gatan - eller järnvägen som mannen själv brukar säga). Mannen lämnade skolan tidigt och engagerade sig istället i den lokala frimärkssamlarklubben som erbjöd honom mat och husrum i utbyte mot att han åt klubben sorterade frimärken i bokstavsordning. Efter att fått sparken från frimärksklubben på grund av dålig klädsmak är han idag en av få vanliga människor (dvs rockstjärnor och idrottare bortsorterade) som har sin hobby som jobb - han jobbar som konduktör hos ett av de tågbolag som trafikerar järnvägen som förbinder förorterna i Kent med centrala London.

2) Som Fan 2 hittar vi en man med sällsynt stor ölmage. Han går omkring i Stone Island keps, mysbyxor och en tröja med en liten krokodil på vänster sida. På tvättlappen står det "Lactose". Tröjan införskaffades på Deptford (High Street) Market för £10 vilket mannen tyckte var "a bargain" - sa "mug" åt försäljaren och sprang hem till kompisen Dave för att stolt visa upp inköpet. Dave blev mäkta imponerad och gick dagen efter ner och köpte en likadan. Både "vårt" fan och Dave återfinns på West Upper på en arena som börjar med The och slutar på Den.

3) Fan 3 är en 'outsider'. Hon är född 1991, är förälskad i Pete Doherty och har nyligen köpt en Ramones-platta. Ramones är för flickan en helt ny bekantskap som hon inte riktigt förstår sig på. Texterna är komplicerade, musiken något avancerad och gitarrsolona irriterar henne. Hon har i alla fall bestämt sig för att gå och se dem live nästa gång de är på UK Tour - kanske på Hammersmith Palais som The Clash (hennes nutida favoritband) sjunger om i låten om vit makt. Flickans pappa är en något misslyckad mediaperson som kommer in till henne på kvällen och ropar "(H)oops" samtidigt som det kittlar till mellan benen på flickan.

4). "Det" som hamnar på fjärde plats är svårt att få grepp om. Det har inget större intresse av fotboll men tycker det är kul att skälla på Croydon och Palace. Det jobbar på smyckeskavdelningen på Primark. Det ansvarar för rad 1 av det ställ med halsband som återfinns vid rulltrappan på våning två i lågpriskedjans kuststadsaffär. På helgerna förvandlas det till pojke (på fredagen) och flicka (på lördagen). Dets mampa har årskort på en friidrottsarena i staden.

5) Fan 5 har aldrig jobbat i hela sitt liv. Han går klädd i träningsoverall av nästan samma märke som Fan 2:s jumper. Enda skillnaden är att märket på Fan 5:s overall stavas "Lacoste" och kostar (om man, till skillnad från vårt objekt, köper den) cirka £190. Overallen är "införskaffad" på f.d. Wade Smith. Fan 5 bor i stadens fashionabla område döpt till Kensington, dricker öl på "The Pawn Shop" och lirar i ett band som går under namnet the (B)La's. De har för tillfället en hit som spelas flitigt på Radio City. Låten heter "There she goes again (again and again). Fan 5 avskyr den, i hans mening, betydligt mindre staden i öster som börjar på Man och slutar på chester. Fan 5 är rolig och guds gåva till kvinnan. Vi vet att denna är svår så vi ger följande ledtråd: Han går aldrig ensam.

6) Fan 6 är en boot boy. Född och uppvuxen i Berkshire, home of sweet f*** all. Fan 6 slutade att titta på The Office när Swindon-branschen blev för framgångsrik. Han överväger en karriär som ishockeyhuligan istället för att anpassa sig till "modern football", ett fenomen som han själv, tillsammans med sin klubb, var med om att skapa. Han är tvärrandig och kunglig. Enligt Erik Niva tycker han dessutom om att läsa.

7) Fan 7 är svensk. Går på matcher så ofta han kan och letar ännu efter den gruppering som han en gång i tiden ville vara en del av - "Huvudjägarna" - eller kanske, "Huvud Jägarna" som han själv, efter ett år som au pair i London, benämner dem. Han letar just nu (förgäves) efter Kensington Market, en pärla i London enligt hans pappas tjugo år gamla Guide to London ("Guide till London" enligt hans egen översättning). Igår var han i Notting Hill och tog kort på den blå dörren som JuuuH Greant bodde bakom i en av tidernas bästa skildringar av livet i Landaan.

8) Maaaaaaaaaan! Hadrian's Wall. Replica shirt. Dogs. Hawaaaaaaaay the Lads. Best night life in the UK, the world, the universe. Låg arbetslöshet, smala män, vackra kvinnor och ett milt klimat - allt enligt Fan 8. Vart är vi på väg?

9) One Love - One team - One shitty city. Harvey leads in .....? Yaaaaaaakshie. We are L**ds! Listan kan göras lång. Det här är i alla fall hardcore. Ingen ska komma hit och tro att de är något - detta är The North, Le Nord, Norr, we do it the Norrway, United! Fan 9 tillhör?

10) Hatad av få, älskad av få, framgångsrik som en kräfta. Väljer blått OCH rött, oh shame on you (warum är detta ett brott i Engerland?). Han är glad, alltid lika glad (Nick Borgen). Pride of somewhere between urban and rural Britain. Medelklass. Tyckte inte om färgade spelare trots att laget bestod av snabba, målglada Mr Wright och Mr Lyse. FA-cup final 1990 (förlust) som största triumf. Fan 10 frågar; vart är jag på väg?

Shhh.....Sugar

2011-02-11T12:41:00.000Z

Vi gratulerar West Ham United och säger F*** Off till Lord Sugar.

Love Actually

2011-02-08T20:02:00.002Z

Vi lämnar arenadiskussionen för ett litet tag...

Jag satt och rotade igenom gamla Palace-skrifter och blev då påmind om hur fantastiskt bra vanliga fans kan summera sin passion för en specifik klubb. I tider då det mesta handlar om att ”följa med i utvecklingen” och ”erbjuda den stora massan det den efterfrågar” är det skönt att bli påmind om att det finns, eller i alla fall en gång i tiden fanns, sådana som jag – människor som är stolta över att följa en klubb som ger mer än bara ära och berömmelse; en klubb som gör så man känner att man lever, en klubb som kanske bara med jämna mellanrum lyckas – sådär. Helt enkelt ett charmigare och ”personligare” alternativ till de Pop Idol- eller X-Factor-klubbar som dagens fotbollsfolk väljer att associera sig med.

Vi publicerar här förorden till en samling klipp från olika Palace-fanzine som publicerades i ett samlingsverk någon gång i början på 1990-talet. Det står Palace i texten men ni som vet vad författaren, och jag, försöker säga, kan säkert relatera till detta ändå, trots att er klubb inte är de röd-blåa örnarna från South London. Trots att orden är närmare 20 år gamla ringer de vackert i örat på mig och speglar det som är speciellt med Palace (och andra mindre framgångsrika klubbar) på ett helt fantastiskt sätt.

We could have taken the easy option and followed Arsenal, Spurs or Manchester United. As a matter of fact, many of us grew up surrounded by kids who did just that. But not for us glamour and glory – having to justify our support for Crystal Palace is a task we expect to take through life.

This book is not packed with tales of Cup Finals and internationals, although there are a couple later on. Instead it’s about blokes like Len Choules, Percy Cherrett and Alan Pardew and supporters who are regularly forced to question their own sanity. Most of it is set in Division Three (south) rather than Division One (Premier League för er som inte var med då) but that's not important either.

The history of Crystal Palace is as much about applying for re-election as it is about international footballers. It is as much about playing Accrington Stanley as it is about going to Wembley. It is about being part of shivering crowds of 4,000 but also about the comradeship of 50,000 voices. It is not only F.A. Cup glory against Liverpool that matters but League Cup defeat at Stockport. The history of Palace is a tale of genuine contrast. The only certainty is knowing nothing is inevitable.

It is hoped that we will always retain our small club attitude, and all the romance that goes with it, but we also have potential, some of it recently realised, to be a hugely successful club. We are privileged to have the best of both worlds. When something good happens to Palace it prompts celebrations that fans of big clubs will never experience. They think trophies fall off trees, but for us a piece of silverware is a fantasy. We can still live our dreams.

Crystal Palace is a real football club, supported by real people, not a corporate marketing exercise which is what many of English football's more 'glamorous' names have become. You can turn the pages of a hundred football history books and we will not be mentioned, but it is at Palace, and other clubs like us, that the real history of English football can be found. It has been ignored for too long.

The problem with football history books is that they rarely offer more than one person's view of events. But no matter how meticulously researched, we do not believe that one person can truly reflect the history of a football club simply by listing results, referring to old programmes or going through the papers in a local library. For the real stories, you need personal experience. Therefore this book is written by the people who were there - Crystal Palace supporters.

What is so special about Palace? The first thing that springs to mind is laughter. Black humour is the norm at Selhurst Park, we grew up with it. Even in our most successful spells and finest hours, the true Palace fan will always be immersed in the deepest pessimism. If things are going badly, they'll get worse, if they're going well, it can't last.

But though we laugh at them, there's nothing half hearted about supporting the Eagles. Scattered through this book, you will find the word "love" and in many ways supporting the club is like a marriage. You share the joy, the hurt, the escapades and the excitement and, better than that, divorce never comes into it - only perhaps a trial separation.

It is rare for Palace to succumb to mid-table anonymity. We're either challenging at the top or struggling at the bottom. Some teams stay in the same division for years, but we are always on the move. Last season we were relegated and many of us cried because we thought we were good enough not only to survive but to improve. But the season before was tedious and in the end many of us would prefer to lose and be entertained than discover that our beloved Palace had become stale and boring. We are as happy now as we've ever been. No Palace fan wants to lose, but if you never taste defeat, how can you appreciate victory?

Legacy

2011-01-25T18:48:00.006Z

Om ett drygt år ska det spelas friidrott i London – spjut ska kastas, längder liksom höjder ska hoppas, gång ska gås och dopade löpare ska springa varv på varv på en löparbana. The Olympic Stadium i Stratford, East London, blir skådeplatsen för många av de aktiviteter som står på OS-menyn. Några veckor efter invigningen kommer så avslutningen och redan nu ställer sig många engelsmän frågan: ”Vad händer med OS-arenan när spelen är slut”? Tottenham Hotspur, West Ham United och Crystal Palace FC har varsitt svar.

Londons OS-ansökan var framgångsrik av flera olika skäl. En viktig faktor som gjorde att London imponerade på IOK liksom gemene britt var dock att Londons ”bid” såg till friidrottens och samhällets bästa. OS i London skulle minsann inte bli något som bara kommer och går. Medan man konstaterade att byggandet av de anläggningar med tillhörande infrastruktur som behövs kommer att gynna hela ö-riket (inte bara London, remember?) så ska efterspelet bli en gigantisk homage till friidrotten som sådan. Spelen ska minsann inte bara lämna avtryck på marken, de ska lämna avtryck i den brittiska själen (brittiska inte engelska, remember?).

