Sommaren 2004 gick Simon Jordan ut och meddelade att han ville sälja Crystal Palace. Beskedet kom något oväntat för flertalet av oss. Palace hade ju ’precis’ återhämtat sig ekonomiskt och hade, efter en underbar play-off final mot West Ham, återigen tagit klivet in i vad de flesta brukar kalla ”fotbollens finrum” – The Premier League. Andy Johnson öste in mål och Selhurst attraherade större publik än på länge (även i andra divisionen). Mannen som hade setts som, om inte Jesus, så i alla fall en räddande ängel av Palace-fans runtom i England och övriga världen ifrågasattes och på de, i vanliga fall, lojala fansidorna på nätet hördes/syntes nu alltfler negativa uttalanden om Herr Jordan. De flesta avfärdade dock ryktena och "hoten" från Jordan som tomma ord som egentligen inte betydde mer än att Crystal Palace för en gång skull hamnade i rampljuset och att The Telegraph, The Times och (mindre smickrande) The Sun fick använda tangenterna P-A-L-A-C-E i andra sammanhang än i rapporteringen från kungliga slottet.
Inte visste vi då, i juni att vi några veckor senare, i juli månad, skulle få besked om att en försäljning av klubben kanske inte alls bara var något som Herr Jordan hittat på för att återigen stjäla några spaltmeter i pressen. Än mindre visste vi då att en av dem som visat intresse för klubben var ingen mindre än en viss Mr Gaddafi med postadress i Libyen, Afrika.
Nu blev det ju aldrig någon försäljning av klubben just den gången men tänk tanken – what if? Tänk om Palace hade hamnat i händerna på mannen från öknen. Visst kan man se hur dagens ”unga” Palace-lag hade sprungit betydligt fortare på planen, gjort betydligt fler mål och kanske till och med hållit sig hemma på kvällarna om Gaddafi hade kommit viftandes med näven och hotat med ”döden” om man inte skärpte sig och strikt följde reglerna som återfanns i huvudet på generalen själv (och givetvis i hans uppföljare till sin bestseller, "Gröna Boken" – dvs – Gaddafi’s Red and Blue Code).
I en sådan bok skulle med all säkerhet finnas rubriker som till exempel "straff som utfärdas mot illojala, slöa, uppkäftiga och allmänt odugliga spelare". Flertalet av säsongens uppsättning av Palace-"stjärnor" skulle med stor sannolikhet drömma mardrömmar om just detta kapitel. 'Den som uppviglar till dåligt spel kommer att dö – den som inte lyder mig (Gaddafi) och min assistent (Freedman) – möts av ... döden'. "Nathan – trots din låga ålder ligger du jävligt illa till, så även du min gode Scannell" skulle Gaddafi säkert sagt. "Ambrose - du vilseleder unga Lucozade-påverkade spelare i laget med ditt ständiga skolkande - vi ska rensa i Croydon - från hus till hus ska vi gå" - hade han fortsatt. "Ni som möjligtvis kommer undan med livet i behåll möts av ett än grymmare öde" - raljerar han nu - "vi säljer er till Charlton - inte chans i helvete har ni då att någonsin få spela toppfotboll igen". "Och du, Danns" - säger han i farten - "Visst, du har mycket boll i dig - kämpa kan du men detta ständiga tjat om att inte förnya kontrakt - vad fan menar du med det. Jag ska minsann se till att du ska få röra på dig - till Millwall ska du - om jag så ska bära dit dig själv - jävlar hippie".
Han hade säkert gått vidare - biljettkontoret och Holmesdale Fanatics hade (förhoppningsvis) legat pyrt till de också. "Hitta köpare till alla dessa osålda biljetter" - hade han ovänligt och bestämt sagt till biljettkontoret. "Du där med trumman och ni andra som tror att detta är någon jävlar Curva på någon italiensk fotbollsarena - vad fan är ni bra till - inte ett endaste dugg - ni ger mig huvudvärk och de där tifona ni försöker er på - jävlar skit är det. Min farfar hade kunnat arrangera bättre displays än ni. Är det italienska influenser ni är ute efter - jag ska visa er". - dundrar han. Han ringer West Ham och the Olympic Park Legacy Company och säger: "Jag och min fotbollsklubb Crystal Gaddafi FC tar över Olympiastadion - vi bygger dubbla löparbanor runt planen. Här, en påse pengar till er i OPLC (utbetalning tidigast 2034) och ni Hammers, ni får tillgång till mina specialstyrkor när ni möter Millwall nästa gång." Båda tackar glatt ja till erbjudandet.
