En ny reserapport är tryckt...

Det är 1995 - Englands storstäder ligger och väntar på bättre tider - innerstadsområdena vacklar och håller precis ihop. De gamla industri- och lagerlokalerna i Liverpool, Manchester med flera står tomma medan det finns ett överflöd av parkeringsplatser i “prime locations”. The Core Cities Group, bestående av Birmingham, Manchester, Leeds, Sheffield, Liverpool, Bristol, Nottingham och Newcastle bildas för att främja (hållbar) utveckling i Englands största stadsregioner utanför London. Arbetslösheten i landet är hög - 9 procent av arbetskraften går utan jobb - en siffra som ändock är lägre än under Thatcher’s glansdagar på 1980-talet.

I London är allt sig likt - Brixton får en dos upplopp, King’s Cross är fortfarande stadens rövhål trots prat och löften om “helhetsgrepp och upprustning”, Soho är som Soho “alltid har varit” och längs Themsens strand bor det fortfarande vanligt folk, till och med en del fattiga. 

I fotbollen minskas lagen i Premier League från 22 till 20; Ipswich Town, Leicester City, Norwich City åker ur tillsammans med Crystal Palace FC - den senare efter förlust mot Newcastle United i sista omgången. Blackburn Rovers vinner titeln - och blir första lag utanför “The Big Four” att göra så. Wimbledon FC spökar vidare i högsta divisionen - de slutar nia i tabellen medan Londonkollegorna Fulham FC hamnar på en åttonde plats - i Endsleigh League Division Three. Middlesbrough och Bolton Wanderers flyttas upp - de senare efter play-off-seger mot andra-placerade Reading. Det är första säsongen med the All-seater stadia men det går fortfarande att se toppfotboll för en tia (i pund) om man har oturen att bo i norr.

I politiken väljs Tony Blair till ny partiledare för oppositionspartiet Labour medan John Major sätter på kollegor samtidigt som han (försöker) styr(a) landet. Före detta Premiärministern Harold Wilson går ur tiden, så också mysfarbröderna Fred West och Ronnie Cray (som i och för sig inte hade något med politik att göra).

Till skillnad från mycket annat på öriket så mår den engelska puben förhållandevis bra, britpoppen gör sitt för att hylla det brittiskaste som finns. Gastropuben har börjat göra entré men ingen förstår sig riktigt på konceptet och några Latte och Frappuccino går inte att beställa på de coffee shops som ännu inte finns.

De svensk-engelska relationerna förbättras i och med South Norwood flyttar över till ö-riket permanent. Han slår sig ner i vackra Hampshire, installerar sig i en “cottage” nära Basingstoke och börjar det som han har tänkt blir en kartläggning av Englands pubar, damer och fotbollsarenor. Ungefär samtidigt spelar Nick Leeson bort miljarder på Tokyo-börsen och försätter anrika Barings Bank i konkurs.

Vi hoppar fram till 2005 och allmänheten är inbjuden till att leva som Chandler, Monica, Ross och de övriga i “Friends”. Innerstadsområden rustas upp, Englands “flats” blir “apartments” och på middagsborden står pancetta-inrullad kyckling förberedd enligt Jamie Olivers instruktioner. London flyger fram i, och mot, nya glansdagar; Liverpool, Leeds och inte minst Manchester har kammat sig, bytt kläder och fått nya identiteter. Affordable Housing är ett hett ämne - fler ska byggas säger nån - och key workers ska bo i dem - bestämmer en annan. Gateshead snubblar om Newcastle-upon-Tyne i Geordielands egen liga om att vara mest “attraktivt” att bo i i nord-östra England (det vill säga Newcastle och Gateshead). Newcastles samtliga invånare förstår ingenting. Huspriserna skjuter i höjden i hela England och alla som vill köpa hus kan göra det. Bolånen kryddas med ett par hundratusen till för renovering och bankerna slänger med en offert för ytterligare lån för bil, båt, semester, klädköp och andra nyttigheter. På tal om semester så åker alla sedan några år på city breaks - gärna till ett gammalt öststatsland. Gatwick-flygplatsen är överfull och det talas om att anlägga ytterligare en start- och landningsbana. Kommunerna runt om är splittrade - några ser nya arbetstillfällen, andra ser en förstörd landsbygd runt flygplatsen. En tredje planerar campingplats för resande på marken som kan komma att tas i anspråk för flygplatsens framtida expansion.