Ansökningshandlingarnas ljuva ord om ett friskt och idrottande kungadöme – även efter OS – fick friidrottsförbundet att jubla, Nimbys blev Yimbys, David fick stånd och hela härliga stora britannien stönade ut en långdragen orgasmryckning, särskilt norra England (förutom Liverpool och Newcastle då som alltid ser sig som missgynnade oavsett om det handlar om hur insamlade pengar från Red Nose Day fördelas eller om hur förbundskaptenen för curlinglandslaget tar ut sin laguppställning).

Med tidigare arrangörers råd i bagaget, och ett fullständigt misslyckande med en viss ’dome’ i färskt minne, var London fast beslutet om att försäkra sig om att Olympiastadion inte kommer att stå outnyttjad efter de makalösa spelen. Flera olika förslag på framtida användning har presenterats (kanske inte något vi behöver gå in på här) men med storklubben Leyton Orient borta från spekulationerna är det nu Tottenham Hotspur och West Ham United som står för de mest trovärdiga planerna för fortsatt drift och förvaltning av arenan post-2012. Den stora avgörande frågan är vad som händer med löparbanorna (avtryck, remember?).

West Ham United har lovat att behålla löparbanorna bara man får flytta in på arenan. The local kid, Harry Redknapp, säger att en flytt till Stratford och till en arena med löparbanor vore förödande för klubben och dess fans. Samtidigt anger Tottenham Hotspur (en klubb inte helt okänd för tidigare talare) att man gärna "tar hand om" arenan efter spelen – men då utan löparbanor. Spurs vill, istället, ”flytta” dessa till det etablerade friidrottscentrat i Crystal Palace Park – the National Sports Centre (NSC), och också riva stora delar av the Olympic Stadium. Det är här ”lilla” Palace kommer in i bilden. Crystal Palace vill nu nämligen också flytta på sig – till en ny arena i ... just det – Crystal Palace Park (se tidigare inlägg om detta). Därför säger man till Spurs – ”hang on – här ska byggas tät fotbollsarena i rymddräktsfodral. Vi bygger en sandlåda och lite ”springstigar” åt dopade friidrottare lite längre in i parken istället – bredvid dinosaurierna”. ’The Olympic Park Legacy Company’ fattar (troligtvis) beslut på fredag. Sedan drar remissen vidare till David och hans mycket kompetenta regering. Här kommer remissen att behandlas av the Department for Culture, Media and Sport och the Department of Communities and Local Government. Efter detta ska också King Boris få säga sitt.

OEF förutspår en något oväntad utgång i hela denna cirkus. Enligt oss är det troliga att Sport- och kulturdepartementet säger ja till Spurs’ förslag medan samhällsbyggnadsdepartementet gör tummen upp för West Ham’s. King Boris kommer troligtvis att föreslå att man skickar allt vad löparbanor heter till Liverpool, lägger ut dem över Liverpool 1, medan Boris själv med stab flyttar in på OS-arenan där cocktail-partys arrangeras på tisdags- , onsdags- och torsdagskvällar och lapdance events övriga kvällar i veckan.

Detta i sin tur, innebär att West Ham United flyttar in hos Millwall – The Den döps om till Ford Transit Stadium. Spurs jämnar hela High Road med marken och bygger en jättearena som sträcker sig från Seven Sisters Tube till Monument Way. Arenan får namnet Yiddodrome och sponsras av samtliga affärsidkare längs Hatton Garden. Crystal Palace FC flyttar till parken men inte till en ny arena. Man tar istället hjälp av Ingvar Kamprad och monterar ner Holmesdale Road- och Whitehorse Lane-läktarna och pusslar sedan ihop dem med befintliga läktare på NSC. För att behålla några inslag från planerna för en ny arena lindar man in hela bygget i plastfolie. Arenan får namnet Sir Joseph Paxton Arena – pride and passion wrapped in cling film.

Rymdfarkost synlig i Crystal Palace Park

2011-01-21T11:18:00.003Z

Så har vi då fått lite ytterligare information om CPFC 2010’s planer för klubbens framtid. De ambitiösa planerna förmedlades vid en presskonferens under torsdagen. Presentationen innehöll bland annat bilder på den nya arenan, historik om klubben, uttalanden från berörda kommunalråd och en helt ny bekant – Ian Coppell.

Osäkerheten kring klubbens nuvarande hem, Selhurst Park, har varit ett hett ämne inom Palace-familjen under lång tid och det är föga förvånande att klubben nu söker samråd med berörda parter om en eventuell flytt norrut. Nu ska vi direkt säga att det inte handlar om en flytt norrut a la Wimbledon FC (MK Dons) utan om en flytt norrut på cirka 3 kilometer – till Crystal Palace Park. Som de flesta vet är detta område klubbens spirituella hem och platsen där Crystal Palace FC spelade sina hemmamatcher fram till första världskrigets utbrott. Planerna för klubben presenterades under namnet ”Eagles Fly Home” för att göra det tydligt för allmänheten att klubben ämnar flytta tillbaka till sina rötter. Innan vi går in på detaljerna kring arenan (som i och för sig kan sammanfattas i några väl utvalda ord) ska vi titta närmare på området som omsluter den nya (och eventuella) arenan och också hinna med att säga några vackra ord om vårt nuvarande hem.

Crystal Palace park är, för er som missat denna fantastiska plats, ett av södra Londons största grönområden. Parken ligger högt med vacker utsikt mot centrala London liksom öster- och söderut. Här möts kommunerna Bromley, Croydon, Lambeth, Lewisham och Southwark. För tydlighetens skull ska nämnas att parken och den eventuella arenan ligger inom The London Borough of Bromley’s kommungräns. Förutom kvarlevor från själva glashuset finns också inom parkområdet dinosaurier, idrottsanläggningar, dammar (sjöar för engelsmännen) och två TV-master, varav the Crystal Palace-transmitter är den mest ”kända” – synlig från stora delar av London, bland annat Primrose Hill. Parken har, genom åren, använts för bland annat friidrott, speedway, rally, filminspelningar och musikevenemang. Längs gatorna norr om parken breder sig suburban London ut sig, österut mår man gott medan ett hårdare stadslandskap återfinns söder därom. Stadsdelen Norwood och det område som idag går under namnet Crystal Palace återfinns till väster. Gränsen mot Millwall kryper nära inpå stugknuten, trots att Da Inna Ci’y känns långt, långt bort.

Att fotbollsklubben nu arbetar för en återkomst till SE20 gör att vi som vant oss vid Selhurst Park och South Norwood (och SE25) känner oss något splittrade. Ingen vän av The Palace kan egentligen hysa någon avsky mot en eventuell flytt – vi skulle ju om planerna blir verklighet komma hem – precis som klubbens ägare så riktigt poängterar. Vid en flytt hamnar arenan dessutom, till skillnad från idag, på krypavstånd från tågstationen och Palace blir åter en mer renodlad South Londonklubb. The Borough of Croydon slipper en gång för alla att bry sig om fotbollsklubben och kan istället smälla upp sin urban village eller eco-suburb eller vad det nu är man egentligen vill ha på Selhurst Parks gräsmatta. Jag kan ändå inte låta bli att så här, långt, långt i förväg, visa min uppskattning och bli sentimental över Selhurst och South Norwood. Dessa kära men slitna vänner representerar det som jag lärt mig älska i den engelska fotbollen – det är de som symboliserar det jag lite slarvigt kallar ’fotboll på riktigt’. Det är i South Norwood’s hopplöst otrendiga pubar, dess slitna radhus med tillhörande livsöden jag finner inspiration – det är till detta jag varannan lördag längtar – det är här jag känner att jag lever. Det kommer att ta lång tid innan en polerad, bekväm och massproducerad teatersalong utslängd i en park blir Palace för mig – oavsett om det var där och så det en gång började. Jag ska från och med idag se till att njuta av, istället för att dra mig för, att tömma blåsan på Selhurst Parks livsfarliga toaletter, och jag ska aldrig mer förbanna det krassa utbud av take-aways som vi Palace-fans får leva med på väg till arenan. För om några år sitter vi väl där på en picknick-filt och dricker te innan matchstart.

Jag hade haft enklare att acceptera konceptet rakt av om man lagt ner lite möda på att bygga det som kunde ha inneburit att Palace, vid en flytt, förblir den där charmiga ”lilla” klubben någonstans söder om floden som den idag är. En (mindre) arena som sticker ut och tydligare anspelar på klubbens ursprung och namn hade för mig känts mer rätt, mer Palace (om vi nu ska flytta hem så kan vi väl ändå försöka göra det på riktigt). Men nu är det ju så att jag tillhör en utdöende kategori människor och fotbollssupportrar som snart är ersatta av glassätande barnfamiljer och när så blir fallet även hos Palace så har man, i och med arenabygget, skapat förutsättningar för att attrahera storpublik. A stroll in the park, a cup of tea, ice cream and football – Welcome to Middle-class Paradise!

The National Sports Centre

2011-01-18T08:10:00.002Z

Då så sitter vi här och väntar på besked om CPFC's eventuella flytt till Crystal Palace National Sports Centre. Vi återkommer med kommentarer.

Privat besök hos fienden

2011-01-11T13:28:00.004Z

Eftersom Palace spelade på bortaplan i Coventry under helgen och jag var tvungen att hålla mig i det sydöstra hörnet av England var lördagen tom i fotbollskalendern. Steve D, en Millwallbekant, ringde och frågade om jag kunde tänka mig ett besök till The Den istället. Då han yttrade orden ”my treat” i meningen efter tackade jag ja till inbjudan och satte mig på tåget mot South Bermondsey.

Steve D väntade vid stationen och "Papa D(ee)" mötte upp utanför ’Arry’s Bar där endast en extra biljett fanns att hämta (matchen var All ticket). Således följde biljettjakt efter ytterligare en vilket visade sig enklare än vi först hade trott. Fem minuter senare var jag en biljett rikare och Steve £25 fattigare.

Motståndet för dagen var alltså Birmingham City och med kravallerna från några år tidigare i "färskt" minne var The Met välrepresenterade på och runt arenan. Matchen är väl refererad tillräckligt på andra håll så vi nöjer oss med att konstatera följande: Millwall hade väldigt svårt att göra mål trots att man hade flertalet chanser (Morison’s miss i första var det nästroligaste jag sett i mitt liv); City visade Premier League-standard i sina avslut; straffen som tilldelades Millwall var det roligaste jag sett i mitt liv; Harris verkar spela för sentimentala själ numera medan Barron med sitt löjliga bandage var bäst i hemmalaget.

