Det är 1995 - Englands storstäder ligger och väntar på bättre tider - innerstadsområdena vacklar och håller precis ihop. De gamla industri- och lagerlokalerna i Liverpool, Manchester med flera står tomma medan det finns ett överflöd av parkeringsplatser i “prime locations”. The Core Cities Group, bestående av Birmingham, Manchester, Leeds, Sheffield, Liverpool, Bristol, Nottingham och Newcastle bildas för att främja (hållbar) utveckling i Englands största stadsregioner utanför London. Arbetslösheten i landet är hög - 9 procent av arbetskraften går utan jobb - en siffra som ändock är lägre än under Thatcher’s glansdagar på 1980-talet.
I London är allt sig likt - Brixton får en dos upplopp, King’s Cross är fortfarande stadens rövhål trots prat och löften om “helhetsgrepp och upprustning”, Soho är som Soho “alltid har varit” och längs Themsens strand bor det fortfarande vanligt folk, till och med en del fattiga.
I fotbollen minskas lagen i Premier League från 22 till 20; Ipswich Town, Leicester City, Norwich City åker ur tillsammans med Crystal Palace FC - den senare efter förlust mot Newcastle United i sista omgången. Blackburn Rovers vinner titeln - och blir första lag utanför “The Big Four” att göra så. Wimbledon FC spökar vidare i högsta divisionen - de slutar nia i tabellen medan Londonkollegorna Fulham FC hamnar på en åttonde plats - i Endsleigh League Division Three. Middlesbrough och Bolton Wanderers flyttas upp - de senare efter play-off-seger mot andra-placerade Reading. Det är första säsongen med the All-seater stadia men det går fortfarande att se toppfotboll för en tia (i pund) om man har oturen att bo i norr.
I politiken väljs Tony Blair till ny partiledare för oppositionspartiet Labour medan John Major sätter på kollegor samtidigt som han (försöker) styr(a) landet. Före detta Premiärministern Harold Wilson går ur tiden, så också mysfarbröderna Fred West och Ronnie Cray (som i och för sig inte hade något med politik att göra).
Till skillnad från mycket annat på öriket så mår den engelska puben förhållandevis bra, britpoppen gör sitt för att hylla det brittiskaste som finns. Gastropuben har börjat göra entré men ingen förstår sig riktigt på konceptet och några Latte och Frappuccino går inte att beställa på de coffee shops som ännu inte finns.
De svensk-engelska relationerna förbättras i och med South Norwood flyttar över till ö-riket permanent. Han slår sig ner i vackra Hampshire, installerar sig i en “cottage” nära Basingstoke och börjar det som han har tänkt blir en kartläggning av Englands pubar, damer och fotbollsarenor. Ungefär samtidigt spelar Nick Leeson bort miljarder på Tokyo-börsen och försätter anrika Barings Bank i konkurs.
Vi hoppar fram till 2005 och allmänheten är inbjuden till att leva som Chandler, Monica, Ross och de övriga i “Friends”. Innerstadsområden rustas upp, Englands “flats” blir “apartments” och på middagsborden står pancetta-inrullad kyckling förberedd enligt Jamie Olivers instruktioner. London flyger fram i, och mot, nya glansdagar; Liverpool, Leeds och inte minst Manchester har kammat sig, bytt kläder och fått nya identiteter. Affordable Housing är ett hett ämne - fler ska byggas säger nån - och key workers ska bo i dem - bestämmer en annan. Gateshead snubblar om Newcastle-upon-Tyne i Geordielands egen liga om att vara mest “attraktivt” att bo i i nord-östra England (det vill säga Newcastle och Gateshead). Newcastles samtliga invånare förstår ingenting. Huspriserna skjuter i höjden i hela England och alla som vill köpa hus kan göra det. Bolånen kryddas med ett par hundratusen till för renovering och bankerna slänger med en offert för ytterligare lån för bil, båt, semester, klädköp och andra nyttigheter. På tal om semester så åker alla sedan några år på city breaks - gärna till ett gammalt öststatsland. Gatwick-flygplatsen är överfull och det talas om att anlägga ytterligare en start- och landningsbana. Kommunerna runt om är splittrade - några ser nya arbetstillfällen, andra ser en förstörd landsbygd runt flygplatsen. En tredje planerar campingplats för resande på marken som kan komma att tas i anspråk för flygplatsens framtida expansion.
I Londons gamla hamnkvarter bor nu bara bankanställda, pr-människor och “project leaders/managers”. Projektledarna tjänar mer än Ronny Biggs stal vid det stora tågrånet men ingen, inklusive dem själva, kan säga vad de gör för nytta eller vilka projekt det egentligen är de jobbar med. Kanske har de alla jobbat med King’s Cross som helt plötsligt har blivit hippt?