Han hade med största säkerhet också gått in i souvenirbutiken och tittat runt för att sedan utbrista - "detta är det sämsta sortiment jag någonsin har sett - vem har designat allt detta krims-krams? Med all säkerhet ett smygfan till Man Utd - död åt de ej rättrogna" avslutar han innan han går in och gömmer sig i byggnadscontainern som sedan 2004 utgjort hans kontor.
Medan allt detta pågår gör Crystal Palace USA i smyg uppror mot Gaddafi och byter ut Palace-flaggan mot en blå-vit randig sak som i stora drag liknar en Tesco-kasse. Skylten vid deras träningsanläggning ersätts med en ny som pryds av texten 'Brighton and Hove Albion USA - Ladies'. Samtliga spelare i truppen behålls och tar om några år över det riktiga Albions plats i det engelska ligasystemet, flyttar in på Falmer Stadium och ansöker året efter, till alla Albion-fans stora lycka om inträde i "The Rainbow League - Football the Hard-On Way".
Wednesday 23 February 2011
Monday 21 February 2011
Vart är vi på väg?
Det är tävlingsdags! Vi har, i sann på spåret-anda, plockat ut några beskrivingar av fans som kanske kan hjälpa er att identifiera klubben i åtanke. De flesta är hatobjekt så ju fortare ni identifierar dem - desto fortare går det. Vinnaren (det vill säga, mannen eller kvinnan med bäst kondition) hänger med mig på pubrunda. Vinnaren betalar. Vilken klubb åsyftas?
1) Fan 1 - en man i lägre övre medelåldern som bor hemma hos mamma (som är gammal som gatan - eller järnvägen som mannen själv brukar säga). Mannen lämnade skolan tidigt och engagerade sig istället i den lokala frimärkssamlarklubben som erbjöd honom mat och husrum i utbyte mot att han åt klubben sorterade frimärken i bokstavsordning. Efter att fått sparken från frimärksklubben på grund av dålig klädsmak är han idag en av få vanliga människor (dvs rockstjärnor och idrottare bortsorterade) som har sin hobby som jobb - han jobbar som konduktör hos ett av de tågbolag som trafikerar järnvägen som förbinder förorterna i Kent med centrala London.
2) Som Fan 2 hittar vi en man med sällsynt stor ölmage. Han går omkring i Stone Island keps, mysbyxor och en tröja med en liten krokodil på vänster sida. På tvättlappen står det "Lactose". Tröjan införskaffades på Deptford (High Street) Market för £10 vilket mannen tyckte var "a bargain" - sa "mug" åt försäljaren och sprang hem till kompisen Dave för att stolt visa upp inköpet. Dave blev mäkta imponerad och gick dagen efter ner och köpte en likadan. Både "vårt" fan och Dave återfinns på West Upper på en arena som börjar med The och slutar på Den.
3) Fan 3 är en 'outsider'. Hon är född 1991, är förälskad i Pete Doherty och har nyligen köpt en Ramones-platta. Ramones är för flickan en helt ny bekantskap som hon inte riktigt förstår sig på. Texterna är komplicerade, musiken något avancerad och gitarrsolona irriterar henne. Hon har i alla fall bestämt sig för att gå och se dem live nästa gång de är på UK Tour - kanske på Hammersmith Palais som The Clash (hennes nutida favoritband) sjunger om i låten om vit makt. Flickans pappa är en något misslyckad mediaperson som kommer in till henne på kvällen och ropar "(H)oops" samtidigt som det kittlar till mellan benen på flickan.
4). "Det" som hamnar på fjärde plats är svårt att få grepp om. Det har inget större intresse av fotboll men tycker det är kul att skälla på Croydon och Palace. Det jobbar på smyckeskavdelningen på Primark. Det ansvarar för rad 1 av det ställ med halsband som återfinns vid rulltrappan på våning två i lågpriskedjans kuststadsaffär. På helgerna förvandlas det till pojke (på fredagen) och flicka (på lördagen). Dets mampa har årskort på en friidrottsarena i staden.
