Om ett drygt år ska det spelas friidrott i London – spjut ska kastas, längder liksom höjder ska hoppas, gång ska gås och dopade löpare ska springa varv på varv på en löparbana. The Olympic Stadium i Stratford, East London, blir skådeplatsen för många av de aktiviteter som står på OS-menyn. Några veckor efter invigningen kommer så avslutningen och redan nu ställer sig många engelsmän frågan: ”Vad händer med OS-arenan när spelen är slut”? Tottenham Hotspur, West Ham United och Crystal Palace FC har varsitt svar.
Londons OS-ansökan var framgångsrik av flera olika skäl. En viktig faktor som gjorde att London imponerade på IOK liksom gemene britt var dock att Londons ”bid” såg till friidrottens och samhällets bästa. OS i London skulle minsann inte bli något som bara kommer och går. Medan man konstaterade att byggandet av de anläggningar med tillhörande infrastruktur som behövs kommer att gynna hela ö-riket (inte bara London, remember?) så ska efterspelet bli en gigantisk homage till friidrotten som sådan. Spelen ska minsann inte bara lämna avtryck på marken, de ska lämna avtryck i den brittiska själen (brittiska inte engelska, remember?).
Ansökningshandlingarnas ljuva ord om ett friskt och idrottande kungadöme – även efter OS – fick friidrottsförbundet att jubla, Nimbys blev Yimbys, David fick stånd och hela härliga stora britannien stönade ut en långdragen orgasmryckning, särskilt norra England (förutom Liverpool och Newcastle då som alltid ser sig som missgynnade oavsett om det handlar om hur insamlade pengar från Red Nose Day fördelas eller om hur förbundskaptenen för curlinglandslaget tar ut sin laguppställning).
Med tidigare arrangörers råd i bagaget, och ett fullständigt misslyckande med en viss ’dome’ i färskt minne, var London fast beslutet om att försäkra sig om att Olympiastadion inte kommer att stå outnyttjad efter de makalösa spelen. Flera olika förslag på framtida användning har presenterats (kanske inte något vi behöver gå in på här) men med storklubben Leyton Orient borta från spekulationerna är det nu Tottenham Hotspur och West Ham United som står för de mest trovärdiga planerna för fortsatt drift och förvaltning av arenan post-2012. Den stora avgörande frågan är vad som händer med löparbanorna (avtryck, remember?).
West Ham United har lovat att behålla löparbanorna bara man får flytta in på arenan. The local kid, Harry Redknapp, säger att en flytt till Stratford och till en arena med löparbanor vore förödande för klubben och dess fans. Samtidigt anger Tottenham Hotspur (en klubb inte helt okänd för tidigare talare) att man gärna "tar hand om" arenan efter spelen – men då utan löparbanor. Spurs vill, istället, ”flytta” dessa till det etablerade friidrottscentrat i Crystal Palace Park – the National Sports Centre (NSC), och också riva stora delar av the Olympic Stadium. Det är här ”lilla” Palace kommer in i bilden. Crystal Palace vill nu nämligen också flytta på sig – till en ny arena i ... just det – Crystal Palace Park (se tidigare inlägg om detta). Därför säger man till Spurs – ”hang on – här ska byggas tät fotbollsarena i rymddräktsfodral. Vi bygger en sandlåda och lite ”springstigar” åt dopade friidrottare lite längre in i parken istället – bredvid dinosaurierna”. ’The Olympic Park Legacy Company’ fattar (troligtvis) beslut på fredag. Sedan drar remissen vidare till David och hans mycket kompetenta regering. Här kommer remissen att behandlas av the Department for Culture, Media and Sport och the Department of Communities and Local Government. Efter detta ska också King Boris få säga sitt.
OEF förutspår en något oväntad utgång i hela denna cirkus. Enligt oss är det troliga att Sport- och kulturdepartementet säger ja till Spurs’ förslag medan samhällsbyggnadsdepartementet gör tummen upp för West Ham’s. King Boris kommer troligtvis att föreslå att man skickar allt vad löparbanor heter till Liverpool, lägger ut dem över Liverpool 1, medan Boris själv med stab flyttar in på OS-arenan där cocktail-partys arrangeras på tisdags- , onsdags- och torsdagskvällar och lapdance events övriga kvällar i veckan.