I Londons gamla hamnkvarter bor nu bara bankanställda, pr-människor och “project leaders/managers”. Projektledarna tjänar mer än Ronny Biggs stal vid det stora tågrånet men ingen, inklusive dem själva, kan säga vad de gör för nytta eller vilka projekt det egentligen är de jobbar med. Kanske har de alla jobbat med King’s Cross som helt plötsligt har blivit hippt?

The Premier League handlar om Londons jättar Arsenal FC och Chelsea FC, de senare tar hem titeln med rekordpoäng - 95 stycken. Arsenal slutar tvåa på 83. I Liverpool grämer sig de röda över att ha varit så nära titeln (igen) men får nöja sig med att sluta femma med sina 58 poäng - fnuttiga 37 poäng efter seriesegrarna. I andra änden av tabellen slutar det återigen olyckligt för Norwich City och Crystal Palace FC som båda gör Southampton FC sällskap ner i Championship. Crystal Palace åker än en gång ur i sista omgången efter sen kvittering av Charlton Athletic i derbyt på The Valley.

I politiken är det fullt ös - det är valår. Tillkännagivandet av datum för valet försenas av att påven trillar av pinnen. Jamie Oliver passar på att under dötiden som skapas uppvakta politiken med sin kampanj om bättre skolmat. När väl valet genomförs står Tony Blair åter som segrare men med betydligt svagare stöd i parlamentet. Oavsett detta så bildar Labour regering för tredje gången på 12 år. Tony Blair stöter dock på problem och med explosioner i Londons tunnelbana och på stadens bussar i juli så ifrågasätter allt fler Blairs utrikespolitik. The Conservatives ser tillfället - väljer David Cameron (och hans cykel) till ny(a) partiledare och inleder en aggresiv kampanj i syfte att återta makten vid nästa val. Samtidigt är Storbritannien ordförandeland i EU.

Pubägarna är bekymrade - en mindre berusad nation (på hemmaplan) ger dem en ordentlig huvudvärk, en huvudvärk som antagligen är värre än en bakfylla. Med en snart helt “non-smoking nation” ser de än fler problem vilket resulterar i att över 100 pubar tar ner skylten (som det antagligen stod The Red Lion eller The George på). Pubguiderna som ges ut detta år har milslånga kapitel om “the best gastropubs”.

Londons gator svämmar över av yummy-mummies som kör jeep, bor i Notting Hill och älskar all sorts kaffe som inte heter coffee. Världens bästa cappuccino serveras enligt en hipp, och numera Sussexboende South Norwood, av ATM (coffee) från en vagn på Victoria Station. Arbetet med South Norwoods reviderade utredning om Englands fotbollsarenor, musik och pubar är halvvägs och börjar delredovisas, the interim report publiceras på en blogger-blogg.

Året är nu 2012 - engelsmännens entusiasm för att lära känna och bli en del av Europa har avtagit. Folkets city breaks till Bratislava, Prag, Barcelona och Malaga har bytts ut mot dagsutflykter till Bognor Regis, Par, Bournemouth och Morecambe. Londons olympiska spel är en succé och Englands befolkning har lärt sig att cykla.