Birmingham hade med sig ett bortafölje som var en enda stor besvikelse. Jag är ovan vid The Den och har svårt att uppskatta hur många som befann sig på bortaläktaren men skulle bli förvånad om de var fler än 600. Vi kan nog i stort säga att det fanns (minst) en polis per City-supporter denna kalla dag i South London.

Det är roligt att med jämna mellanrum besöka andra lags arenor ”civilklädd”. Millwall är inget undantag. När man (någorlunda väl) smälter in bland hemmalagets supportrar ser man på ett annat sätt vilka det är som faktiskt går på ett specifikt lags matcher. Sådana observationer är svårare att göra när man står bland de egna på bortasektionen. Millwall är och förblir en intressant liten familj för mig. Jag förstår inte allt kring fenomenet Millwall men jag konstaterar att klubben har lyckats behålla ett starkt grepp om den lokala befolkningen och kanske än mer viktigt, ett starkt grepp om de som jag ser som sanna fotbollssupportrar. Det handlar om far och son, om kompisgäng som hängt ihop sedan skolåldern, om stolthet och passion om än med en gnutta självironi, och om att hitta tillbaka till sina rötter. Här finns onekligen en stor grupp ”white van men”, murare, före detta varvsarbetare, arbetslösa men också framgångsrikt mediafolk med mera som under lördagseftermiddagen gör en ”omvänd” klassresa tillbaka till sin uppväxt.

Onekligen attraherar klubben fortfarande ligister som har lite att göra med klubben eller områdena runt The Den men dessa håller låda på andra håll av arenan än där vi befann oss. Dessa fjantar känns onekligen som utbölingar bland resten av, säkert hårdfört, men ändå ”genuint” fotbollsfolk. Jag menar, att rusa mot bortasektionen när det finns 50 poliser, två avstängda sektioner och ett kravallstaket mellan dessa skolpojkar och tillresta Brummies, känns som inget annat än fjanteri på absolut toppnivå.

Nåväl, tillbaka till besöket. Att kunna vandra någorlunda avslappnat, och den ”riktiga” vägen till The Den är också något man inte är helt van vid, för några veckor sedan var det ju gallergången som gällde. Varje gång jag går Ilderton Road fram blir jag lika förvånad över två saker: Hur fantasilösa försöken till upprustning av området faktiskt var - det handlar om misshandel, om inte ren våldtäkt, av ett innerstadsområde och dess lokalbefolkning och; hur alla Millwall-fans, under någon bortamatch, kan skrika ut sin avsky mot allt vad Gypsies and Travellers heter när ett av Londons mest etablerade Gypsy-läger är det första man ser när man stiger ut från South Bermondsey Station. Men, som sagt, som en icke-Millwall lär jag nog aldrig riktigt förstå mig på Da Inna Ci’y och den ’subkultur’ som omger Millwall FC.

Kvällen avlöpte förhållandevis lugnt. Visst, längs Tooley Street där vi valde att avsluta dagen, syntes polisens blåljus med jämna mellanrum men med tanke på att Birmingham, Millwall och Leeds var ute så var det förvånansvärt lugnt runt London Bridge.

Ny tid för avspark

2010-10-27T18:18:00.001+01:00

Nyårsdagen 2011 spelas säsongens andra South London-derby. Tid för avspark är ändrad och sker nu klockan 13:30.

Publikfest

2010-10-18T16:44:00.001+01:00

Det är över nu. Tyst, tomt och tråkigt. Efter en ”heldag” i South London-derbyts tecken är man tillbaka i vardagen med ännu en förlust i bagaget. Det känns hopplöst det här – Palace och jag och Millwall. Det är ingen bra kombination. Millwall kom taggade till matchen, ett "reservbetonat" Palace klarade inte av att leva upp till mina förväntningar. Millwall vann rättvist. På plan och på läktaren.

Mycket av försnacket handlade om hur många Millwall skulle dra med sig och hur många Palace som skulle stanna hemma. Eftersnacket handlar om samma sak – fast från en annan vinkel. Drog derbyt 16k+ eller 19k+ eller kanske rent av mer? Palace har idag gått ut och bekräftat, officiellt, att publiksiffran i lördags var 19,131 varav 4,895 fanns på Arthur Wait. Om detta är den verkliga publiksiffran ska jag låta vara osagt men från min plats såg Selhurst välfyllt ut i lördags – inte fullt men något mer än drygt 19,000 var det i min uppfattning. Att leka med siffrorna verkar populärt i London – uppe hos Millwall har man lång tradition av detta spel, och enligt min QPR-kollega har man anammat denna trend även i västra London.

Millwall kom i alla fall i horder – precis som väntat. På den pub som vi värmde fanns flera av de som – trots min begränsade kännedom om Millwall-familjen – med säkerhet utgjorde kärnan i svunna tiders Millwall-grupperingar. Som vanligt visade de upp sig, vankade ut från puben två och två, bevittnade matchen och åkte hem. Precis som vanligt hade också South Bermondsey Comprehensive skolutflykt. På programmet stod också precis som vanligt, kast med litet mynt, tjo och tjim och skönsång samt – nytt för i år – undersökning av presenning. Vad är den gjord av och hur lyfter man upp den samtidigt som man ser farlig ut var två av frågorna som eleverna tydligen skulle besvara. De utförde årets övningar på ett exemplariskt sätt och belönades med garanterade platser på The University of Deptfords BA degree i ASBO – Key Stage 1.

Uppsats från en Palace

2010-10-13T23:02:00.012+01:00

South Norwood blir OEFs enda representant på plats i Millwall-derbyt på lördag. Vi skickade några frågor till honom och fick, som vanligt, en uppsats som svar.

South London-derby på Selhurst på lördag. Hur ser du på rivaliteten klubbarna emellan och hur står den sig i jämförelse med Palace's rivalitet med Brighton?

Kan inte annat än hålla med Richard Sadlier i hans inledande kommentar om problematiken i att som utlänning "adoptera" ett hat eller förakt mot en annan engelsk klubb. Efter flera år som granne och arbetskollega till både Brighton-fans och Millwall-anhängare har jag kanske ändå utvecklat något slags "personlig" upfattning och inställning till de båda lagen, deras supportrar och den "kultur" som omger klubbarna och omfamnas av respektive supportergrupper. Men min uppfattning är nog trots allt mer personlig och justerad att passa en svensk som har svårt att "låtsas" vara britt bara för att jag har en lång historia som svensk "engelsman".

Rent krasst borde det vara så att jag ser Brighton som den stora rivalen då jag är av den generationen Palace-fans som nästan uteslutande ser Brighton som fiende nummer ett; jag har vid fler tillfällen fått försvara mitt val av lag inför Brighton-supportrar än vad är fallet med Millwall, jag har spenderat den största delen av mitt vuxna liv i det som brukar kallas "gränslandet" mellan Palace och Brighton, jag tycker, rent generellt, betydligt mindre om Brightons supportrar än Millwalls, främst då det finns en självgodhet hos de förra som inte återfinns hos våra grannar uppe i South Bermondsey. Brighton hyser också ett betydligt större förakt till allting Croydon än vad Millwall gör. Ändå känner jag inte den där känslan inför en match mot Brighton som jag gör mot Millwall. Vet inte varför - men så är det.

Palace har väl alltid haft svårt att anpassa sig och "finna sin plats" här i världen varför jag inte blir förvånad när man hör om Palace-Brighton-rivaliteten. Jag var dock inte med när denna rivalitet växte fram så där finns säkert en anledning till varför jag inte kan relatera till mina bänkgrannars avsky mot sydkustklubben. Det var ju flera olika faktorer som gjorde att Palace och Brighton "blev" rivaler, det förhållandevis korta avståndet mellan de båda A23-klubbarna var ju bara en liten del i det stora sammanhanget.

Visst, de ingredienser som Sadlier beskriver nedan som avgörande för ett riktigt derby finns i större utsträckning vid mötena mot Brighton än mot Millwall, men som sagt, man måste ha upplevt rivaliteten "på plats" när den var som störst för att överhuvudtaget förstå den. Jag går helt enkelt på geografisk fakta och historik när det gäller rivalitet - och då hamnar - så här i "efterWimbledontid" Millwall närmast. Att slå Brighton är alltid kul, men samma känsla får jag när vi möter, och vinner mot, Reading. De är ett annat lag/stad som jag har väldigt svårt för men som ändå inte kvalificerar sig som rivaler enligt min uppfattning. Brighton och Reading har på något konstigt vis lyckats attrahera en speciell typ av mänskligheten som jag har väldigt svårt för, men när det kommer till fotbollsmatch och derbykänsla är det Millwall för mig.

För de som inte är så bekanta med södra London - vilket område skulle du rekommendera till dem?

När jag först kom till London hamnade jag i Kennington uppe i den norra delen av Lambeth. Jag trivdes väldigt bra där och besöker numera området så ofta jag kan på min lediga tid. Jag tycker området har en sån där skön avslappnad "lunk" som på något vis är karaktäristiskt för södra London, trots att man bara är ett par minuters bussfärd (ja - till och med på gångavstånd) från parlamentet och West End. Som den nörd jag trots allt är, ger Kennington också föda åt mitt intresse för arkitektur och städer i allmänhet. Här finns fantastiskt fina exempel på välbevarade"Victorian" och "Georgian townhouses".

Längs Kennington Road och Kennington Park Road och deras sidogator finns en hel del fantastiska pubar, alla inte vackra från utsidan. Med brasklappen "kan ha stängt under lågkonjunkturen" tycker jag man ska prova The Greyhound, The Roebuck, The Prince of Wales eller varför inte The Dog House. De två första är väl mer klassiska pubar, den tredje något "gay" medan den sista något "hippare" i ett annars klassiskt publand. Om man inte springer på någon politiker eller "halvkändis" i området kan man ju alltid trösta sig med att utbringa en skål åt Charlie Chaplins far som lär ha supit ihjäl sig på en pub någonstans i Kennington. Om man blir uttråkad kan man smidigt ta sig från Kennington till "ultracoola" Clapham eller över till Vauxhall som båda är områden som radar upp gastropubar och vanliga traditionella boozers.

I övrigt är jag särskilt förtjust i de områden som jag själv oftast åker igenom på väg mot centrala London. Esher, Cheam med flera. True suburban bliss! De har en härlig småstadskänsla men är ändå "lagom" nära London. Har alltid haft en förkärlek till de områden som ofta får etiketten "village feel" och vill man inte dra ut i ytterområdena finner man ungefär samma typ av område i Dulwich eller Blackheath.