Detta i sin tur, innebär att West Ham United flyttar in hos Millwall – The Den döps om till Ford Transit Stadium. Spurs jämnar hela High Road med marken och bygger en jättearena som sträcker sig från Seven Sisters Tube till Monument Way. Arenan får namnet Yiddodrome och sponsras av samtliga affärsidkare längs Hatton Garden. Crystal Palace FC flyttar till parken men inte till en ny arena. Man tar istället hjälp av Ingvar Kamprad och monterar ner Holmesdale Road- och Whitehorse Lane-läktarna och pusslar sedan ihop dem med befintliga läktare på NSC. För att behålla några inslag från planerna för en ny arena lindar man in hela bygget i plastfolie. Arenan får namnet Sir Joseph Paxton Arena – pride and passion wrapped in cling film.
Tuesday 25 January 2011
Friday 21 January 2011
Rymdfarkost synlig i Crystal Palace Park
Så har vi då fått lite ytterligare information om CPFC 2010’s planer för klubbens framtid. De ambitiösa planerna förmedlades vid en presskonferens under torsdagen. Presentationen innehöll bland annat bilder på den nya arenan, historik om klubben, uttalanden från berörda kommunalråd och en helt ny bekant – Ian Coppell.
Osäkerheten kring klubbens nuvarande hem, Selhurst Park, har varit ett hett ämne inom Palace-familjen under lång tid och det är föga förvånande att klubben nu söker samråd med berörda parter om en eventuell flytt norrut. Nu ska vi direkt säga att det inte handlar om en flytt norrut a la Wimbledon FC (MK Dons) utan om en flytt norrut på cirka 3 kilometer – till Crystal Palace Park. Som de flesta vet är detta område klubbens spirituella hem och platsen där Crystal Palace FC spelade sina hemmamatcher fram till första världskrigets utbrott. Planerna för klubben presenterades under namnet ”Eagles Fly Home” för att göra det tydligt för allmänheten att klubben ämnar flytta tillbaka till sina rötter. Innan vi går in på detaljerna kring arenan (som i och för sig kan sammanfattas i några väl utvalda ord) ska vi titta närmare på området som omsluter den nya (och eventuella) arenan och också hinna med att säga några vackra ord om vårt nuvarande hem.
Crystal Palace park är, för er som missat denna fantastiska plats, ett av södra Londons största grönområden. Parken ligger högt med vacker utsikt mot centrala London liksom öster- och söderut. Här möts kommunerna Bromley, Croydon, Lambeth, Lewisham och Southwark. För tydlighetens skull ska nämnas att parken och den eventuella arenan ligger inom The London Borough of Bromley’s kommungräns. Förutom kvarlevor från själva glashuset finns också inom parkområdet dinosaurier, idrottsanläggningar, dammar (sjöar för engelsmännen) och två TV-master, varav the Crystal Palace-transmitter är den mest ”kända” – synlig från stora delar av London, bland annat Primrose Hill. Parken har, genom åren, använts för bland annat friidrott, speedway, rally, filminspelningar och musikevenemang. Längs gatorna norr om parken breder sig suburban London ut sig, österut mår man gott medan ett hårdare stadslandskap återfinns söder därom. Stadsdelen Norwood och det område som idag går under namnet Crystal Palace återfinns till väster. Gränsen mot Millwall kryper nära inpå stugknuten, trots att Da Inna Ci’y känns långt, långt bort.