Den ekonomiska krisen som plågar stora delar av kontinenten är uppenbar också i Englands städer- trots alla försök till bortförklaring. The High Street blöder - affärerna slår igen samtidigt som regeringen försvagar kommunernas möjligheter till att ställa hårda krav på att handelsetablering ska ske i centrum - först. Numera ska man, enligt Cameron och company ha rätt att välja vart man vill spendera den lön man inte längre har - må det vara i the town centre, i edge-of-town eller out-of-town. House parties har blivit hippt och pubarna har det därför fortsatt svårt. Ett “simpelt” assistentjobb på South Norwoods jobb lockar över 100 sökande - hälften är överkvalificerade för tjänsten de sökt.

Premier League ångar på - Manchester härskar och i London är det västra sidan som regererar med tre lag i Premier League. Södra London är tillbaka i sitt älskade bakvattnet på allvar då samtliga tre större klubbar återfinns i The Championship. I Liverpool får befolkningen äntligen den upprättelse de i detta fall förtjänar - Hillsborough-dokumentet offentliggörs och Cameron (och hans cykel) ber om ursäkt å nationens vägnar.

Det har hänt en hel del under de år som vi har vi följt England och den engelska fotbollen på plats (med några mindre avstickare). Den snabba resumé som inleder vår lilla bok ger ett smaprov på de ämnen som vi undersöker vidare i kapitlen som följer härefter. Vi ger tips på saker som kanske kan vara av intresse för den som vill åka på fotbollsresa för första gången men vi tror kanske att boken tilltalar de av er som redan klarat av The Tower of London, Beatles Magical Mystery Tour, Hadrian’s Wall, Stamford Bridge och Anfield Vi har försökt att på ett personligt sätt skildra England, dess städer, fotbollstradition, musik- och publiv och kryddat med lite anekdoter från vår resa. Detta är vår berättelse om Liverpool, Leeds, London, Brighton, Birmingham, Bolton, Croydon, Carlisle, Crawley, Manchester, Mansfield, Morecambe och många andra mer eller mindre intressanta platser på öriket. Även om vår första fotbollsresa till England gick av stapeln tidigare än mitten av 1990-talet har vi valt att koncentrera oss på åren från 1995 till idag. Det är under dessa år som vi lärt oss något av mervärde och då vi på allvar upplevt det England och den fotboll som kanske inte alltid fångas i en vanlig reserapport på annat håll.

Bokmässan

... Nej, den var inte med där. Ej heller fick vi något Nobelpris för vår nya bok men om några dagar lägger vi ut ett smakprov här.

Besök Oss på Selhurst

Så var det dags att planera inför kommande säsong i The Championship. För alla de horder som förväntas vilja besöka Selhurst Park eller följa med på en bortaresa har vi tittat igenom spelprogrammet och lämnar här några tips på datum som kan vara bra att boka in för en titt på Englands eget Barcelona. Palace inleder och avslutar säsongen på hemmaplan; Watford står för motståndet i premiären den 18 augusti medan Peterborough äras av ett besök till oss i avslutningsomgången 4 maj 2013. OEFs årliga fylleresa på annandag jul går till utlandet där Cardiff City välkomnar oss med öppna armar, förhoppningsvis klädda i julfina röda dräkter. Hemmaderbyt mot lika trevliga Millwall går av stapeln 20 oktober och picknick i parken i South Bermondsey blir det 13 april 2013. Sydkustens primadonnor kommer och gnider sina privata delar mot våra lår 1 december och samma behandling får vi sedan på deras kreditkortsarena i den plastiga staden Brighton/Falmer dagen före St Patrick's Day 2013. Väl mött!

Battersea Power Station

Så var Chelsea FC borta ur bilden vad gäller kraftverket i Battersea. Investerare från Malaysia verkar ha vunnit budgivningen. Troligt är att de kommer hålla fast vid grunddragen för upprustning av området enligt godkänt planförslag från 2010 - om pengar finns. Vi är med andra ord lite lättade men drar fortfarande inte på smilbanden åt denna lösning.