The Premier League handlar om Londons jättar Arsenal FC och Chelsea FC, de senare tar hem titeln med rekordpoäng - 95 stycken. Arsenal slutar tvåa på 83. I Liverpool grämer sig de röda över att ha varit så nära titeln (igen) men får nöja sig med att sluta femma med sina 58 poäng - fnuttiga 37 poäng efter seriesegrarna. I andra änden av tabellen slutar det återigen olyckligt för Norwich City och Crystal Palace FC som båda gör Southampton FC sällskap ner i Championship. Crystal Palace åker än en gång ur i sista omgången efter sen kvittering av Charlton Athletic i derbyt på The Valley.
I politiken är det fullt ös - det är valår. Tillkännagivandet av datum för valet försenas av att påven trillar av pinnen. Jamie Oliver passar på att under dötiden som skapas uppvakta politiken med sin kampanj om bättre skolmat. När väl valet genomförs står Tony Blair åter som segrare men med betydligt svagare stöd i parlamentet. Oavsett detta så bildar Labour regering för tredje gången på 12 år. Tony Blair stöter dock på problem och med explosioner i Londons tunnelbana och på stadens bussar i juli så ifrågasätter allt fler Blairs utrikespolitik. The Conservatives ser tillfället - väljer David Cameron (och hans cykel) till ny(a) partiledare och inleder en aggresiv kampanj i syfte att återta makten vid nästa val. Samtidigt är Storbritannien ordförandeland i EU.
Pubägarna är bekymrade - en mindre berusad nation (på hemmaplan) ger dem en ordentlig huvudvärk, en huvudvärk som antagligen är värre än en bakfylla. Med en snart helt “non-smoking nation” ser de än fler problem vilket resulterar i att över 100 pubar tar ner skylten (som det antagligen stod The Red Lion eller The George på). Pubguiderna som ges ut detta år har milslånga kapitel om “the best gastropubs”.
Londons gator svämmar över av yummy-mummies som kör jeep, bor i Notting Hill och älskar all sorts kaffe som inte heter coffee. Världens bästa cappuccino serveras enligt en hipp, och numera Sussexboende South Norwood, av ATM (coffee) från en vagn på Victoria Station. Arbetet med South Norwoods reviderade utredning om Englands fotbollsarenor, musik och pubar är halvvägs och börjar delredovisas, the interim report publiceras på en blogger-blogg.
Året är nu 2012 - engelsmännens entusiasm för att lära känna och bli en del av Europa har avtagit. Folkets city breaks till Bratislava, Prag, Barcelona och Malaga har bytts ut mot dagsutflykter till Bognor Regis, Par, Bournemouth och Morecambe. Londons olympiska spel är en succé och Englands befolkning har lärt sig att cykla.
Den ekonomiska krisen som plågar stora delar av kontinenten är uppenbar också i Englands städer- trots alla försök till bortförklaring. The High Street blöder - affärerna slår igen samtidigt som regeringen försvagar kommunernas möjligheter till att ställa hårda krav på att handelsetablering ska ske i centrum - först. Numera ska man, enligt Cameron och company ha rätt att välja vart man vill spendera den lön man inte längre har - må det vara i the town centre, i edge-of-town eller out-of-town. House parties har blivit hippt och pubarna har det därför fortsatt svårt. Ett “simpelt” assistentjobb på South Norwoods jobb lockar över 100 sökande - hälften är överkvalificerade för tjänsten de sökt.
Premier League ångar på - Manchester härskar och i London är det västra sidan som regererar med tre lag i Premier League. Södra London är tillbaka i sitt älskade bakvattnet på allvar då samtliga tre större klubbar återfinns i The Championship. I Liverpool får befolkningen äntligen den upprättelse de i detta fall förtjänar - Hillsborough-dokumentet offentliggörs och Cameron (och hans cykel) ber om ursäkt å nationens vägnar.
Det har hänt en hel del under de år som vi har vi följt England och den engelska fotbollen på plats (med några mindre avstickare). Den snabba resumé som inleder vår lilla bok ger ett smaprov på de ämnen som vi undersöker vidare i kapitlen som följer härefter. Vi ger tips på saker som kanske kan vara av intresse för den som vill åka på fotbollsresa för första gången men vi tror kanske att boken tilltalar de av er som redan klarat av The Tower of London, Beatles Magical Mystery Tour, Hadrian’s Wall, Stamford Bridge och Anfield Vi har försökt att på ett personligt sätt skildra England, dess städer, fotbollstradition, musik- och publiv och kryddat med lite anekdoter från vår resa. Detta är vår berättelse om Liverpool, Leeds, London, Brighton, Birmingham, Bolton, Croydon, Carlisle, Crawley, Manchester, Mansfield, Morecambe och många andra mer eller mindre intressanta platser på öriket. Även om vår första fotbollsresa till England gick av stapeln tidigare än mitten av 1990-talet har vi valt att koncentrera oss på åren från 1995 till idag. Det är under dessa år som vi lärt oss något av mervärde och då vi på allvar upplevt det England och den fotboll som kanske inte alltid fångas i en vanlig reserapport på annat håll.