Eftersom Herr Sadlier pratade sig varm om sitt Millwall-område (som jag förövrigt håller med om är väldigt trevligt - bar Peckham) måste jag väl slå ett slag för området Crystal Palace/Upper Norwood och dess mycket förbisedda parkområde. Att stå där palatset en gång stod känns mäktigt, vyn mot Croydon är imponerande och på Anerley Hill ligger "nya" The Grape and Grain som är väl värt ett besök.

Bästa derbyminnet för dig?

Jag har dålig erfarenhet av derbyna mot Millwall - väntar på att få bevittna första derbysegern mot dem på 2000-talet eftersom jag missade Selhurst-derbyt 02. Kanske bryts förbannelsen på lördag. Palace's sena kvittering i Selhurst-derbyt säsongen 2005/06 får väl representera det som kommer närmast en trevlig stund i ett Millwall-derby.

London Underground eller London Overground?

Jag håller mig till Tramlink. Nej, det är London Underground för mig. Jag kan åka tunnelbana bara på skoj ibland. Det är något med London Underground som gör mig otroligt barnslig. Blir ibland orolig för att jag har en "trainspotter-ådra" i mig.

Hur går det på lördag nu då?

Palace är "piskade" att vinna. Det har sett väldigt konstigt ut hittills i år - man vet inte alls var man har laget i år (i och för sig inget ovanligt för Palace) men en seger mot ett Millwall som inlett förhållandevis bra kan kanske inspirera laget till att ta sig upp ur bottenträsket.

Någon speciell uppfattning om den andra "storklubben" i södra London?

Jag tycker egentligen inget särskilt om Charlton men senare års händelser runt våra matcher mot dem har inte imponerat på mig. Det finns en yngre generation Palace och Charlton som vill skapa någon slags myt kring matcherna mellan klubbarna som jag inte alls förstår. Charlton är bara ett gäng gnälliga och bittra individer som efter att ha fått storhetsvansinne under några år numera ägnar mest energi åt att skylla all klubbens olycka på andra. Jag skrattade högt åt Simon Jordans uttalande i en intervju där han bland annat inte uteslöt en come back i fotbollen. När Charlton kom på tal sa han så här:

"The last club that I would buy or be involved with would be Charlton. The only reason I'd buy it is so I could close it down. I don't like the way their board operates. I don't like the way Richard Murray (Charlton chief) conducts himself, I don't like the way their fans conduct themselves in games and I don't like the way I was physically attacked when I went to Charlton and had to get a police escort. So it's not my favourite place and they are not my favourite fans or favourite club. They should be extrememly grateful Palace gave them a ground to play at 15 years ago."

Tankar från en Millwall

2010-10-13T16:00:00.005+01:00

Dan före dan före dan före dobbare-dan. Millwall vässar klorna (och dobbarna) och vi slipar näbben, eller vad nu örnar gör. Det blir kul det här!

Inför lördagens drabbning ställde vi några frågor till signaturen Richard Sadlier, en välkänd profil inom Millwall-kretsen. För er som inte känner till mannen bakom signaturen presenterar han sig själv så här:

"Stockholmare med stort intresse för groundhopping, onödigt vetande i största allmänhet och anglofili i synnerhet. Hjärtat klappar för underdogs. Alex Rae tände mitt Millwall-intresse, en nykter alkoholist i Brighton gav mig utbildningen, Tim Cahill gav kärleken ny glöd, en tatuerare förevigade den och min dotter kommer föra den vidare om inte annat genom sitt namn. Föredrar en division tre-match på Griffin Park före Champions League-fotboll på Emirates Stadium. Har en t-shirt som det står "weekend warrior" på".

I vanlig ordning håller vi oss ifrån det vanliga tugget om laguppställningar och formkurvor (sådant finns i överflöd på andra ställen) och försöker istället leta efter onödigt vetande och kuriosa kring ämnet. Detta bör, med tanke på Herr Sadliers beskrivning ovan, passa vårt intervjuoffer alldeles utmärkt - något som bekräftas av hans alldeles lysande kommentarer nedan.

South London-derby på lördag. Hur ser du som Millwall på rivaliteten mellan klubbarna och hur jämför du den med er "riktiga" rivalitet med West Ham?

Det är en rätt intressant fråga. Under många år hade jag ärligt talat svårt att leva mig in i Millwalls rivalitet med West Ham, Crystal Palace och Charlton. Som utlänning kändes det onekligen plastigt att "hata" dessa klubbar som jag egentligen inte hade någon relation till. Jag intalar mig att för att verkligen vara en del av en sådan rivalitet bör man ha haft en irriterande kusin som håller på "de där", kanske åkt på stryk på skolgården för att man har "fel matchtröja" eller klottrat nidramsor om antagonisterna på toalettväggen nere på puben. Ja, du förstår. Jag hade sett Millwall spela mot London-lag som Crystal Palace, (gamla) Wimbledon, Leyton Orient, QPR och Brentford. Ändå var dessa matcher, sett till inramning och intensitet, inte någon av de större upplevelser jag haft med klubben. De kom helt enkelt inte upp i nivå med en cupmatch mot Everton eller ett besök av Leeds. Ingen av klubbarna sålde heller ut sin del av arenan trots att det skulle vara ett derby. Magkänslan som exempelvis infunnit sig på ett Stockholmsderby fanns helt enkelt inte där. Sedan mötte vi West Ham säsongen 2003/04 och allt förändrades. Plötsligt fanns där alla ingredienser jag vill ha i ett derby; hat, kärlek, ångest, never-say-die-attityd, intensitet, glädje, frustration och, ofrånkomligt, ljudet av nervöst stampande polishästar och en helikopter i luften. Jag såg båda matcherna på plats och sydöstra London levde verkligen upp dessa veckor. Det var inte alltid vackert, det finns ingen anledning att hymla om det, men ingen kan säga att det inte är en äkta rivalitet. Kvar kommer nog alltid finnas en känsla av att jag dessa matcher mer än någonsin annars är en besökare, en som inte riktigt är en riktig beståndsdel av rivaliteten, men som är privilegierad att få vara med.

Trevligaste derbyminnet för dig?

När det gäller Palace så måste det vara 3-0-segern på Boxing Day 2001 som jag såg på plats. Det var klasskillnad mellan klubbarna på alla fronter den dagen och den ultimata förolämpningen kom smygande i början på andra halvlek, först som ett skämt, för att sedan eka inne på arenan vid slutsignalen: "There's only one Tomas Brolin!" Det var, om minnet inte sviker mig, där omkring som svensken fick den mindre smickrande utmärkelsen "sämsta utländska spelare i Premier League" av en engelsk tidning. Men mitt främsta derby-minne, som jag också såg på plats, måste ändå vara 4-1-förnedringen av West Ham på The Den våren 2004. Det var det första derbyt söder om floden på 12 år mot vår gamla Isle of Dogs-antagonist och allt, verkligen allt, gick Millwalls väg.

Kallar du oss för Palace eller Palarse i dagligt tal?

Palace, jag har aldrig varit mycket för öknamn på motståndarlag, känns som det finns mer sofistikerade sätt att ta poäng av sina antagonister.

För de som inte är bekanta med södra London - vilket område tycker du bäst representerar det genuina South London och inger den rätta känslan för denna del av staden?

Jag är ju av förståeliga skäl ganska förtjust i området som sträcker sig från London Bridge hela vägen ner till Greenwich. Och inte enbart för att Southwark, Bermondsey, Rotherhithe, New Cross och Deptford är traditionella Millwall-områden. Nej, det är områden med en fantastisk historia, med mycket att se och för många svenskar ack så okända gator att vandra - överraskande nära även turistens London. Attraherad av historia kan jag inte annat än älska denna del av gamla Docklands, även om förändringens vindar blåser hårt på gott och ont. Utmed Themsens södra strand finns massvis med klassiska pubar där man ofta kan känna historiens vindslag, även om jag måste tillstå att jag själv allt som oftast mer dras till de klassiska arbetarpubarna som ligger några tvärgator bortom de populäraste gatuadresserna. Men samtidigt som området exploateras och markpriserna skjuter i höjden, vinbarerna blir fler och människors smak exklusivare tvingas många fina pubar stänga igen. Ironiskt nog tycks särskilt de pubar jag fattar tycke för gå pubdöden till mötes. The Rose Inn, Royal Archer, Rose & Crown, Duke of Albany och Golden Lion bara några exempel. Pubarna är sällan "i god kondition", klientelet allt som oftast tveksamt, ölutbudet bara acceptabelt, gubben bakom disken otrevlig, men dom har karaktär. "It's a dump, but it's our dump", som en klok man en gång sa. Man kan säga att förut brukade mina rundor alltid utgå från New Cross Station, numera går jag istället från London Bridge, anledningen är jag då inte lika ofta blir besviken över att se ännu en klassisk pub igenbommad. Men för att knyta ann till frågan, eftersom jag inte är så värst bevandrad söder om Peckham så vore det inte helt rättvist att jämföra områdena.

London Underground eller London Overground?

Kan man svara "London underground som blev London overground"? Alltså gamla East London Line. Svaret borde vara snudd på politiskt korrekt inför lördagens derby då den efter att ha lämnat Shadwell norr om floden och åkt klassiska Isambard Brunel's tunnel passerar Millwall-land (Rotherhithe, Surrey Docks, New Cross, etc) på sin väg söderut till Norwood Junction och Crystal Palace (fotbollslaget alltså...). Både East London Line och t-banelinjen Jubilee Line har gjort oerhört mycket för tillgängligheten i Southwark.

Så, hur går nu på lördag då?

Jag är optimist. Millwall gillar de stora matcherna och har mått bra av uppehållet samtidigt som Palace inte tycks vara en klubb i harmoni. Som Millwall-supporter lär man sig snart att vi ofta spelar bättre i en eventuell Champions League-semifinal mot Real Madrid än borta mot Yeovil en tisdagkväll, så låt oss hoppas på en sjuhelvetes inramning. Dessutom kommer jag att vara på plats på Arthur Wait Stand på lördag och har ett riktigt bra derbyfacit i ryggen...

Allra sist - Charlton, vad säger man om dom?

Säg så här, en klubb vars anhängare är nöjda med att år efter år sluta på 15-17:e plats i Premier League (eller är man mer intresserade av att titta på motståndarna än egna laget?) och numera är så plastiga att de hatar allt som har med den riktiga fotbollsligan att göra, är inte min cup of tea. Hade inte Arsenal lämnat Woolwich hade väl Charlton inte ens existerat idag?

Vi tackar Herrr Sadlier för en mycket trevlig "pratstund". Vi inväntar nu replik från South Norwood som fått liknande frågeställningar i hemläxa.

Ännu färre dagar kvar - vad händer sedan?