5) Fan 5 har aldrig jobbat i hela sitt liv. Han går klädd i träningsoverall av nästan samma märke som Fan 2:s jumper. Enda skillnaden är att märket på Fan 5:s overall stavas "Lacoste" och kostar (om man, till skillnad från vårt objekt, köper den) cirka £190. Overallen är "införskaffad" på f.d. Wade Smith. Fan 5 bor i stadens fashionabla område döpt till Kensington, dricker öl på "The Pawn Shop" och lirar i ett band som går under namnet the (B)La's. De har för tillfället en hit som spelas flitigt på Radio City. Låten heter "There she goes again (again and again). Fan 5 avskyr den, i hans mening, betydligt mindre staden i öster som börjar på Man och slutar på chester. Fan 5 är rolig och guds gåva till kvinnan. Vi vet att denna är svår så vi ger följande ledtråd: Han går aldrig ensam.
6) Fan 6 är en boot boy. Född och uppvuxen i Berkshire, home of sweet f*** all. Fan 6 slutade att titta på The Office när Swindon-branschen blev för framgångsrik. Han överväger en karriär som ishockeyhuligan istället för att anpassa sig till "modern football", ett fenomen som han själv, tillsammans med sin klubb, var med om att skapa. Han är tvärrandig och kunglig. Enligt Erik Niva tycker han dessutom om att läsa.
7) Fan 7 är svensk. Går på matcher så ofta han kan och letar ännu efter den gruppering som han en gång i tiden ville vara en del av - "Huvudjägarna" - eller kanske, "Huvud Jägarna" som han själv, efter ett år som au pair i London, benämner dem. Han letar just nu (förgäves) efter Kensington Market, en pärla i London enligt hans pappas tjugo år gamla Guide to London ("Guide till London" enligt hans egen översättning). Igår var han i Notting Hill och tog kort på den blå dörren som JuuuH Greant bodde bakom i en av tidernas bästa skildringar av livet i Landaan.
8) Maaaaaaaaaan! Hadrian's Wall. Replica shirt. Dogs. Hawaaaaaaaay the Lads. Best night life in the UK, the world, the universe. Låg arbetslöshet, smala män, vackra kvinnor och ett milt klimat - allt enligt Fan 8. Vart är vi på väg?
9) One Love - One team - One shitty city. Harvey leads in .....? Yaaaaaaakshie. We are L**ds! Listan kan göras lång. Det här är i alla fall hardcore. Ingen ska komma hit och tro att de är något - detta är The North, Le Nord, Norr, we do it the Norrway, United! Fan 9 tillhör?
10) Hatad av få, älskad av få, framgångsrik som en kräfta. Väljer blått OCH rött, oh shame on you (warum är detta ett brott i Engerland?). Han är glad, alltid lika glad (Nick Borgen). Pride of somewhere between urban and rural Britain. Medelklass. Tyckte inte om färgade spelare trots att laget bestod av snabba, målglada Mr Wright och Mr Lyse. FA-cup final 1990 (förlust) som största triumf. Fan 10 frågar; vart är jag på väg?
1) Fan 1 - en man i lägre övre medelåldern som bor hemma hos mamma (som är gammal som gatan - eller järnvägen som mannen själv brukar säga). Mannen lämnade skolan tidigt och engagerade sig istället i den lokala frimärkssamlarklubben som erbjöd honom mat och husrum i utbyte mot att han åt klubben sorterade frimärken i bokstavsordning. Efter att fått sparken från frimärksklubben på grund av dålig klädsmak är han idag en av få vanliga människor (dvs rockstjärnor och idrottare bortsorterade) som har sin hobby som jobb - han jobbar som konduktör hos ett av de tågbolag som trafikerar järnvägen som förbinder förorterna i Kent med centrala London.
2) Som Fan 2 hittar vi en man med sällsynt stor ölmage. Han går omkring i Stone Island keps, mysbyxor och en tröja med en liten krokodil på vänster sida. På tvättlappen står det "Lactose". Tröjan införskaffades på Deptford (High Street) Market för £10 vilket mannen tyckte var "a bargain" - sa "mug" åt försäljaren och sprang hem till kompisen Dave för att stolt visa upp inköpet. Dave blev mäkta imponerad och gick dagen efter ner och köpte en likadan. Både "vårt" fan och Dave återfinns på West Upper på en arena som börjar med The och slutar på Den.
