Tio Stora

Vi har nu under hela tio veckor fått ta del av Marcus Leifbys fantastiskt informativa programserie om Englands mest omtyckta/kända fotbollsklubbar – det som på aftonbladet.se gått under namnet Leifbys Big Ten. Leifby, för den som inte vet, är en svensk journalist, komiker, fotbollsexpert, språkvetare och en av de viktigaste opinionsbildarna i modern tid. Han jobbar på Aftonbladet, en kvalitetstidning som spelar i ungefär samma division som The Times, The Telegraph och The Guardian. Under de senaste veckorna har vi bland annat fått se Leifby behandla Leeds United, Liverpool FC, Tottenham Hotspur, Chelsea FC och Millwall FC där han i sina reportage har försett samtliga tittare med en riktigt ordentlig undervisning i vad engelsk fotboll och kulturen runt den faktiskt handlar om. Vi ser nu fram emot säsong 2 och hoppas att samtliga avsnitt från båda säsongerna, med ”bloopers”, släpps på DVD så fort det bara går. Givetvis förväntar vi oss att man på dvd:n också kan få se avsnitten med Leifbys ”commentary” på engelska. Från säsong 1 tackar vi särskilt för inslaget från Liverpool där vi såg hur Leifby låtsades förstå the Scousers avsky mot tidningen The Sun där han avslutade reportaget med att slänga ett exemplar av tidningen i en papperskorg någonstans längs Church Street. Nu återstår bara att se varifrån han själv och övriga "journalister" på Aftonbladet ska hämta underlag och fakta till sina alster. Leifbys lika strålande reportage om Millwall är också något som går till historien som ett av de bästa inslagen som visats på internet. Intervjuerna med ett gäng järvägsarbetare från norra England, en monolog om Ralf Edström i en taxibil och en intervju med två ASBO-damer var ju verkligen ett uttömmande reportage om South Londons Millwall FC. I Leeds lyckades han tramsa bort historien om en av Englands största klubbar genom att prata om Brolin i ungefär tio av 17 minuter - resterande tid gick åt till att säga "football player" till folk. På tal om det, allra bäst var Leifbys engelska - tänk att man kan avsluta sin skolgång med sådana språkkunskaper. Vi önskar det fanns en dold mikrofon på Aftonbladets sportredaktion så att hela världen kunde lyssna på när Niva och Leifby slår sina underbara små kullerbyttor i det engelska språkets sköna konst.

All Over Battersea (some hope and some despair)

Det är en "delad" redaktion som tar emot nyheten att Chelsea Football Club återigen visat intresse att "bygga om" Battersea Power Station. Byggnaden är en av de mer välkända landmärkena i London och väl synlig på vår rutt in till centrala London. Att i framtiden ha Chelsea hängandes där skulle kännas konstigt, minst sagt. Samtidigt behöver någonting hända med byggnaden. I dagsläget finns dessutom vissa tveksamheter i de övriga förslag som i skulle kunna konkurrera med Romans planer. Vi hoppas dock att Wandsworth Council, och de förvaltare som nu har byggnadens öde i sina händer, förstår innebörden av att bygga fotbollsplan på denna plats och köper tid genom en segdragen planprocess. Detta så att de lokala grupper som arbetar med kraftverkets framtid får arbetsro att presentera ett mer hållbart och lokalt förankrat koncept om ett år eller två.  

Battersea Power Station är ett av få kvarvarande byggnadsverk som påminner oss om London (och Batterseas) industriella historia. Byggnadsverket ritades av Giles Gilbert Scott, som också ritat Liverpool Anglican Cathedral. Herr Scott är också mannen bakom Londons röda telefonkiosker.

Kolkraftverkets originaldel uppfördes under 1930-talet och användes fram till 1980-talet för elproduktion. Det har sedan dess stått oanvänt på River Thames södra sida men har kulturminnesförklarats för sina arkitektoniska värden. Flera olika projekt för ny användning av tomten (och byggnaden) har genom åren presenterats, bland annat har det funnits långt framskridna planer på en nöjespark i området. Men nu har alltså Roman och company bestämt sig för att testa hur Wandsworth Council ser på att få cirkus Chelsea inom kommungränsen. Vi håller alltså tummarna för att man kan stå emot Chelseas miljarder och istället låter de lokala grupper som under lång tid jobbat hårt med att få till en långsiktig lösning som gynnar de människor som bor, arbetar och vistas i Battersea. Chelseas ryska ägare, internationella storstjärnor och dess skandinaviska och japanska supportrar tillhör inte den gruppen.