2010-10-11T15:57:00.001+01:00

Som sig bör har vi på OEF spenderat helgen på puben istället för framför datorn och därför har nu dagarna till säsongens första South London-derby blivit ännu färre utan att vi rapporterat om det här. Hoppas ni/du har överseende med detta.

Så här på måndagseftermiddagen tänkte vi titta lite närmare på Croydon mot Lewisham, de båda lagens "hemkommuner" och se hur snacket går inför framtiden, det vill säga hur kommer Selhurst Park och Millwall Stadium (The Den) se ut när vi är för gamla för att ta oss dit på egen hand. Vi ska naturligtvis börja med att reda ut följande: Millwall FC och dess supportrar förknippas i lika stor utsträckning med kommunen Southwark som med kommunen Lewisham. Området kring klubbens hemmaarena ligger dock i Lewisham och det är denna kommun som ansvarar för planeringen där varför vi valt att titta närmare på Lewishams syn på utvecklingen i området.

En bra utgångspunkt för att kunna "se in i framtiden" är, förutom att uppsöka de resande familjerna, att titta lite närmare på hur kommunledning och stadsbyggnadskontoret i respektive kommun ser på- och planerar inför framtiden. Den samlade dokumentationen för samhällsplaneringen (the Local Development Framework) och översiktsplanerna (eller the Core Strategies som de heter under nuvarande spelregler i England) ger oss vissa ledtrådar. Tilläggas bör att inget av de dokument som vi tittat på är av kommunerna antagna planer och kan alltså både ändras och underkännas av regeringen. Vidare kan vi konstatera att Croydon kommit längre i arbetet med den kommunövergripande översiktsplanen än Lewisham har gjort. Den förra är också betydligt proffsigare och intressantare läsning (vilket jag inte bara säger för att den påverkar mig personligen i större utsträckning än Lewishams). Lewisham har å andra sidan ett förslag till fördjupad översiktsplan för området runt Millwall Stadium vilket ger fler och tydligare indikationer på vad man vill med området.

Croydon Councils arbete med översiktsplanen utgår från att Croydon fortsätter att växa snabbt och att man i framtiden har blivit "city". Kommunen tittar naturligtvis inåt London men också söderut och strävar att även fortsättningsvis vara hjärtat i "the Gatwick Diamond". 20,000 nya bostäder planeras inom kommunen och man satsar stort på kollektivtrafik, sjukvård, utbildningsmöjligheterna och aktivitetscentra.

Kommunen ser Crystal Palace Football Club som en "uppskattad" tillgång inom kommunen som man även i framtiden avser att arbeta tillsammans med för att underlätta klubbens fortsatta existens och utveckling inom kommunen. Dessa fina ord har funnits med i Croydons översiktsplan ungefär lika länge som Irland haft självstyre. Under flera år har jag (med flera) sett denna "stående" paragraf i översiktsplanen som endast tomma ord men kanske har man nere på kommunen nu faktiskt lite av en plan på gång för Selhurst Park med omnejd.

Mycket av det som sägs om utvecklingen av norra kommundelen (det vill säga South Norwood, Woodside, Crystal Palace med flera områden) handlar ju av naturliga skäl om bostadsförsörjning rent allmänt och om att bygga bostäder som folk har råd med i synnerhet. Crystal Palace (alltså stadsdelen) ses som ett område i behov av särskild uppmärksamhet och vård för att underlätta dess utveckling. Området beskrivs som en kommundel med en etablerad "night economy" som bör värnas. Redan idag finns ju, som den mer bereste Londonbesökaren kan intyga, ett förhållandevis brett utbud av "dryck- och matställen" runt Crystal Palace men att kommunen faktiskt skriver in en paragraf om detta i kommunens Core Strategy finner vi positivt och rent lovande.

South Norwood designeras även fortsättningsvis som ett lokalt centrum vilket bådar gott för de affärsidkare som hängt kvar i området genom lågkonjunkturen (i alla fall hittills). Selhurst Park identifieras som en plats som kan bidra till ökade arbetstillfällen och då genom ett så kallat "sports-related enterprise centre". Av naturliga skäl kan inte kommunen i mer detalj gå in på vad detta faktiskt innebär men vi kan väl gissa oss till att Phil med flera närboende har förlorat slaget om Selhurst och att det snart byggs en simhall i deras trädgård.

Uppe i Lewisham går den strategiska planeringen något långsammare men däremot finns en betydligt tydligare bild av vad kommunen faktiskt vill göra i området kring Millwall Stadium. Det handlar bland annat om att göra det lättare att ta sig till arenan från övriga kommundelar samt att rusta upp "gaturummet" i området och förbättra kollektivtrafiken till och från Millwall Stadium med omnejd. Vidare innehåller planerna att möjliggöra byggande av kontorskomplex, "lättare" industrier och (kanske framförallt) bostäder. Restriktioner för utbyggnaden finns idag i och med sopstället vid Bolina Road. Detta kommer dock att försvinna då utbyggnaden av spårtrafiken gör det omöjligt för sopuppsamling i detta område i framtiden

Planeringsprojektet, som går under namnet Surrey Canal Road Triangle, innehåller upprustning och utbyggnad av områdena runt Surrey Canal Road, Bolina Road, Rollins Street och Stockholm Road och Orion Business Centre. Utvecklingen kring Millwall Stadium, som ligger mitt i smeten, utgör en naturlig del av det som översiktsplanen beskriver som "blandstad" där fotboll, kontor, handel och lättare industri är huvudkomponenter. I direkt anslutning till arenan planeras ett "landmark-projekt" som också kommer utgöra "riktmärke" för en ny ingång till arenan. En möjlig ny Surrey Road Canal Road-station (som alltså då kommer ligga längs East London-linjen) redovisas också direkt sydost om stadion. Med ett kryss markeras platsen för ett nytt hotellkomplex. I korta drag konstaterar vi att Millwalls håla i framtiden blir ett Stamford Bridge i miniatyr - på gott och ont.

Mindre än nio dagar kvar

2010-10-07T20:44:00.004+01:00

Det börjar bli dags att fundera på insatserna för 16 oktober. Millwall har inlett säsongen 'betydligt' bättre än Palace men formkurvor och ligaplacering brukar ju inte vara helt pålitligt faktaunderlag när det nalkas lokalderby. Man brukar dock kunna hitta ledtrådar i matchutgången i statistik från inbördes möten. Millwall har ett litet övertag på oss här med sina 32 ligavinster mot våra 25. Vi hittar 23 oavgjorda ligadrabbningar lagen emellan. I FA-cupen ser samma statistik ut enligt följande: Palacevinster 2; Millwallvinster 4; oavgjort 4.

South London-derbyna har varit förhållandevis målrika. Flest mål i en och samma match lagen emellan gjordes säsongen 1928/29 då Palace på hemmaplan gick segrande ur ett FA-cupmöte med reultat 5-3. Tre matcher har slutat i sju mål, samtliga i ligan. Ett av dessa möten utgör också Millwalls största seger på bortaplan - nämligen 6-1-segern säsongen 1926/27. Palaces största vinst mot Millwall är 1935 års 5-0-seger på hemmaplan. I mer "nutid" ser vi att Palace senast vann mot Millwall i december 2002 och då på hemmaplan. Tre av de fyra senaste mötena klubbarna emellan har slutat 1-1 (Millwall vann den fjärde av dessa matcher i Selhurst-derbyt säsongen 2003/04).

Tio dagar kvar

2010-10-06T11:05:00.004+01:00

I och med att våra kära grannar från de tuffa kvarteren är tillbaka i The Championship är det åter dags att förbereda sig för en trevlig saft- och bullfest på Selhurst med omnejd. Eftersom det idag är exakt tio dagar kvar till årets första South London-derby, börjar vi nedräkningen här på OEF. Vi kommer naturligtvis att prata om rivaliteten klubbarna emellan; om varför vissa av oss tycker att detta är den stora matchen medan andra hellre sparar krutet till dess att kustklubben kommer på besök; vi tittar på skillnaderna mellan klubbarna och den sociala "strukturen" i deras respektive tillhåll. Vi kommer också att återge sådant som vi snappar upp i diskussionen på puben, på olika forum och i massmedia. Vi inleder nedräkningen med att uppmana alla er som vill se denna match på plats att utnyttja era kontakter för att försäkra er om en biljett till Selhurst. Läget ligger så här: Millwall har sålt slut på sin del av biljetterna. 4,500 vältaliga, trevliga om än lite försynta människor kommer alltså att packa ihop sig på AW; sjunga lite trevliga tyska schlagerklassiker och återigen visa hela södra London att man minsann har lärt sig de två första bokstäverna i klubbens namn och att man dessutom kan uttala dessa under en hel halvlek i tonart Dmajor. Biljetter till hemmaläktarna finns kvar men dock nu endast i begränsat antal. Biljetterna kan inhandlas av de som tidigare har köpt biljett till andra Palace-matcher - man måste alltså ha en "booking history" hos hemmaklubben.

Själv börjar jag bli barnsligt upphetsad inför denna match. Trots att jag tillbringat stor del av mitt vuxna liv i det som kallas gränslandet mellan Palace och Brighton är det matcherna mot Millwall som kittlar mig mest. Så här lite senare i livet är det särskilt skönt att kunna luta sig tillbaka med en kopp te i handen och konstatera att man är en bekväm, suburban Palace-supporter som nästan tycker lite synd om kusinerna från Da Inna' Ci'y. Nuförtiden hämtar ju inte Millwall alla sina fans från syltfabriken i stan - de finns ju utlokaliserade i hela södra London och omgivande pendlingsorter men om en dryg vecka står de enade under betongbarnsflaggan på samma sätt som vi samlar oss kring mottot "lagom är bäst". Medan Millwall står och släpper brakare, lyfter vi på ena stjärthalvan och avger en smygare. Millwall äter kebab med chillisås, vi kör McDonald's kycklingsallad. Millwall springer omkring med Stella på burk medan vi dricker Carlsberg på plastflaska. Palace mot Millwall är lokalderby men ändå på något vis match mellan två skilda världar. Glad All Over mot Let 'em come!

Sen start på säsongen

2010-09-15T08:53:00.002+01:00

Så var det åter dags för ligafotboll på de brittiska öarna. Sommaren har varit hektisk och OEF har uppdaterats dåligt, det vet vi. Vi har dock laddat batterierna och bestämt oss för att köra även denna säsong. Vi kommer att återgå mer till den ursprungliga idén med sidan och hoppas att ni/du som följde den då hoppar högt av lycka i och med detta.

I sydsödra London har säsongen inlett lite trevande. Gårdagens vinst mot Pompey (som vi själva inte bevittnade) var extra skön efter några hårda bakslag runtom i England. James Vaughan får man väl antagligen hoppas ganska mycket på nu så här efter hans hat-trick.