3) Fan 3 är en 'outsider'. Hon är född 1991, är förälskad i Pete Doherty och har nyligen köpt en Ramones-platta. Ramones är för flickan en helt ny bekantskap som hon inte riktigt förstår sig på. Texterna är komplicerade, musiken något avancerad och gitarrsolona irriterar henne. Hon har i alla fall bestämt sig för att gå och se dem live nästa gång de är på UK Tour - kanske på Hammersmith Palais som The Clash (hennes nutida favoritband) sjunger om i låten om vit makt. Flickans pappa är en något misslyckad mediaperson som kommer in till henne på kvällen och ropar "(H)oops" samtidigt som det kittlar till mellan benen på flickan.
4). "Det" som hamnar på fjärde plats är svårt att få grepp om. Det har inget större intresse av fotboll men tycker det är kul att skälla på Croydon och Palace. Det jobbar på smyckeskavdelningen på Primark. Det ansvarar för rad 1 av det ställ med halsband som återfinns vid rulltrappan på våning två i lågpriskedjans kuststadsaffär. På helgerna förvandlas det till pojke (på fredagen) och flicka (på lördagen). Dets mampa har årskort på en friidrottsarena i staden.
5) Fan 5 har aldrig jobbat i hela sitt liv. Han går klädd i träningsoverall av nästan samma märke som Fan 2:s jumper. Enda skillnaden är att märket på Fan 5:s overall stavas "Lacoste" och kostar (om man, till skillnad från vårt objekt, köper den) cirka £190. Overallen är "införskaffad" på f.d. Wade Smith. Fan 5 bor i stadens fashionabla område döpt till Kensington, dricker öl på "The Pawn Shop" och lirar i ett band som går under namnet the (B)La's. De har för tillfället en hit som spelas flitigt på Radio City. Låten heter "There she goes again (again and again). Fan 5 avskyr den, i hans mening, betydligt mindre staden i öster som börjar på Man och slutar på chester. Fan 5 är rolig och guds gåva till kvinnan. Vi vet att denna är svår så vi ger följande ledtråd: Han går aldrig ensam.
6) Fan 6 är en boot boy. Född och uppvuxen i Berkshire, home of sweet f*** all. Fan 6 slutade att titta på The Office när Swindon-branschen blev för framgångsrik. Han överväger en karriär som ishockeyhuligan istället för att anpassa sig till "modern football", ett fenomen som han själv, tillsammans med sin klubb, var med om att skapa. Han är tvärrandig och kunglig. Enligt Erik Niva tycker han dessutom om att läsa.
7) Fan 7 är svensk. Går på matcher så ofta han kan och letar ännu efter den gruppering som han en gång i tiden ville vara en del av - "Huvudjägarna" - eller kanske, "Huvud Jägarna" som han själv, efter ett år som au pair i London, benämner dem. Han letar just nu (förgäves) efter Kensington Market, en pärla i London enligt hans pappas tjugo år gamla Guide to London ("Guide till London" enligt hans egen översättning). Igår var han i Notting Hill och tog kort på den blå dörren som JuuuH Greant bodde bakom i en av tidernas bästa skildringar av livet i Landaan.
8) Maaaaaaaaaan! Hadrian's Wall. Replica shirt. Dogs. Hawaaaaaaaay the Lads. Best night life in the UK, the world, the universe. Låg arbetslöshet, smala män, vackra kvinnor och ett milt klimat - allt enligt Fan 8. Vart är vi på väg?
9) One Love - One team - One shitty city. Harvey leads in .....? Yaaaaaaakshie. We are L**ds! Listan kan göras lång. Det här är i alla fall hardcore. Ingen ska komma hit och tro att de är något - detta är The North, Le Nord, Norr, we do it the Norrway, United! Fan 9 tillhör?
10) Hatad av få, älskad av få, framgångsrik som en kräfta. Väljer blått OCH rött, oh shame on you (warum är detta ett brott i Engerland?). Han är glad, alltid lika glad (Nick Borgen). Pride of somewhere between urban and rural Britain. Medelklass. Tyckte inte om färgade spelare trots att laget bestod av snabba, målglada Mr Wright och Mr Lyse. FA-cup final 1990 (förlust) som största triumf. Fan 10 frågar; vart är jag på väg?
