Power to the Palace

Eftersom det nu bara är en tidsfråga innan någon av Sveriges stora kvällstidningar gör ett reportage om ett rödblått gäng från södra London tyckte vi att det var lika bra att hjälpa dem på traven. Ni som känner oss sedan innan förstår att resan vi ”gör” nedan egentligen är en sammanställning av våra liv som Palace-supportrar och då omfattar en 25-års period med otaliga liknande resor genomförda - inte det turistbesök vi ger sken av i texten nedan. Personerna vi ”intervjuat” är riktiga människor som vi pratat med genom åren men själva intervjuerna har snarare varit samtal över en öl vid olika tidpunkter. Undantaget är den rykande färska intervjun med Herr D som genomfördes på The Bedford för 22 timmar sedan. Han hade dock inga kartor med sig.

Crystal Palace FC har sedan förra veckans ”bragd” varit klubben på allas läppar. Fotbollsklubben som är döpt efter den jättelika glaskonstruktionen som inför världsutställningen 1851 restes i Hyde Park, sedan monterades ner och flyttades till en kulle i vad som på den tiden var Londons södra utkanter, har endast vid två tidigare tillfällen i modern tid rönt så stor uppmärksamhet – i båda tidigare fall handlade det också om möten med en viss storklubb från norra England. Men som sagt, nu pratas det återigen om den där lilla klubben med ett konstigt namn som ingen verkar ha koll på. Nu ställs runt om i världen frågor som: Vem är den där Murray och; är den där Ambrose samma Ambrose som en gång i tiden spelade ”toppfotboll” med Newcastle United och Charlton Athletic? Framförallt diskuteras det i Italien, Spanien, Sverige och Kina om var i hela världen Crystal Palace FC egentligen kommer ifrån. Vi har kartlagt klubben, pratat med dess fans, rest runt i klubbens hemmakvarter och hittat själen i klubben som i veckan chockade en hel fotbollsvärld genom att slå ut självaste Manchester United – på självaste Old Trafford – Theatre of Dreams.

Hade inte byggnaden The Crystal Palace flyttats från centrala London till södra London hade det här kanske varit en berättelse om ett Norwood Rangers, Sydenham United eller någon annan klubb med ett mer ”klassiskt engelskt” klingande namn – om det nu överhuvudtaget hade funnits en fotbollsklubb från South London att skriva om. Men Crystal Palace FC är ingen vanlig engelsk klubb, och kanske inte heller en klubb som passar in i Tipsextra-generationens snäva definition av ”klassisk”. Palace, som är det familjära namnet på klubben, är inte Wolverhampton Wanderers, eller Boltons dito, ej heller är de Huddersfield Town, Ipswich Town, Sunderland, Tottenham Hotspur eller West Ham United. Klubben har absolut ingenting gemensamt med storlagen Liverpool FC, Manchester United och Leeds United och kommer nog aldrig att uppleva någon ”klassresa” a’la Wigan Athletic, särskilt inte nu när Översten Gadaffi har kilat vidare till högre (eller lägre) divisioner. Palace, visar det sig, är nämligen den där fula lilla ankungen som inte riktigt passar in någonstans.