Våra grannar från da Inna Ci'y har, å andra sidan, inlett säsongen lite väl övertygande med några imponerande resultat. Vi ser givetvis fram emot att välkomna Millwall till Selhurst om en dryg månad!

OEF uppdateras under de närmaste veckorna med bland annat lite krimskrams om Leyton Orient, Charlton Athletic, Leeds United, Crewe Alexandra och Wigan Athletic.

1 June 2010 @ 3 pm

2010-06-01T08:53:00.003+01:00

Idag gäller det! Det är ju inte utan att man börjar bli trött på Bank of Scotland. En statligt ägd bank som agerar på detta sätt borde överhuvudtaget inte få ha hand om någons pengar . Jag tog ut mina sparpengar för längesedan. Det är orimliga krav som ställs och deras förhandlingsmetoder verkar vara rent ut sagt löjliga. Vi återkommer.

Vi bekänner...

2010-05-17T22:44:00.003+01:00

När Carola var med i den svenska uttagningen till schlagerfestivalen åkte en bild upp på henne i pojkrummet. Jag blev smått förälskad och höll tummarna för "Främling" - benhårt. Kärleken var och förblev dock obesvarad - vi tackar givetvis, så här i efterhand, Carola för det men i stridens hetta (dvs 1983) kändes det jättetungt.

På liknande sätt hade jag gråtit blod när "Kenta" inte lyckades så där bra som jag tyckte han var några år tidigare. Kenta var väl inte särskilt medveten om nåt egentligen och min kärlek till Kenta gick honom obemärkt förbi (precis som i stort sett allt annat runt omkring honom).

Båda dessa misstag har jag i efterhand korrigerat och idag klarar jag inte ens av att se den förstas oändliga julskivor, ej heller klarar jag (av förklarliga skäl) av att höra den senares Renatdoftande slagdänga 'Just idag' (eller vad den nu egentligen heter). Jag har avsagt mig allt som har med Häggkvisten att göra och nyktrat till ordentligt från mitt Kentarus. Båda misstag kan jag med gott samvete förklara bort med att jag endast var en tvärhand hög och inte särskilt påläst om Livets Ord eller livet på plattan.

Vad som är svårare att förklara (bort) är att jag ikväll sitter och ser fram emot Herr D's (med far) direktrapportering från The Den under tisdagskvällen. Helt jävlar oförklarligt är att jag dessutom sitter och hoppas på en hemmaseger inför en slutsåls arena. Eller egentligen handlar det om något så enkelt som en törst efter derby - en törst efter att få stå bredvid nämnde Mr D (med far) och njuta åt Palace's målkalas mot kusinerna från "da inna' city". Kom igen Millwall säger vi helt enkelt utan att blinka eller ens känna skam i kroppen. I ärlighetens namn vet vi ju inte hur det går i finalen mot Swindon (om nu Millwall vinner under tisdagen) men för oss - och kanske också för några av Millwalls anhängare - känns det som om en seger är bättre än en förlust - men vad vet vi om det egentligen? Millwall tuffa grabbar sitter säkert inte och dreglar över en potentiell resa till Selhurst nästa säsong. Nej, deras morot är väl snarare att man, vid vinst på tisdag och i finalen mot Swindon, även nästa säsong ges möjlighet att "välkomna" Leeds United till SE London och att åter få åka på buss- och nöjesresa till Yorkshire. Än en gång förblir min "kärlek" obesvarad.

Avslutningsvis vill vi ge en eloge till Swindon Town, Millwalls motståndare i en eventuell final på Wembley. Laget har precis gjort oss ordentligt lyckliga genom att, efter straffar, slå ut Cha'un. Det är alltid lika skönt när den "välskötta, trevliga och familjeorienterade klubben gone bad" misslyckas. Vi skänker inga tankar till de 2,000 trainspotters som troligtvis just nu - trots förlust - sitter och "drar i den" på ett tåg tillbaka till London/Kent. Han som, på grund av att Cha'un endast fick ett begränsat antal biljetter, inte fick följa fick för övrigt inte stanna uppe då matchen gick till förlängning och straffar utan sussar just nu sött i sin omgjorda sovvagn hemma i lägenheten, ovetandes om vad som inträffat. Bless!

OEF goes personal

2010-04-29T19:47:00.003+01:00

Nu vet vi i och för sig att en annons med vår klubbs logga legat ute på sidan under en ganska lång tid men vi har som ambition att inte vara alltför partiska i våra inlägg här på OEF. Då Crystal Palace Football Club befinner sig i ett minst sagt prikärt läge, både på och utanför planen, gör vi dock ett undantag och samlar tankarna inför söndagens drabbning.

Vi känner oss något splittrade inför matchen. Inte för att vi, på söndag, inte hatar blåvitt, men det är två stora klubbars stolthet, och mycket pengar, som står på spel - om inte mer. Givetvis vill vi att Palace klarar sig kvar och reser sig ur den ekonomiska kris som drabbat sydöstra London. Samtidigt känns det tungt att det står mellan oss och ett klassiskt lag som Sheffield Wednesday. Kompisarna uppe i stålstaden säger lycka till, men det är väl kanske främst av den anledning att de har sina sympatier hos de rödvita och inte hos ugglorna. Vi, å andra sidan, trots matchprogrammets oturliga upplägg, känner viss sympati med Wednesday och dess suportrar.

De gånger vi sett dem under gångna säsongen har de spelat bra fotboll och sett ut som, minst sagt, ett Div.1-lag. De har haft att det där stödet som få klubbar i dagens fotbolls-England förunnas och Wednesday's nya "storhetstid" känns inte alltför avlägsen - en storhetstid vi inte missunnar dem.

Vårt lag, å andra sidan, har underpresterat hela säsongen. Visst, 10 poängs avdrag känns, men den fotboll som presterats under 2010 är under all kritik. Jag har själv lämnat stolen på Selhurst långt innan slutsignal under de få matcher jag, av förklarliga skäl, lyckats bevittna under året. Holmesdale har varit lika livligt som en begravning (WBA undantaget) och inte har vi agerat som någon storklubb inte. Palace är på dekis - tungt att säga men ändå sant.

2001 var vi i ett liknande läge, Palace i förvaltning, och en avgörande match uppe i "norra" England. Då var det Stockport County som stod för motståndet. Huddersfield Town var tvungna att tappa poäng - Freedman ordnade det då för Palace - gör han det på söndag? Inte fan vet vi!

Det finns våffeldag, pannkaksdag, kanelbullsdag, mammadag och pappas dag m.m. På söndag fortsätter traditionen med ballongdag, en Palace-tradition som heter duga. Se till att du som blåröd är där - vi är det - OEF var flaggan!

Köp och Sälj - ny funktion på OEF

2010-02-09T19:18:00.002Z

It's Grim Down South

2010-01-30T13:16:00.004Z

Ingen som på ett eller annat sätt följer engelsk fotboll har väl kunnat undgå att Crystal Palace FC återigen har försatts i "administration". Analyser, pajkastning och allmänt "tyckande" är i full gång på samtliga bloggar, fotbollskanaler och givetvis på alla forum med Palace-anknytning (och på några andra också). De flesta koncentrerar sig givetvis på att "utvärdera" och betygsätta Simon Jordans agerande och icke-agerande sedan han offentliggjorde att han ville sälja klubben. Några tycker det konstigt att mannen inte gjort mer, andra säger att han gjort för mycket, någon tycker synd om honom, en annan hånskrattar åt "apelsinmannen med alldeles för stor käft" - en tredje dammar av tre-år-gamla artiklar från The Observer och hyllar honom för hans "attacker" på den "sjuka" engelska fotbollen medan en fjärde sticker ut hakan och säger att en kille som egentligen bara var en enkel supporter med lite pengar aldrig skulle ha tillåtits driva en fotbollsklubb - "fotboll är big business - låt proffsen sköta det!"

Alla synpunkter är i stort sett lika intressanta att läsa som de reserapporter som med jämna mellanrum presenteras på svenskafans.com. Vad jag själv tycker om hela den här soppan vet jag faktiskt inte, visste jag det skulle jag antagligen hålla det för mig själv (för att undgå att skjuta mig själv i foten). Det är dock intressant att se hur Palace - som i vanliga fall omnämns i tidningar, på forum och i snacket på puben ungefär lika ofta som en Scouser talar sanning - helt plötsligt är i strålkastarskenet hos alla som vill plocka "bloggpoäng" och skaffa nya vänner/fiender. De flesta som säger något verkar, av naturliga skäl, ungefär lika pålästa som "The Fonze" som loggar in på ovannämnd sida, beger sig till ett forum hos någon av London-klubbarna representerade där och uttrycker följande: "Jag och mina polare ska till London om sex månader. Jag ser att ni spelar hemma - kan ni tipsa om en skön pub dit man kan gå för lite goa pints innan match?" En objektiv syn på saker och ting i all ära men att behöva sitta och läsa om vad folk som inte vet om det ska vara Crystal P eller C Palace tycker om den uppkomna situationen löser varken Palace's problem eller mina sömnsvårigheter.

En sista känga vill jag ge till alla de som säger sig vara supportrar - 10,000 mot ett Premier League-lag ger inte stöd för förvaltare Mr Guilfoyle's ord i gårdagens matchprogram - "I am working flat out to find a buyer and am confident that I will. This club, despite its current problems, is an attractive proposition. We have an excellent manager, play in a good stadium, we have a superb and loyal fan base and a good name". Hjälp!

I Hate...

2010-01-20T11:06:00.002Z

Ja, detta må vara skrivet av en QPR-fan, postat på flera olika forum och översatt till ett antal språk men vi kan inte annat än hålla med om (nästan) allt denna (nästa) Nobelpristagare säger. Vi har hämtat inlägget från ett Palace-forum men, som sagt, det finns säkert på andra ställen också.

From a QPR fan:

I take more pleasure in seeing Chelsea lose than I do in seeing QPR win at the moment.

I sat through so many matches when we were absolute dogs**t under the likes of Ray Harford and with people like Paul Bruce, Matthew Brazier and Mark Perry in the squad and I never felt like this.

The club isn't ours anymore but moreso than that - football is just properly gash these days. I mean really gash.

Football generally.

I hate nearly everything about it these days....

I hate the Prem and the myth that it is exciting this year. Man City breaking into the top four isn't exciting. They spent loads of money. It's no more exciting that Nameless C*** getting to number 1 in the charts after winning the X-Factor.

I hate the myth of Arsene's kids. Buying some French kid when he's 17, playing him in the League Cup and then selling him when he's 20 after about 3 appearances in the league is NOTHING SPECIAL.