Friday 11 February 2011
Tuesday 8 February 2011
Love Actually
Vi lämnar arenadiskussionen för ett litet tag...
Jag satt och rotade igenom gamla Palace-skrifter och blev då påmind om hur fantastiskt bra vanliga fans kan summera sin passion för en specifik klubb. I tider då det mesta handlar om att ”följa med i utvecklingen” och ”erbjuda den stora massan det den efterfrågar” är det skönt att bli påmind om att det finns, eller i alla fall en gång i tiden fanns, sådana som jag – människor som är stolta över att följa en klubb som ger mer än bara ära och berömmelse; en klubb som gör så man känner att man lever, en klubb som kanske bara med jämna mellanrum lyckas – sådär. Helt enkelt ett charmigare och ”personligare” alternativ till de Pop Idol- eller X-Factor-klubbar som dagens fotbollsfolk väljer att associera sig med.
Vi publicerar här förorden till en samling klipp från olika Palace-fanzine som publicerades i ett samlingsverk någon gång i början på 1990-talet. Det står Palace i texten men ni som vet vad författaren, och jag, försöker säga, kan säkert relatera till detta ändå, trots att er klubb inte är de röd-blåa örnarna från South London. Trots att orden är närmare 20 år gamla ringer de vackert i örat på mig och speglar det som är speciellt med Palace (och andra mindre framgångsrika klubbar) på ett helt fantastiskt sätt.
We could have taken the easy option and followed Arsenal, Spurs or Manchester United. As a matter of fact, many of us grew up surrounded by kids who did just that. But not for us glamour and glory – having to justify our support for Crystal Palace is a task we expect to take through life.
This book is not packed with tales of Cup Finals and internationals, although there are a couple later on. Instead it’s about blokes like Len Choules, Percy Cherrett and Alan Pardew and supporters who are regularly forced to question their own sanity. Most of it is set in Division Three (south) rather than Division One (Premier League för er som inte var med då) but that's not important either.
The history of Crystal Palace is as much about applying for re-election as it is about international footballers. It is as much about playing Accrington Stanley as it is about going to Wembley. It is about being part of shivering crowds of 4,000 but also about the comradeship of 50,000 voices. It is not only F.A. Cup glory against Liverpool that matters but League Cup defeat at Stockport. The history of Palace is a tale of genuine contrast. The only certainty is knowing nothing is inevitable.
It is hoped that we will always retain our small club attitude, and all the romance that goes with it, but we also have potential, some of it recently realised, to be a hugely successful club. We are privileged to have the best of both worlds. When something good happens to Palace it prompts celebrations that fans of big clubs will never experience. They think trophies fall off trees, but for us a piece of silverware is a fantasy. We can still live our dreams.
Crystal Palace is a real football club, supported by real people, not a corporate marketing exercise which is what many of English football's more 'glamorous' names have become. You can turn the pages of a hundred football history books and we will not be mentioned, but it is at Palace, and other clubs like us, that the real history of English football can be found. It has been ignored for too long.
The problem with football history books is that they rarely offer more than one person's view of events. But no matter how meticulously researched, we do not believe that one person can truly reflect the history of a football club simply by listing results, referring to old programmes or going through the papers in a local library. For the real stories, you need personal experience. Therefore this book is written by the people who were there - Crystal Palace supporters.
What is so special about Palace? The first thing that springs to mind is laughter. Black humour is the norm at Selhurst Park, we grew up with it. Even in our most successful spells and finest hours, the true Palace fan will always be immersed in the deepest pessimism. If things are going badly, they'll get worse, if they're going well, it can't last.
But though we laugh at them, there's nothing half hearted about supporting the Eagles. Scattered through this book, you will find the word "love" and in many ways supporting the club is like a marriage. You share the joy, the hurt, the escapades and the excitement and, better than that, divorce never comes into it - only perhaps a trial separation.
It is rare for Palace to succumb to mid-table anonymity. We're either challenging at the top or struggling at the bottom. Some teams stay in the same division for years, but we are always on the move. Last season we were relegated and many of us cried because we thought we were good enough not only to survive but to improve. But the season before was tedious and in the end many of us would prefer to lose and be entertained than discover that our beloved Palace had become stale and boring. We are as happy now as we've ever been. No Palace fan wants to lose, but if you never taste defeat, how can you appreciate victory?