För att få reda på mer om klubben bestämmer vi oss för att utforska området där dess rötter finns. Vi tar treans buss från centrala London, följer med i bussens ryckande och snirklande förbi parlamentsbyggnaderna, njuter av utsikten på Lambeth Bridge och skymtar Chaplins gamla bostad på Kennington Road på södra sidan om The Thames. Vi åker förbi typiska townhouses längs samma gata, cirklar runt vid Kennington Park innan vi förs in i ett nytt stadslandskap strax söder därom. Brixtons hårda kvarter tar över, människoödena på gatan tävlar om att se mest eländiga ut och trafiken tätnar ju närmare Brixtons centrum vi kommer. I uppförsbacken mot Brixton Hill delar sig vägen, vi tar vänster och följer med längs bostadskvarter i klassisk engelsk stil, radhus på radhus breder ut sig. Vi kör förbi det svenskklingande namnet Dalberg Road innan vi ser första namn med anknytning till fotbollsklubben – Herne Hill. Här, på sin i ordningen andra hemmaarena, cirka en halv kilometer från tågstationen, spelade Palace sina hemmamatcher under en fyraårsperiod när det stora kriget rasade ute i världen. Vi följer dock med bussen vidare söderut. Vi kommer ut på Croxted Road som, via några namnbyten, i stort sett skulle kunna ta oss hela vägen ner till Crystal Palace Park – vår ”första” slutstation. Vi gör dock ett stopp vid Gipsy Hill. Här kliver vi in i The Paxtons nyrenoverade lokaler. The Paxton, tidigare en klassisk gammal pub, har nu genomgått ett större ansiktslyft och kanske tappat lite av sin charm. En eloge ska nya ägarna dock ha för att de återgått till pubens riktiga namn, efter att under en tid verkat under namnet The Mansion. Herr Paxton, eller rättare sagt Sir Joseph Paxton, för den som inte vet det, var mannen som kom upp med den genialiska idén att till världsutställningen låta bygga det där ”växthuset” som av tidningarna senare namngavs The Crystal Palace. Vi är alltså på något vis ”hemma” hos arkitekten bakom byggnaden som gav namn åt klubben vi alla letar efter (phew). Intressant att notera är att Paxtons förslag endast kom till efter att det första förslaget visat sig vara för dyrt (och fult) att faktiskt genomföra. Det skulle enligt historieböckerna egentligen ha uppförts en jättelik tegelbyggnad åt världsutställningen. Mycket tyder på att en sådan byggnad skulle ha uppförts mer permanent i Hyde Park men, hade man beslutat att, precis som blev fallet med glashuset, att någon gång flytta den hade vi kanske haft en samling människor i södra London som gått omkring och hejat på Brick Warehouse Wanderers, vad vet vi. Att glaspalatset överhuvudtaget hamnade i södra London är också Herr Paxtons förtjänst. Det var nämligen han, tillsammans med ett nybildat bolag, som räddade The Palace från att monteras ner efter utställningen för att aldrig mer pusslas ihop. Paxton och company bestämde därför att själva plocka isär byggnaden, flytta den i bitar hela vägen från Hyde Park till Sydenham Hill och där återuppföra det jättelika växthuset.

Åter på treans buss fortsätter vi den korta vägen ner till Crystal Palace Parade, som var just det en gång i tiden – en paradgata framför glaspalatset. Idag är den mindre intressant då hela gatan känns som en enda lång busshållplats. Palatset är också sedan många år borta. Vi hoppar av och anar Crystal Palace Station runt hörnet och det lilla stadsdelscentrumet åt väster. En pub upplevs vilja klättra uppför branta Anerley Hill, antagligen för att få en bättre bild av Crystal Palace Park på östra sidan om vägen. Långt där nere i ”dalgången” skymtar Croydons skyskrapor och vi inbillar oss att strålkastarna från Selhurst Park i South Norwood syns ända upp till vår utsiktsplats. Vi drömmer oss kort tillbaka till 1800-talet och återupplever myllret av människor som strömmar ut från två stationer byggda för att ta emot besökarna till The Crystal Palace. Idag finns bara en kvar, Crystal Palace Station, den andra är stängd och glömd men låg, för den som är intresserad, i parkens nordvästra hörn.

Vi dröjer kvar en stund, orienterar oss med hjälp av kartor och kompass – vi kollar namnskyltar och insuper känslan av att vara i hjärtat av South London och ändå på landet. Här, vid Crystal Palace, möts i stort sett fem Londonkommuner, Croydon, Bromley, Lewisham, Southwark och Lambeth. Crystal Palace FC förknippas mest med den förstnämnda, The Crystal Palace och parken låg respektive ligger inom Bromley. Längs gatorna i det lilla centrum som idag kallas Crystal Palace men som egentligen är bara Norwood, ligger de små caféerna uppradade; här finns frisör, blomsterhandel och tidningsaffär. Området har en viss ”village feel” – men larmet från London och Croydon lurar runt hörnet. Det var alltså här, eller rättare sagt på en fotbollsplan i direkt anslutning till palatset som man bestämde sig för att spela fotboll under ordnade former. En klubb som bar namnet Crystal Palace fanns redan på 1800-talet men det Palace vi känner idag bildades på den här platsen 1905. Palace blev ganska snabbt en populär klubb i det snabbt växande London. Arenan man höll till på blev så småningom skådeplats för FA cup-finalerna och allt verkade frid och fröjd för fotbollen i South London. När världskriget bröt ut fick klubben dock maka på sig, cupfinaler blev ett minne blott och området förlorade all anknytning till fotboll.