Tio Stora

Vi har nu under hela tio veckor fått ta del av Marcus Leifbys fantastiskt informativa programserie om Englands mest omtyckta/kända fotbollsklubbar – det som på aftonbladet.se gått under namnet Leifbys Big Ten. Leifby, för den som inte vet, är en svensk journalist, komiker, fotbollsexpert, språkvetare och en av de viktigaste opinionsbildarna i modern tid. Han jobbar på Aftonbladet, en kvalitetstidning som spelar i ungefär samma division som The Times, The Telegraph och The Guardian. Under de senaste veckorna har vi bland annat fått se Leifby behandla Leeds United, Liverpool FC, Tottenham Hotspur, Chelsea FC och Millwall FC där han i sina reportage har försett samtliga tittare med en riktigt ordentlig undervisning i vad engelsk fotboll och kulturen runt den faktiskt handlar om. Vi ser nu fram emot säsong 2 och hoppas att samtliga avsnitt från båda säsongerna, med ”bloopers”, släpps på DVD så fort det bara går. Givetvis förväntar vi oss att man på dvd:n också kan få se avsnitten med Leifbys ”commentary” på engelska. Från säsong 1 tackar vi särskilt för inslaget från Liverpool där vi såg hur Leifby låtsades förstå the Scousers avsky mot tidningen The Sun där han avslutade reportaget med att slänga ett exemplar av tidningen i en papperskorg någonstans längs Church Street. Nu återstår bara att se varifrån han själv och övriga "journalister" på Aftonbladet ska hämta underlag och fakta till sina alster. Leifbys lika strålande reportage om Millwall är också något som går till historien som ett av de bästa inslagen som visats på internet. Intervjuerna med ett gäng järvägsarbetare från norra England, en monolog om Ralf Edström i en taxibil och en intervju med två ASBO-damer var ju verkligen ett uttömmande reportage om South Londons Millwall FC. I Leeds lyckades han tramsa bort historien om en av Englands största klubbar genom att prata om Brolin i ungefär tio av 17 minuter - resterande tid gick åt till att säga "football player" till folk. På tal om det, allra bäst var Leifbys engelska - tänk att man kan avsluta sin skolgång med sådana språkkunskaper. Vi önskar det fanns en dold mikrofon på Aftonbladets sportredaktion så att hela världen kunde lyssna på när Niva och Leifby slår sina underbara små kullerbyttor i det engelska språkets sköna konst.

All Over Battersea (some hope and some despair)

Det är en "delad" redaktion som tar emot nyheten att Chelsea Football Club återigen visat intresse att "bygga om" Battersea Power Station. Byggnaden är en av de mer välkända landmärkena i London och väl synlig på vår rutt in till centrala London. Att i framtiden ha Chelsea hängandes där skulle kännas konstigt, minst sagt. Samtidigt behöver någonting hända med byggnaden. I dagsläget finns dessutom vissa tveksamheter i de övriga förslag som i skulle kunna konkurrera med Romans planer. Vi hoppas dock att Wandsworth Council, och de förvaltare som nu har byggnadens öde i sina händer, förstår innebörden av att bygga fotbollsplan på denna plats och köper tid genom en segdragen planprocess. Detta så att de lokala grupper som arbetar med kraftverkets framtid får arbetsro att presentera ett mer hållbart och lokalt förankrat koncept om ett år eller två.  

Battersea Power Station är ett av få kvarvarande byggnadsverk som påminner oss om London (och Batterseas) industriella historia. Byggnadsverket ritades av Giles Gilbert Scott, som också ritat Liverpool Anglican Cathedral. Herr Scott är också mannen bakom Londons röda telefonkiosker.

Kolkraftverkets originaldel uppfördes under 1930-talet och användes fram till 1980-talet för elproduktion. Det har sedan dess stått oanvänt på River Thames södra sida men har kulturminnesförklarats för sina arkitektoniska värden. Flera olika projekt för ny användning av tomten (och byggnaden) har genom åren presenterats, bland annat har det funnits långt framskridna planer på en nöjespark i området. Men nu har alltså Roman och company bestämt sig för att testa hur Wandsworth Council ser på att få cirkus Chelsea inom kommungränsen. Vi håller alltså tummarna för att man kan stå emot Chelseas miljarder och istället låter de lokala grupper som under lång tid jobbat hårt med att få till en långsiktig lösning som gynnar de människor som bor, arbetar och vistas i Battersea. Chelseas ryska ägare, internationella storstjärnor och dess skandinaviska och japanska supportrar tillhör inte den gruppen.