I hate hearing about Liverpool/Man Utd's debt but nothing ever happening about it. A club needs to go to the wall for the money thing to change but it doesn't happen. Why the **** are Charlton, Leeds and Southampton still in business?

I hate Frank Lampard's stupid f'ing face. I hate that Joe Cole's tongue is never in his mouth, the downsy spacker.

I hate John Terry being England captain when he's CLEARLY AN OAF.

I hate the England team.

I hate young exciting wingers who have nothing but pace. Tony Scully had nothing but pace.

I hate the FA Cup. There may be little shocks like last night but for the most part you know who's going to win it. Unless a team throws away all their financial security to win it a la Pompey.
I hate Harry f'ing Redknapp. And Jamie Redknapp. And Louise Redknapp. And the Wii.

I hate James Nesbitt, Eammon Holmes and f***ing everyone.

I hate Gary Lineker and Alan Shearer.

I hate Garth Crooks.

I hate Garth Brooks for that matter.

I hate Sky Sports.

I hate that when a lower league player beats 10 players and chips the keeper it doesn't matter but if Rooney scores from more than 20 yards it's amazing.

I hate that everything football related has to have 'Club Foot' playing behind it.

I hate that female sports journos are now mandatory.

I hate Mark Lawrensen for not coming out. 'I do like a big man at the back'. I bet you do.

I hate any advert that portrays football to be about anything other than pain and disappointment.

I hate any advert that mentions pies at football.

I hate Lee Hughes and the fact that he makes a living from the game. I hate Marlon King and any team that signs him when he gets out. I hate that it'll probably be us.

I hate Phil Brown.

I hate 'well the ball is a lot lighter now and will cause goalkeepers real problems this summer' before EVERY F'ING TOURNAMENT.

I hate that Kieron Dyer earned more in the time I took to write this post than I'll earn this month.

I hate Adrian Durham, Ian Wright and Alan Brazil.

I hate Gazza. Either die or shut up. Stop f'ing lingering.

I hate hearing about Hillsborough more than I hear about Heysel or Bradford.

I hate that a comeback from 4-0 down at half time (TWICE) means nothing because we aren't f'ing scouse.

I hate Leeds.

I hate Roy Keane.

I hate grown men wearing football shirts of their team whilst shopping on a saturday when their team is playing at home.

I hate that I don't hate Roy Hodgson.

I hate Jermaine Beckford and any player who has neck tattoos.

I hate songs being inappropriately taken as club anthems and then sung in a manly way. 'I'm forever blowing bubbles....'. Gaylords.

I hate Danny Dyer and anyone he's ever interviewed.

I hate the book 'Cass' by Cass Pennant. It is honestly the stupidest thing I've ever read. Chapter 1: Millwall. 'Yeah we took 50 to Millwall. They had 1000 in their mob but we ran 'em up and down the street'. Chapter 2: Liverpool. 'Yeah we took 50 to Liverpool. They had 2000 in their mob but we ran 'em up and down the street'. Fk me... Jade Goody's autobiography is probably better. Even her non-ghost written one.

I hate that all good youngsters end their careers at Spurs before they start.

Billy Bragg performs 'Waiting For The Great Leap Forwards'

2010-01-17T18:58:00.001Z

Ja vad säger man, bättre än så här blir det inte. Billy's fantasi och förmåga att ändra texten så att den passar in i "nutid" är alltid lika kul. Vill också slå ett slag för hans bok "The Progressive Patriot".

And the Winner Is...

2010-01-13T20:57:00.003Z

Såhär alldeles i början på ett nytt år vill vi ta tillfället i akt att gratulera följande personer, klubbar, organisationer, platser, pubar för deras insatser under 2009 (och första veckorna av 2010).

Crystal Palace FC – laget har presterat över förväntan hittills den här säsongen och detta trots att det råder hårda tider på Selhurst Park. Klubben avslutade 2009 med att ge spelarna och övriga en alldeles speciell julbonus i form av ingen lön alls. Man inledde 2010 på ett lika strålande sätt och lönen uteblev ännu en gång.

Manchester Airport – Flygplatsens toaletter utsågs till landets bästa under 2009, detta i en tävling sponsrad av The British Cleaning Council, EnjoyEngland (!) och The British Toilet Associiation (!!). Hemliga besökare fick betygsätta toaletter på olika offentliga platser runt om i landet och “Loo of the Year 2009” tilldelades alltså flygplatsen där 43.9 miljoner meter toalettpapper och 15,320 liter tvål gick åt under året. Och vem sa att engelsmän aldrig tvättar händerna efter ett toalettbesök?

The Cock Tavern vinner även i år OEFs inofficiella pubtävling. Bättre än The Cock blir det inte. Samtidigt blev vi oerhört besvikna på The Engineer uppe i Primrose Hill trots lovord från bekanta och andra ”pålitliga” källor. Inte nog med att ölsortimentet är torftigt – pubens kundkrets består av de värsta av människor som driver runt i denna vackra del av London. Chinos och rutig skjorta verkar vara dresskoden för detta ställe. Nej tack. (Vi vill påpeka att denna The Engineer-pub inte är den som ligger mitt emot Chalk Farm tube).

Transport for London (TfL) vinner pris för sin utomordentliga webfunktion för klagomål. Om man av någon anledning vill klaga på kollektivtrafiken i London hänvisas man till en sida där man först fyller i vad orsaken till missnöjet är innan man skickas vidare till en sida där personuppgifter med mera kan fyllas i – och det är nu det blir intressant. I sann brittisk anda kan man förutom namn och adress även fylla i titel. Bland the usual suspects såsom Mr, Mrs, Ms osv finns också samtliga militära och religiösa titlar som alternativ (ja, kanske inte Pope) och inte nog med detta – även Lord, Lady, Prince, Princess finns med i rullgardinsmenyn. Allra bäst är ändå att Empress finns med. Inte visste vi att the Congestion Charge fått överklassen att överge bilen till förmån för t-banan. Det är lika bra att gå och tvätta sig under armarna direkt för snart står man där djupt nere i underjorden med en kunglighet sniffandes i armhålan. Tack TfL för den underhållande kvart det tog att fylla i formuläret.

När Smithy träffade Englands landslag

2009-11-06T15:46:00.001Z

Smithy (James Corden) från suveräna "Gavin and Stacey" lär Beckham och co ett och annat

In a roundabout way....

2009-10-26T09:10:00.002Z

En oskyldig ”rondelldekoration” har blivit ett hett diskussionsämne i den vackra nordengelska staden Leeds. Kommunen tyckte nämligen så här: ”Varför inte sätta upp tre grindar i rondellens mitt som på ett snyggt sätt visar att här ligger [bostadsområdet] Cross Gates?” Ja! Så gör vi tyckte kommunfullmäktige. ”Ska vi måla grindarna”? Ja! tyckte kommunfullmäktige. ”I vilka färger ska vi måla dem?” Rött, vitt och svart tyckte några. Andra sa: ”vad i helvete – det går ju inte det är ju Manchester Uniteds färger – våra värsta fiender”. Kommunen beslutade (inte helt enigt) att först måla dem enligt första förslaget – sedan ändra sig och måla grindarna i blått, vitt och guldgult istället – staden Leeds och dess fotbollslags färger. Efter några ytterligare turer ändrade kommunen sig ännu en gång och beslutade att grindarna minsann ska se ut så som det var tänkt från början. Målaremästaren Gary Edwards kontaktades med en förfrågan om han kunde utföra jobbet. ”Jag målar inget rött” blev svaret (Gary är känd sedan tidigare för sin vägran att ta i färgen rött). Beslutet att måla om stod dock fast och grindarna målades om (men inte av Gary). Nu står de där mitt i ”We are Leeds-land” och lyser (ja de är upplysta på kvällen) i rött, vitt och svart. Projektet har kostat kommunen £143,000 (bara ommålningen gick på över £11,000) men hotas nu av vandalisering från upprörda Leeds-fans. Så kan det gå. Vägen är inte alltid rak - särskilt inte om det ligger en rondell mitt i allt.

The Nomads

2009-10-23T10:45:00.004+01:00

Under de år jag snöade in mig som mest på The Ramones och ”punk” i allmänhet blev det så att jag per automatik tyckte om allt som gick fort, lät ganska hårt och som ”bröderna” från New York City gjorde tummen upp för. Ett band som uppfyllde alla tre ovannämnda kriterier var svenska The Nomads. De spelade en mer ”teknisk” variant av Ramones-punk korsad med vanlig skitig rock ’n’ roll och fick, vid några tillfällen, nöjet(?) att hoppa med i Yankarnas turnébuss (eller bussar var det kanske snarare då Jonny och Joey Ramone inte alltid, om någonsin, var bästa vänner).

Trots bandets namn spelade man under de tidiga åren mest på hemmaplan i Solna, senare på andra ställen i Stockholm. Första giget utanför huvudstaden gjorde man inte förrän några år in i ”karriären” då man, 1982, besökte Malmö. I utlandet spelade man för första gången 1983 i Helsingör i Danmark. Under årens lopp blev man dock mer och mer resvilliga och under 1990-talet ”slog” man på kontinenten för att under de senare åren av samma årtionde börja turnera i USA och på allvar leva upp till namnet (som jag i och för sig är osäker på var det kommer ifrån).

The Nomads håller, vad jag förstår det, fortfarande på även om ”arenorna” man idag intar inte kan jämföras med Hovet eller Hultsfredsfestivalen (där jag såg dem under 1990-talet). Bandet har oavsett detta – i alla fall för mig – alltid representerat ”fairplay” och pålitlighet och blivit ett sånt där band man än i dag hyser respekt för även om jag (tillsammans med den stora massan) för länge sedan ”övergav” dem. De har fortsatt sitt ”missionärsarbete” i det tysta och aldrig brytt sig om att tjäna en massa pengar – snarare valt att stå vid sidan om de stora bjässarna i de högre ”ligorna”. Det är i det ovanstående och i bandets namn som vi (helt naturligt?) finner kopplingen mellan Solnas stolthet inom rocken och Corinthian Casuals FC – fotbollens "bortglömda" klubb.

Corinthian F.C. bildades 1882 i London av den dåvarande sekreteraren i the Football Association, N.L. Jackson, med flera. Namnet togs enligt de källor vi använt med anledning av ordets historiska betydelse (”man of fashion and pleasure”). Redan i antagandet av klubbens namn kan man alltså utläsa inriktningen som grundarna ville att klubbens skulle följa. Corinthian skulle bli bäst på det man gjorde (spela fotboll) och samtidigt uppträda på ett snyggt sätt och visa respekt för motståndaren och framförallt skulle man delta för nöjes skull och inte av ”girighet” eller av ”berömmelsebegär”. I klubbstadgarna skrevs därför in att man inte skulle delta i tävlingssammanhang överhuvudtaget – ett ’löfte’ som man höll fram till slutet på årtiondet då man beslutade att delta i the Sheriff of London Shield – föregångaren till det vi idag kallar Community Shield. Första gången man deltog blev det två oavgjorda matcher mot Sheffield United men 1900 besegrade man regerande ligamästarna Aston Villa FC. London-laget vann matchen med 2-1 vilket alltså blev klubbens första ”dokumenterade” framgång.