1936 brann The Crystal Palace ned och idag leker man friidrott på arenan som är inhyst inom det parkområde som en gång i tiden var Crystal Palace FCs hemvist. Under tiden hade klubben hunnit resa runt i South London, först till ovannämnda Herne Hill, sedan till The Nest i anslutning till dagens Selhurst Station. 1924 packade klubben upp resväskorna vid nuvarande hem på Selhurst Park.

Vi promenerar de cirka tre kilometer som utgör avståndet mellan Crystal Palace Park och Selhurst Park nere i South Norwood. Vi väljer att rulla nerför Church Road för att via South Norwood Hill leta oss in i ”Crystal Palace Heartland”. Under vägen konstaterar vi att Suburban South London ”aldrig tar slut” samtidigt som det är förvånansvärt lummigt och vackert ”söder om söder”. Vi kommer in på Whitehorse Lane och tycker oss se Selhurst Park nere i backen. Framme vid arenan är det märkligt hur anonym den är - från Whitehorse Lane-sidan märker man den knappt. Bostadshusen och Sainsbury’s supermarket ”skymmer” effektivt den lilla läktaren. Endast supporterbutiken i hörnet avslöjar klubbens närvaro i området. Vi går in.

Palaces lilla club shop är välsorterad men svårnavigerad. Vi förstår nu att Palace är långt från det glam och glitter man får uppleva hos Chelsea och Arsenal eller Manchester United. Crystal Palace känns på något sätt trångt och svåråtkomligt, undangömt och svårtolkat. Med detta följer dock en känsla av äkthet, stolthet och lojalitet hos de som trängs med oss därinne bland halsdukar, matchtröjor och Palace-litteratur. Folk tittar lite undrande på oss, men inte med den misstänksamhet som man möts av uppe hos Palaces lokalkonkurrenter i Bermondsey. Istället är folk försiktigt positiva till vårt intresse för Londons bortglömda fotbollsklubb. Marc, en medelålders Palace-fan, försöker beskriva klubbens identitet åt oss och inleder med att konstatera att folk utifrån aldrig riktigt förstått eller fått grepp om var klubben ”hör hemma”, om man är London eller Croydon, om det ska vara C Palace eller Crystal P eller om Palace är medelklass eller arbetarklass. I nästa andetag konstaterar han att samma förvirrning också råder inom de egna leden – i alla fall i viss utsträckning. Han refererar till Palaces val av rival som ett exempel på att klubben valt sin egen väg. Marc förklarar att rivaliteten mellan Palace och Brighton idag endast förstås av de som var med när den växte fram på 1970-talet men att han samtidigt är glad att den håller i sig i all sin onaturlighet. Hellre ett konstigt hat mot Brighton än en ohälsosam relation till Millwall – eller ett menlöst förhållande till Charlton avslutar Marc innan han försvinner.