Att fotbollsklubben nu arbetar för en återkomst till SE20 gör att vi som vant oss vid Selhurst Park och South Norwood (och SE25) känner oss något splittrade. Ingen vän av The Palace kan egentligen hysa någon avsky mot en eventuell flytt – vi skulle ju om planerna blir verklighet komma hem – precis som klubbens ägare så riktigt poängterar. Vid en flytt hamnar arenan dessutom, till skillnad från idag, på krypavstånd från tågstationen och Palace blir åter en mer renodlad South Londonklubb. The Borough of Croydon slipper en gång för alla att bry sig om fotbollsklubben och kan istället smälla upp sin urban village eller eco-suburb eller vad det nu är man egentligen vill ha på Selhurst Parks gräsmatta. Jag kan ändå inte låta bli att så här, långt, långt i förväg, visa min uppskattning och bli sentimental över Selhurst och South Norwood. Dessa kära men slitna vänner representerar det som jag lärt mig älska i den engelska fotbollen – det är de som symboliserar det jag lite slarvigt kallar ’fotboll på riktigt’. Det är i South Norwood’s hopplöst otrendiga pubar, dess slitna radhus med tillhörande livsöden jag finner inspiration – det är till detta jag varannan lördag längtar – det är här jag känner att jag lever. Det kommer att ta lång tid innan en polerad, bekväm och massproducerad teatersalong utslängd i en park blir Palace för mig – oavsett om det var där och så det en gång började. Jag ska från och med idag se till att njuta av, istället för att dra mig för, att tömma blåsan på Selhurst Parks livsfarliga toaletter, och jag ska aldrig mer förbanna det krassa utbud av take-aways som vi Palace-fans får leva med på väg till arenan. För om några år sitter vi väl där på en picknick-filt och dricker te innan matchstart.
Jag hade haft enklare att acceptera konceptet rakt av om man lagt ner lite möda på att bygga det som kunde ha inneburit att Palace, vid en flytt, förblir den där charmiga ”lilla” klubben någonstans söder om floden som den idag är. En (mindre) arena som sticker ut och tydligare anspelar på klubbens ursprung och namn hade för mig känts mer rätt, mer Palace (om vi nu ska flytta hem så kan vi väl ändå försöka göra det på riktigt). Men nu är det ju så att jag tillhör en utdöende kategori människor och fotbollssupportrar som snart är ersatta av glassätande barnfamiljer och när så blir fallet även hos Palace så har man, i och med arenabygget, skapat förutsättningar för att attrahera storpublik. A stroll in the park, a cup of tea, ice cream and football – Welcome to Middle-class Paradise!
Osäkerheten kring klubbens nuvarande hem, Selhurst Park, har varit ett hett ämne inom Palace-familjen under lång tid och det är föga förvånande att klubben nu söker samråd med berörda parter om en eventuell flytt norrut. Nu ska vi direkt säga att det inte handlar om en flytt norrut a la Wimbledon FC (MK Dons) utan om en flytt norrut på cirka 3 kilometer – till Crystal Palace Park. Som de flesta vet är detta område klubbens spirituella hem och platsen där Crystal Palace FC spelade sina hemmamatcher fram till första världskrigets utbrott. Planerna för klubben presenterades under namnet ”Eagles Fly Home” för att göra det tydligt för allmänheten att klubben ämnar flytta tillbaka till sina rötter. Innan vi går in på detaljerna kring arenan (som i och för sig kan sammanfattas i några väl utvalda ord) ska vi titta närmare på området som omsluter den nya (och eventuella) arenan och också hinna med att säga några vackra ord om vårt nuvarande hem.
Crystal Palace park är, för er som missat denna fantastiska plats, ett av södra Londons största grönområden. Parken ligger högt med vacker utsikt mot centrala London liksom öster- och söderut. Här möts kommunerna Bromley, Croydon, Lambeth, Lewisham och Southwark. För tydlighetens skull ska nämnas att parken och den eventuella arenan ligger inom The London Borough of Bromley’s kommungräns. Förutom kvarlevor från själva glashuset finns också inom parkområdet dinosaurier, idrottsanläggningar, dammar (sjöar för engelsmännen) och två TV-master, varav the Crystal Palace-transmitter är den mest ”kända” – synlig från stora delar av London, bland annat Primrose Hill. Parken har, genom åren, använts för bland annat friidrott, speedway, rally, filminspelningar och musikevenemang. Längs gatorna norr om parken breder sig suburban London ut sig, österut mår man gott medan ett hårdare stadslandskap återfinns söder därom. Stadsdelen Norwood och det område som idag går under namnet Crystal Palace återfinns till väster. Gränsen mot Millwall kryper nära inpå stugknuten, trots att Da Inna Ci’y känns långt, långt bort.