 

It's a shithole

Bara i Deptford säger man ofta. De gamla offentliga toaletterna vid Folkestone Gardens kan nu bli nya stamstället för Millwalls tuffa grabbar. En ansökan om att göra om de ruttna toaletterna, som stått oanvända (och ostädade) i över 20 år, till take away/restaurang har landat på Lewisham Councils bord. Det blir väl antagligen ett rungande "JA" när ärendet behandlas vid nästa nämndmöte. Med ett avstånd till The Den på en knapp kilometer gör att man i alla fall inte kan fälla ansökan på grund av dålig affärsidé.

Svensktoppen

Vi har under en längre tid varit förespråkare av den gamla, hederliga engelska fotbollen och kulturen som fanns omkring den. För detta har vi kallats bakåtsträvare och konservativa knäppgökar. Folk har påstått att "ingen längre vill ha sånt" och "den stora massan vill ha underhållning i form av bekväma säten, fotboll i världsklass och popcorn och öl serverat på silverbricka". Allra bäst upplevs tydligen den engelska fotbollen numera tillsammans med andra likasinnade i ett chatrum på svenskafans.com. Där finns uppenbarligen den rätta själen i dagens engelska fotboll - i Sverige. Dramat om den engelska fotbollen håller på att nå klimax och "lilla" Millwall spelar huvudrollen i en film regisserad av det brittiskaste som finns - Ladbrokes. Vi ser oss därmed besegrade.

Ladbrokes har bland annat sponsrat en svensk journalists resa till ö-riket där han på knagglig engelska hälsar på hos genuina fans till storlag som bland annat, just Millwall. Parallellt med detta körs en intensiv reklamkampanj där Ladbrokes skickar en kärlekshälsning från England. I filmen spelar en före detta AIK-spelare fotboll med ett gäng atleter från södra London. Alla är fanatiska supportrar till klubben från "The Dinn". Filmen avslutas med att det lilla gänget hoppar ring och sjunger No-one Likes Us. Allt utspelar sig en grådassig dag i ett typiskt suburban London-område. Till detta kommer att AIK efter år av drömmar om Millwall nu verkar mena allvar med ett ökat samarbete klubbarna emellan. Det är med andra ord mycket Millwall (och AIK och Ladbrokes) just nu. Allt detta gör väl att fler finniga tonåringar än vanligt sitter hemma på pojkrummet och intensivt övar på att uttala Meeewaaau "rätt".

Givetvis handlar Millwalls framtid inte bara om hur klubben beskrivs i lilla Sverige men utvecklingen i kalla norden är nog ett tecken på att något håller på att hända med den "enda" nu kvarvarande riktigt engelska fotbollsklubben. Millwall har stått i ett vägskäl under ganska lång tid. Ena riktningen leder till "The Museum of Lost Football Culture" medan andra hållet först leder till berömmelse och sedan till Sheik-paradise. Millwall är med andra ord troligtvis på god väg att göra samma resa som Manchester City redan gjort. Oasis drog lasset den gången. En miljardär, eller tre fick upp ögonen för den "genuina" klubb och nu ser vi Swedish/Japanese/Chinese "Citizens" precis överallt. Alla är nu givetvis väl medvetna om att det är minsann City som är stadslaget i Manchester medan United är till för bonnlurkar och japaner. Millwall kommer antagligen att gå samma väg. Intresset finns redan där och snart utnyttjas klubbens rykte av någon med pengar och god kunskap om marknadsföring. Vi säger därför, lite i förväg, tack och god natt till Englands sista engelska fotbollsklubb.