Selhurst Park är en sliten gammal arena men fullt funktionsduglig åt en medelmåtta som Palace. Holmesdale-läktaren är kanske tillsammans med lilla Whitehorse Lane de enda delar av arenan som håller en någorlunda ”Premier League-standard”. Klubbens förhållande till sin ”egen” arena har genom åren varit ungefär lika diffust som Palaces rivalitet med Brighton. Ingen har riktigt kunna svara på vem som äger den – på ”riktigt”. Simon Jordan, Palaces ägare fram till 2010, påstod sig ha köpt den från Ron Noades, Noades, å sin sida, påstår sig äga allt söder om Clapham Common. Ungefär sådär ligger det till med allt på södra sidan stan i allmänhet och hos Palace i synnerhet. För den som vill ha det korrekta svaret lyder det någonting i stil med att konsortium CPFC 2010 nu kontrollerar både klubb och arena. Oavsett hur det är med Selhurst Park så vill samma konsortium bygga ny arena uppe i Crystal Palace Park. Planerna är dock beroende av högre instansers beslut om framtiden för OS-arenan i Stratford och friidrottens vara eller icke vara i samma park där Palace önskar sparka framtidens fotbollar. Selhurst Park finns i alla fall kvar i fem år till, oavsett. Så ni som vill uppleva arenan som syns i Alan Clarkes klassiska huliganfilm The Firm har i alla fall några år på er. Att Selhurst överhuvudtaget slank in på en skådespelarkarriär är ännu ett verk av Herr Noades som på fullt allvar ansåg det som god marknadsföring att vara med på vita duken oavsett vad filmen egentligen handlade om. Vår tids fotbollsklubbsägare är något mer försiktiga varför det i nyinspelningen av samma film endast nämns om en resa till ”Palace” då Selhurst denna gång inte ”fick vara med på bild”. Selhurst Park går annars till historien som platsen där Cantona fick hjärnsläpp och arenan där tre lag under längre tid spelat fotboll på hemmaplan. Förutom Palace handlar det om Charlton Athletic och numera avlidna Wimbledon FC.

Vi lämnar Selhurst Parks slitna fasader bakom oss och går vidare upp mot Thornton Heath. Vi går med andra ord från ett vrak till ett annat. Thornton Heath är South London när det är som värst – pubarna tycks hälsa dig välkommen till helvetet, människorna som befolkar dem verkar ha gett upp, barnen på gatan leker inte krig utan deltar i ett – inte ens pensionärerna är gulliga. Här vill ingen bo, säger Anthony som dricker öl på Wetherspoon-puben vid stationen. Här lever man inte utan bara överlever fortsätter han – titta bara på det där helvetet utanför – hur ska man kunna tycka om det där frågar han och pekar ut mot Brigstock Road med sin täta trafik och fantasilösa bebyggelse. Varför förstörde man inte denna del av London provocerar han – antingen under ordnade former med kommunens hjälp eller i det kaos som drabbade andra delar av stan under augusti månads upplopp. Ett kontroversiellt uttalande men visst förstår vi hans desperata klagande. Thornton Heath (Station) är en av tre tågstationer som man kan välja på vid besök till Selhurst Park – många bortafans och/eller förstagångsbesökare kommer hit. Man kan undra vilket intryck de får av klubben och dess hemkommun Croydon. Vi skyndar bort och drar oss ner mot det betydligt trevligare men ändå inte på något sätt idylliska området runt Norwood Junction-stationen.

Vi passerar The Cherry Trees som på matchdag fylls till brädden. The Alliance, på andra sidan gatan brukar vara lika fullbelagd en matchdag. Idag är det betydligt lugnare och vi blir gäster 5 och 6 denna förmiddag. Vi slår oss ner vid ett bord där två äldre män redan hunnit sänka några pints trots att klockan på dagen inte passerat beer o’clock för vanligt folk. John och Bruce visar sig vara en del av inredningen på just denna pub. John är Palace men Bruce visar sig ha sina rötter i andra änden av staden och därför stolt visar upp sin Spurs-nål som ser ut att ha möglat fast i kavajslaget. Ingen av dem besöker längre fotbollsarenorna där favoritlagen håller till. De uttrycker en bitterhet mot den moderna fotbollen som på något vis smittar av sig på oss ju längre in i konversationen vi kommer. Alla kommentarer är självklara – det stämmer ju att klubbarna inte längre har den lokala förankring som man förr hade – att spelare är på tok för högavlönade och att ståplatspubliken har ersatts av glassätande barnfamiljer. John förklarar att det tidigare fanns en stolthet hos spelarna att representera Palace, att Palace var speciellt. Hit kom lagen med hjärtat i halsgropen säger han. Inte av samma anledning som de skakade inför ett besök på The Den. Nej, hos oss var det målskyttarna som satte skräck i motståndarna, säger han som en halvsanning. Tänk alla dessa fantastiska målgörare som beträtt Selhursts gräsmatta drömmer han. Woodruff och Swindlehurst är två exempel från länge sedan men naturligtvis syftar jag främst på Wright och Bright. Sedan blommade ju också Andy Johnson ut här men det är ju nästan nutid ler han. Tänk när Steve Coppell var manager och vi hade Ian Wright, Mark Bright, Andy Gray, Eddie McGoldrick, Geoff Thomas, Nigel Martyn – alltså det laget som tog Palace till FA-cup final mot Manchester United 1990 är det inte många lågbudget-klubbar som slår.