Att fotbollsklubben nu arbetar för en återkomst till SE20 gör att vi som vant oss vid Selhurst Park och South Norwood (och SE25) känner oss något splittrade. Ingen vän av The Palace kan egentligen hysa någon avsky mot en eventuell flytt – vi skulle ju om planerna blir verklighet komma hem – precis som klubbens ägare så riktigt poängterar. Vid en flytt hamnar arenan dessutom, till skillnad från idag, på krypavstånd från tågstationen och Palace blir åter en mer renodlad South Londonklubb. The Borough of Croydon slipper en gång för alla att bry sig om fotbollsklubben och kan istället smälla upp sin urban village eller eco-suburb eller vad det nu är man egentligen vill ha på Selhurst Parks gräsmatta. Jag kan ändå inte låta bli att så här, långt, långt i förväg, visa min uppskattning och bli sentimental över Selhurst och South Norwood. Dessa kära men slitna vänner representerar det som jag lärt mig älska i den engelska fotbollen – det är de som symboliserar det jag lite slarvigt kallar ’fotboll på riktigt’. Det är i South Norwood’s hopplöst otrendiga pubar, dess slitna radhus med tillhörande livsöden jag finner inspiration – det är till detta jag varannan lördag längtar – det är här jag känner att jag lever. Det kommer att ta lång tid innan en polerad, bekväm och massproducerad teatersalong utslängd i en park blir Palace för mig – oavsett om det var där och så det en gång började. Jag ska från och med idag se till att njuta av, istället för att dra mig för, att tömma blåsan på Selhurst Parks livsfarliga toaletter, och jag ska aldrig mer förbanna det krassa utbud av take-aways som vi Palace-fans får leva med på väg till arenan. För om några år sitter vi väl där på en picknick-filt och dricker te innan matchstart.
Jag hade haft enklare att acceptera konceptet rakt av om man lagt ner lite möda på att bygga det som kunde ha inneburit att Palace, vid en flytt, förblir den där charmiga ”lilla” klubben någonstans söder om floden som den idag är. En (mindre) arena som sticker ut och tydligare anspelar på klubbens ursprung och namn hade för mig känts mer rätt, mer Palace (om vi nu ska flytta hem så kan vi väl ändå försöka göra det på riktigt). Men nu är det ju så att jag tillhör en utdöende kategori människor och fotbollssupportrar som snart är ersatta av glassätande barnfamiljer och när så blir fallet även hos Palace så har man, i och med arenabygget, skapat förutsättningar för att attrahera storpublik. A stroll in the park, a cup of tea, ice cream and football – Welcome to Middle-class Paradise!
Tuesday 18 January 2011
The National Sports Centre
Då så sitter vi här och väntar på besked om CPFC's eventuella flytt till Crystal Palace National Sports Centre. Vi återkommer med kommentarer.
Tuesday 11 January 2011
Privat besök hos fienden
Eftersom Palace spelade på bortaplan i Coventry under helgen och jag var tvungen att hålla mig i det sydöstra hörnet av England var lördagen tom i fotbollskalendern. Steve D, en Millwallbekant, ringde och frågade om jag kunde tänka mig ett besök till The Den istället. Då han yttrade orden ”my treat” i meningen efter tackade jag ja till inbjudan och satte mig på tåget mot South Bermondsey.
Steve D väntade vid stationen och "Papa D(ee)" mötte upp utanför ’Arry’s Bar där endast en extra biljett fanns att hämta (matchen var All ticket). Således följde biljettjakt efter ytterligare en vilket visade sig enklare än vi först hade trott. Fem minuter senare var jag en biljett rikare och Steve £25 fattigare.