Innan denna framgång hade alltså klubben ägnat sig åt att endast spela träningsmatcher mot lag i Londonområdet, ”turnera” i norra England och förse det engelska landslaget med spelare. Endast fyra år in i klubbens historia hade Corinthian 9 spelare med i landslagstruppen mot Skottland och 1894 var det i praktiken Corinthian FC som utgjorde ”England” i segermatchen mot Wales (5-1) då alla elva spelarna hade hämtats från klubben. Men det var framförallt som missionärer och kunskapsspridare som klubben gjorde sig mest känd. Klubben gästspelade på olika platser i London och England men hade inget permanent hem utan levde som ”nomader i fotbollens tjänst”. Intresset för gentlemännen från London var enormt och laget blev snabbt vant att spela inför storpublik.

Efter de inledande turnéerna på hemmaplan begav sig klubben på flertalet resor runt om i världen för att sprida fotbollen runt jordklotet. Avtrycken från klubbens missionärsarbete går än idag att spåra, bland annat i namnet på den brasilianska storklubben Sport Club Corinthians de Paulista och i Real Madrids vita dräkt som är inspirerade av London-lagets tidigare val av klubbfärg. Även Sverige besöktes under de tidigare åren. I Göteborg och Stockholm krossades det svenska motståndet på vad som beskrivs som ”intressanta” underlag (grassless pitches). Englandsbesöket satte avtryck även i svensk fotbollshistoria då turneringen Corinthian Bowl senare inrättades som en hyllning till engelsmännen. Cupen spelades under åren 1906-1913 och dominerades av Örgryte IS, som vann cupen alla år utom ett.

Tillbaka i England och efter WWI började klubben att delta i FA-cupsammanhang. Några större skalper och imponerande resultat hanns med under mellankrigsåren och intresset fortsatte att vara högt. Värt att notera är också att när FA-cupen genomgick vissa förändringar fick Corinthians, precis som storlagen, "fripass" och gjorde mellan 1925 och 1933 entré i cupens tredje omgång. Manchester City, Norwich City, och Millwall FC är några klubbar som genom åren stött på hårt motstånd från Corinthian.

Under andra världskriget gick klubben så samman med Casuals FC och blev Corinthian Casuals F.C. Casuals var en av de klubbar som var med och grundade the Isthmian League och vid sammanslagningen tog den nybildade föreningen dess plats i första divisionen. Innan sammanslagningen hade Casuals FC inte rönt några större framgångar och har, i jämförelse med Corinthian, ett betydligt blygsammare facit i FA-cupsammanhang. Efter det sex år långa uppehållet på grund av världskrig fortsatte Corinthian Casuals att spela fotboll i de högre divisionerna av Isthmian League och 1956 nådde man ända fram till FA-cupfinal för amatörlag. Den första finalmatchen, mot Bishop Auckland, slutade oavgjort inför ett fullsatt Wembley (returen vann sedan Bishop Auckland). Klubben hann med ytterligare en framgångsrik säsong i cupsammanhang innan man började en längre tid i skuggan av forna framgång. Under 1970-talet rasade klubben ner i divisionerna innan man, år 1984, slängdes ut ur ligan på grund av avsaknaden av egen hemmaplan.

Efter ofrivillig degradering har klubben, rent sportligt, återhämtat sig; man har skaffat egen hemmaplan (Tolworth) och varit i Brasilien (igen). Storhetstiden är väl dock för alltid förbi och de stora massorna som vallfärdade till arenorna har för länge sedan övergett klubben. För mig fortsätter dock Corinthian Casuals FC vara en sann frisk "fläkt" i den moderna fotbollens knepiga värld och man kan inte annat än hysa stor respekt för klubben som fortfarande håller fast vid amatöridealen och inte betalar spelarna någon lön, särskilt då klubben hör hemma i ett land som England. Jag har haft nöjet att se lagen ett par gånger och jag råder er alla att vid nästa besök åka ut till sydvästra London och se klubben - som ännu kan stoltsera med att ha orsakat Manchester Uniteds största förlust genom tiderna (11-3) - spela fotboll i sina chokladbruna och rosa tröjor på Tolworth. Idag håller man till i Ryman Isthmian League Division 1 South. Som förberedelse inför besöket rekommenderas Rob Cavallinis bok "Play up Corinth". Och glöm inte att ladda iPoden med lite The Nomads.

Awaydays

2009-10-19T14:17:00.005+01:00

Vi tar en kort paus från den engelska fotbollen för att istället besöka det gästvänliga Polen. Vet inte vad man ska säga men detta är på gränsen till kul. Bilderna - från Miejski Sport Sportowy Znicz Pruszkows arena -är hämtade från footballspotter.com. Arenan ska tydligen ligga någonstans i Warsawa-området för den som vill "hälsa på". Kom bara ihåg att lösa biljett till bortasektionen för en sann fotbollsupplevelse.

Bristol Citys nya arena

2009-10-13T12:31:00.003+01:00

Under senare år har Tesco blivit en viktig medspelare för många klubbar som vill bygga ny arena. Antingen har affärskedjan varit medfinansiär av nybyggen genom att klämma in en mataffär i anslutning till anläggningen eller så har man visat intresse att köpa marken där den befintliga arenan finns. Det senare är fallet i Bristol då matvarukedjan planerar en ny superstore där Ashton Gate idag står. Nu verkar hela arenafrågan vara i fara då stadens planerare i en rapport ifrågasätter behovet av en superstore i detta läge. Till skillnad från i Sverige väger en sådan slutsats ganska tungt när kommunen och (som är det troliga i det här fallet) högre instanser ska granska förslaget. Utan köpare lär det bli svårt för City att finansiera den nya arenan. Fortsättning följer...

Hull City i topp

2009-09-04T07:49:00.002+01:00

Statistik för ökningen i antalet personer som sökte arbetslöshetsersättning mellan februari 2008 och juli 2009 finns nu tillgänglig. Det handlar om antalet ”nya” arbetslösa i Englands större städer och siffrorna är allt annat än muntra. Vi har sammanställt en tabell som visar hur Premier League skulle se ut om man fick poäng per ”ny” arbetslös person (det kanske är enda sättet att någonsin få se Hull City i topp).

1. Hull City
2. Aston Villa*
3. Birmingham City*
4. Sunderland AFC
5. Wigan Athletic
6. Stoke City
7. Everton FC*
8. Liverpool FC*
9. Bolton Wanderers
10. Blackburn Rovers
11. Burnley FC
12. Manchester City*
13. Manchester United*
14. Arsenal FC*
15. Chelsea FC*
16. Fulham FC*
17. Tottenham Hotspur*
18. West Ham United*
19. Portsmouth FC

I denna mycket intressanta tabell ser ni säkert att Wolves inte är medräknade. Detta beror på att det saknas uppgift om Wolverhampton. Ni som tvunget vill ha med dem kan ju lägga dem efter de två Birmingham-lagen.

*Lag från en och samma stad är inlagda i bokstavsordning.

Oavsett hur man än vrider och vänder på saker och ting så hamnar Portsmouth sist. Men kanske är det något mer positivt att hamna sist i vår tabell än den verkliga Premier League-tabellen. Vind i seglen Pompey!

Cha'un

2009-08-29T10:11:00.002+01:00

"An announcement for the Charlton fans.... You're actually second". Announcement at Leyton Orient v Charlton, as Charlton fans were singing "We are top of the league" after winning 2-1.

18 augusti 2009 - Charlton då tvåa i tabellen. Fantastiskt att de bara lyckas hela tiden.

Kontakt

2009-08-24T11:56:00.002+01:00

Ni som på senare tid skickat rosor och ris till oss på den här sidan kanske fortfarande sitter och väntar på svar då den e-post adress som tidigare använts inte längre fungerar. Under försommaren bestämde vi oss för att skaffa hushmail istället för gmail. Vi lyckades dock klanta till det och radera våra mejl. Vi har återgått till att stödja google och använder alltså omkringengelskfotboll@gmail.com igen.

Ni som skickat mejl till den gamla adressen under augsuti ombeds skicka era meddelenaden till gmail-kontot istället. Tack!

Sommarprat

2009-07-09T10:30:00.003+01:00

Jag har varit i flytt-tagen, gått och stadgat mig, sänkt ner folk i jorden och jobbat mer än vad någon man egentligen ska behöva göra. Fotbollen har känts avlägsen och dessutom är det sommarlov för alla snedsparkande människor som i vanliga fall har Selhurst som arbetsplats vilket gjort att fantasin och inspirationen försvunnit ner i avloppen tillsammans med all annan skit som regnat bort de senaste dagarna. Något som består är dock idén om att en vacker dag återuppta berättelserna om mitt eget supporterliv och min syn på de klubbar och deras hemvist som ärats med besök av hövdingen (jag). Broder M har dessutom tröttnat på att sitta bredvid och rätta stavfel och har nu lovat att dra sitt strå till stacken. Han har bytt namn och blivit hyresvärd för sin bror som för tillfället (i väntan på besked från den gröna ön) befinner sig några kilometer ut i havet. Vi känner oss med andra ord lite som bröderna Kuqi och njuter för tillfället av att befinna oss i en avkrok helt avsågad från omvärlden. Åka tunnelbana, springa på pub, äta scampi och bränna oss vid Palace (förlåt Brighton) Pier hinner vi med lite senare.

Men så till det viktiga och syftet med detta inlägg. Eftersom alla respektabla hemsidor så här i sommartider presenterar recept och grilltips tänkte vi göra detsamma. Trerätters är det som gäller. Vi inleder givetvis helt logiskt med efterrätten.

Palace-röra

En handfull blåbär
En handfull röda vinbär
Mjölk

Häll upp mjölken i en skål. Lägg försiktigt i blåbären diagonalt i skålen. Lägg sedan i vinbären, också diagonalt. Sätt dig vid bordet med den förberedda blandningen framför dig och sjung ”en skål för Palace”. Glad sommar.

Vi återkommer

2009-06-14T10:15:00.001+01:00

.... senare

There Are Places I Remember

2009-03-28T14:45:00.001Z

RG27, SE11, SW10, N17, L7, L15, L8, L4, RH12, RH20, BN5 (och SE19), RH1 (och SE19)

Vi ses i CR0 och SE25