Efter detta yttrar John några ord som gör honom speciell i Palace-kretsar. Han säger att "när Ron Noades styrde i klubben var det ordning och reda på Palace. Visst, det där uttalandet om att våra färgade spelare hade en annan 'arbetsmoral' var kanske lite klumpigt, men i jämförelse med under tomten Goldbergs tid var Noades tid i klubben rena drömmen. Vi reflekterar över klubbens "ständiga" ekonomiska problem som under åren resulterat i att klubben vid två tillfällen varit nära konkurs - något som verkar ha satt sina avtryck hos nuvarande ägarna. Aldrig tidigare har klubben drivits med sådant "förstånd" som nu. Man är försiktig med spelarköpen - satsar hellre på yngre förmågor som fiskas upp från den egna plantskolan - som alltid varit produktiv. Ägarna för en dialog med fansen på ett helt nytt sätt där man diskuterar öppet allt från nytt klubbmärke och utseende på tröjorna till omlokalisering till Crystal Palace Park och därmed också en flytt till kommunen Bromley. En gammal Palace-hjälte har fått förtroendet att leda A-laget, efterfrågade souvenirer tas fram och man har, med begränsade resurser, gjort biljettförsäljningen mer "användarvänlig" - allt i dialog med "brukarna". Tänk så annorlunda allt kunde ha varit om Herr Jordan i desperation sålt klubben till tidigare intressent från Tripoli, Libyen. Vi viftar snabbt bort denna hemska tanke om Gadaffi som ägare till en fotbollsklubb. Klockan är två när vi hastar ut från puben, springer ner till stationen och hoppar på tåget mot East Croydon Station.

Croydon är på gång – precis som det har varit i många, många år. Den här gången är det dock på allvar. Genom ett samarbete mellan kommunen och ett antal andra offentliga och privata aktörer ska man förvandla knepiga och smutsiga Croydon, en av Europas största ”towns”, till South Londons eget lilla paradis. Förutsättningarna finns – har egentligen alltid funnits där. Kommunikationerna till centrala London är bra – London Bridge och London Victoria är bara 15 minuters tågresa bort; på samma tid, fast i motsatt riktning, tar man sig till London Gatwick International Airport. Storföretagen finns redan etablerade här och Croydon town centre myllrar av liv när vi passerar. Ändå är misären påtaglig, så också trafiken och avgaserna. Under parollerna ”Third City” och ”Croydon Metropolitan Centre” tar dock kommunen med flera stora investerare krafttag för att ge invånarna en grön och fin stad – genom ”hållbar stadsutveckling”. Vi möter Herr D, en personlig vän och högt uppsatt inom kommunens strategiska planavdelning. Herr D förklarar att arbetet med Croydon town centre nu går in i en intressant period. Ett gediget och långdraget arbete med visioner och mål sätts nu in i verkligheten genom framtagande av en rad masterplans för Croydons centrum. Att få bort barriärer samtidigt som vi spelar på Croydons strategiska läge känns som ett vinnande koncept säger Herr D. Problemet idag är att sambanden mellan viktiga platser i centrala staden förstörs av en massa infrastruktur som skär rakt igenom området. Vi vill bibehålla Croydons goda kommunikationer men göra stadsrummet mer mänskligt, fortsätter han. Vi har redan fått ett uppsving i att West Croydon Station nu länkats ihop med tunnelbanesystemet (fast då ”overground”) men visa mig du vägen härifrån till den stationen. Det är lika svårt att ta sig dit, genom centrum, som det är att försöka att till fots korsa M25:an fortsätter han. Han breder ut kartor som visar de områden som kommunen bestämt sig för att fokusera på – samtliga ligger i de centrala delarna av staden – runt de etablerade kommunikationspunkterna. Försiktigt frågar vi, genom att hänvisa till kommunens yta, att det finns lika mycket skit och avgaser runt områdena i norra kommundelen – de som snuddar vid Crystal Palace Park – som det gör i centrum. Herr D nickar instämmande men påpekar att man måste börja någonstans. Svaret är naturligtvis fullgott – särskilt från en Millwall som Herr D.