Motståndet för dagen var alltså Birmingham City och med kravallerna från några år tidigare i "färskt" minne var The Met välrepresenterade på och runt arenan. Matchen är väl refererad tillräckligt på andra håll så vi nöjer oss med att konstatera följande: Millwall hade väldigt svårt att göra mål trots att man hade flertalet chanser (Morison’s miss i första var det nästroligaste jag sett i mitt liv); City visade Premier League-standard i sina avslut; straffen som tilldelades Millwall var det roligaste jag sett i mitt liv; Harris verkar spela för sentimentala själ numera medan Barron med sitt löjliga bandage var bäst i hemmalaget.
Birmingham hade med sig ett bortafölje som var en enda stor besvikelse. Jag är ovan vid The Den och har svårt att uppskatta hur många som befann sig på bortaläktaren men skulle bli förvånad om de var fler än 600. Vi kan nog i stort säga att det fanns (minst) en polis per City-supporter denna kalla dag i South London.
Det är roligt att med jämna mellanrum besöka andra lags arenor ”civilklädd”. Millwall är inget undantag. När man (någorlunda väl) smälter in bland hemmalagets supportrar ser man på ett annat sätt vilka det är som faktiskt går på ett specifikt lags matcher. Sådana observationer är svårare att göra när man står bland de egna på bortasektionen. Millwall är och förblir en intressant liten familj för mig. Jag förstår inte allt kring fenomenet Millwall men jag konstaterar att klubben har lyckats behålla ett starkt grepp om den lokala befolkningen och kanske än mer viktigt, ett starkt grepp om de som jag ser som sanna fotbollssupportrar. Det handlar om far och son, om kompisgäng som hängt ihop sedan skolåldern, om stolthet och passion om än med en gnutta självironi, och om att hitta tillbaka till sina rötter. Här finns onekligen en stor grupp ”white van men”, murare, före detta varvsarbetare, arbetslösa men också framgångsrikt mediafolk med mera som under lördagseftermiddagen gör en ”omvänd” klassresa tillbaka till sin uppväxt.
Onekligen attraherar klubben fortfarande ligister som har lite att göra med klubben eller områdena runt The Den men dessa håller låda på andra håll av arenan än där vi befann oss. Dessa fjantar känns onekligen som utbölingar bland resten av, säkert hårdfört, men ändå ”genuint” fotbollsfolk. Jag menar, att rusa mot bortasektionen när det finns 50 poliser, två avstängda sektioner och ett kravallstaket mellan dessa skolpojkar och tillresta Brummies, känns som inget annat än fjanteri på absolut toppnivå.
Nåväl, tillbaka till besöket. Att kunna vandra någorlunda avslappnat, och den ”riktiga” vägen till The Den är också något man inte är helt van vid, för några veckor sedan var det ju gallergången som gällde. Varje gång jag går Ilderton Road fram blir jag lika förvånad över två saker: Hur fantasilösa försöken till upprustning av området faktiskt var - det handlar om misshandel, om inte ren våldtäkt, av ett innerstadsområde och dess lokalbefolkning och; hur alla Millwall-fans, under någon bortamatch, kan skrika ut sin avsky mot allt vad Gypsies and Travellers heter när ett av Londons mest etablerade Gypsy-läger är det första man ser när man stiger ut från South Bermondsey Station. Men, som sagt, som en icke-Millwall lär jag nog aldrig riktigt förstå mig på Da Inna Ci’y och den ’subkultur’ som omger Millwall FC.
Kvällen avlöpte förhållandevis lugnt. Visst, längs Tooley Street där vi valde att avsluta dagen, syntes polisens blåljus med jämna mellanrum men med tanke på att Birmingham, Millwall och Leeds var ute så var det förvånansvärt lugnt runt London Bridge.