Jag satt och rotade igenom gamla Palace-skrifter och blev då påmind om hur fantastiskt bra vanliga fans kan summera sin passion för en specifik klubb. I tider då det mesta handlar om att ”följa med i utvecklingen” och ”erbjuda den stora massan det den efterfrågar” är det skönt att bli påmind om att det finns, eller i alla fall en gång i tiden fanns, sådana som jag – människor som är stolta över att följa en klubb som ger mer än bara ära och berömmelse; en klubb som gör så man känner att man lever, en klubb som kanske bara med jämna mellanrum lyckas – sådär. Helt enkelt ett charmigare och ”personligare” alternativ till de Pop Idol- eller X-Factor-klubbar som dagens fotbollsfolk väljer att associera sig med.
Vi publicerar här förorden till en samling klipp från olika Palace-fanzine som publicerades i ett samlingsverk någon gång i början på 1990-talet. Det står Palace i texten men ni som vet vad författaren, och jag, försöker säga, kan säkert relatera till detta ändå, trots att er klubb inte är de röd-blåa örnarna från South London. Trots att orden är närmare 20 år gamla ringer de vackert i örat på mig och speglar det som är speciellt med Palace (och andra mindre framgångsrika klubbar) på ett helt fantastiskt sätt.
We could have taken the easy option and followed Arsenal, Spurs or Manchester United. As a matter of fact, many of us grew up surrounded by kids who did just that. But not for us glamour and glory – having to justify our support for Crystal Palace is a task we expect to take through life.
This book is not packed with tales of Cup Finals and internationals, although there are a couple later on. Instead it’s about blokes like Len Choules, Percy Cherrett and Alan Pardew and supporters who are regularly forced to question their own sanity. Most of it is set in Division Three (south) rather than Division One (Premier League för er som inte var med då) but that's not important either.
The history of Crystal Palace is as much about applying for re-election as it is about international footballers. It is as much about playing Accrington Stanley as it is about going to Wembley. It is about being part of shivering crowds of 4,000 but also about the comradeship of 50,000 voices. It is not only F.A. Cup glory against Liverpool that matters but League Cup defeat at Stockport. The history of Palace is a tale of genuine contrast. The only certainty is knowing nothing is inevitable.
It is hoped that we will always retain our small club attitude, and all the romance that goes with it, but we also have potential, some of it recently realised, to be a hugely successful club. We are privileged to have the best of both worlds. When something good happens to Palace it prompts celebrations that fans of big clubs will never experience. They think trophies fall off trees, but for us a piece of silverware is a fantasy. We can still live our dreams.
Crystal Palace is a real football club, supported by real people, not a corporate marketing exercise which is what many of English football's more 'glamorous' names have become. You can turn the pages of a hundred football history books and we will not be mentioned, but it is at Palace, and other clubs like us, that the real history of English football can be found. It has been ignored for too long.
The problem with football history books is that they rarely offer more than one person's view of events. But no matter how meticulously researched, we do not believe that one person can truly reflect the history of a football club simply by listing results, referring to old programmes or going through the papers in a local library. For the real stories, you need personal experience. Therefore this book is written by the people who were there - Crystal Palace supporters.
What is so special about Palace? The first thing that springs to mind is laughter. Black humour is the norm at Selhurst Park, we grew up with it. Even in our most successful spells and finest hours, the true Palace fan will always be immersed in the deepest pessimism. If things are going badly, they'll get worse, if they're going well, it can't last.
But though we laugh at them, there's nothing half hearted about supporting the Eagles. Scattered through this book, you will find the word "love" and in many ways supporting the club is like a marriage. You share the joy, the hurt, the escapades and the excitement and, better than that, divorce never comes into it - only perhaps a trial separation.
It is rare for Palace to succumb to mid-table anonymity. We're either challenging at the top or struggling at the bottom. Some teams stay in the same division for years, but we are always on the move. Last season we were relegated and many of us cried because we thought we were good enough not only to survive but to improve. But the season before was tedious and in the end many of us would prefer to lose and be entertained than discover that our beloved Palace had become stale and boring. We are as happy now as we've ever been. No Palace fan wants to lose, but if you never taste defeat, how can you appreciate victory?
Subscribe to:
Posts (Atom)