Tillbaka ute på gatan slås vi av den pricksäkra beskrivning som vår vän på kommunen gav oss – Croydon är svårnavigerat – men på något vis helt rätt i ett Palace-perspektiv. Staden är lika svårtolkad som sin fotbollsklubb. Mer häpnadsväckande är att se den tillbakadragna roll som Palace spelar i sin egen hemstad. Visst, Palace finns närvarande lite överallt – vuxna män i rödblå fotbollströjor eller halsdukar syns i varje gathörn men så gör också Chelseas blåvita färger liksom Man Uniteds rödvitsvarta kombination. En matchdag tas pubar som The George, The Ship och The Spreadeagle över av Palace men en vanlig enkel regnig måndag är Croydon inte något örnnäste. Vi springer igenom några sportaffärer där det säkert utan problem skulle gå att inhandla en kateter i Celtics vitgröna färger men Palace-tröjorna lyser med sin frånvaro.

Vi avslutar vår resa på The George, ännu en Wetherspoon-pub som också känns renodlat Palace. Darren, en lite ”yngre” Palace-förmåga står för sällskapet. Darren, någonstans i 35-års-åldern, är genuint fotbollsintresserad men flirtar också med det som brukar beskrivas huliganism. Vi är inte Millwall eller West Ham säger han – vill aldrig bli det, kan helt enkelt inte bli det. Vi är en alldeles för brokig samling människor i den här familjen för att få en homogen grupp a la Millwall. Till Palace kommer folk från välbärgade områden nere i West Sussex, från Kent, från South London och givetvis från Croydon och resten av Surrey. Att ställa sig upp och be domaren dra åt helvete går an på en sektion på Selhurst, medan om du gjorde samma på en annan skulle du få hela familjer på dig och i slutändan bli utslängd av någon konflikträdd steward. En bortamatch i Brighton är nog enda tillfället då Palace-familjen samlas under hatbanderollen men jag som förhållandevis ung supporter förstår inte det där riktigt fortsätter han. Visst, alla kan historierna om Palace och Brighton, att klubbarna var lika stora, slogs om samma managers, slogs om samma upptagningsområden, bytte smeknamn efter varandra och möttes 100 gånger under en och samma säsong. Men faktum är att jag bara varit med Palace i Brighton vid tre tillfällen i hela mitt liv – och då har jag inte missat särskilt många bortaderbyn. Vi har ju åkt upp och ner mellan högstadivisionerna medan Brighton harvat nere i Sussex County League, skämtar han. När vi höll på att etablera oss i Premier League och, kanske till och med på den tiden då högsta divisionen fortfarande hette rätt och slätt Division 1, höll vi på att utveckla någon slags rivalitet med Chelsea och Manchester United som kunde ha blivit något. Sedan åkte vi ur och allt sket sig säger han. Jag var ung då, fortsätter han, men kommer ihåg när vi fick höra om killen som hamnade under en buss i Walsall efter att Palace och Manchester United drabbats samman. Likaså fanns det potential att, efter Ian Wrights övergång till Arsenal få igång en rivalitet med The Gunners. Problemet var bara att Arsenal hade häcken full med att hata Spurs. Men det är kul att höra om Palace-fansens ”You Dirty Northern Bastards-rop” mot Arsenal-spelarna säger han. Nu är Brighton tillbaka och kanske, kanske kan vi båda hålla oss kvar i samma division ett par säsonger. Med senaste tidens spelarövergångar och vår oförskämdhet att bli första lag att slå dem på deras kreditkortsarena finns förutsättningar till intressanta drabbningar mellan oss. Darren drar iväg och vi skålar i oss de sista dropparna. To Palace!