Steve D väntade vid stationen och "Papa D(ee)" mötte upp utanför ’Arry’s Bar där endast en extra biljett fanns att hämta (matchen var All ticket). Således följde biljettjakt efter ytterligare en vilket visade sig enklare än vi först hade trott. Fem minuter senare var jag en biljett rikare och Steve £25 fattigare.
Motståndet för dagen var alltså Birmingham City och med kravallerna från några år tidigare i "färskt" minne var The Met välrepresenterade på och runt arenan. Matchen är väl refererad tillräckligt på andra håll så vi nöjer oss med att konstatera följande: Millwall hade väldigt svårt att göra mål trots att man hade flertalet chanser (Morison’s miss i första var det nästroligaste jag sett i mitt liv); City visade Premier League-standard i sina avslut; straffen som tilldelades Millwall var det roligaste jag sett i mitt liv; Harris verkar spela för sentimentala själ numera medan Barron med sitt löjliga bandage var bäst i hemmalaget.
Birmingham hade med sig ett bortafölje som var en enda stor besvikelse. Jag är ovan vid The Den och har svårt att uppskatta hur många som befann sig på bortaläktaren men skulle bli förvånad om de var fler än 600. Vi kan nog i stort säga att det fanns (minst) en polis per City-supporter denna kalla dag i South London.
Det är roligt att med jämna mellanrum besöka andra lags arenor ”civilklädd”. Millwall är inget undantag. När man (någorlunda väl) smälter in bland hemmalagets supportrar ser man på ett annat sätt vilka det är som faktiskt går på ett specifikt lags matcher. Sådana observationer är svårare att göra när man står bland de egna på bortasektionen. Millwall är och förblir en intressant liten familj för mig. Jag förstår inte allt kring fenomenet Millwall men jag konstaterar att klubben har lyckats behålla ett starkt grepp om den lokala befolkningen och kanske än mer viktigt, ett starkt grepp om de som jag ser som sanna fotbollssupportrar. Det handlar om far och son, om kompisgäng som hängt ihop sedan skolåldern, om stolthet och passion om än med en gnutta självironi, och om att hitta tillbaka till sina rötter. Här finns onekligen en stor grupp ”white van men”, murare, före detta varvsarbetare, arbetslösa men också framgångsrikt mediafolk med mera som under lördagseftermiddagen gör en ”omvänd” klassresa tillbaka till sin uppväxt.
Onekligen attraherar klubben fortfarande ligister som har lite att göra med klubben eller områdena runt The Den men dessa håller låda på andra håll av arenan än där vi befann oss. Dessa fjantar känns onekligen som utbölingar bland resten av, säkert hårdfört, men ändå ”genuint” fotbollsfolk. Jag menar, att rusa mot bortasektionen när det finns 50 poliser, två avstängda sektioner och ett kravallstaket mellan dessa skolpojkar och tillresta Brummies, känns som inget annat än fjanteri på absolut toppnivå.
Nåväl, tillbaka till besöket. Att kunna vandra någorlunda avslappnat, och den ”riktiga” vägen till The Den är också något man inte är helt van vid, för några veckor sedan var det ju gallergången som gällde. Varje gång jag går Ilderton Road fram blir jag lika förvånad över två saker: Hur fantasilösa försöken till upprustning av området faktiskt var - det handlar om misshandel, om inte ren våldtäkt, av ett innerstadsområde och dess lokalbefolkning och; hur alla Millwall-fans, under någon bortamatch, kan skrika ut sin avsky mot allt vad Gypsies and Travellers heter när ett av Londons mest etablerade Gypsy-läger är det första man ser när man stiger ut från South Bermondsey Station. Men, som sagt, som en icke-Millwall lär jag nog aldrig riktigt förstå mig på Da Inna Ci’y och den ’subkultur’ som omger Millwall FC.
Kvällen avlöpte förhållandevis lugnt. Visst, längs Tooley Street där vi valde att avsluta dagen, syntes polisens blåljus med jämna mellanrum men med tanke på att Birmingham, Millwall och Leeds var ute så var det förvånansvärt lugnt runt London Bridge.
Subscribe to:
Posts (Atom)
