In a roundabout way....

En oskyldig ”rondelldekoration” har blivit ett hett diskussionsämne i den vackra nordengelska staden Leeds. Kommunen tyckte nämligen så här: ”Varför inte sätta upp tre grindar i rondellens mitt som på ett snyggt sätt visar att här ligger [bostadsområdet] Cross Gates?” Ja! Så gör vi tyckte kommunfullmäktige. ”Ska vi måla grindarna”? Ja! tyckte kommunfullmäktige. ”I vilka färger ska vi måla dem?” Rött, vitt och svart tyckte några. Andra sa: ”vad i helvete – det går ju inte det är ju Manchester Uniteds färger – våra värsta fiender”. Kommunen beslutade (inte helt enigt) att först måla dem enligt första förslaget – sedan ändra sig och måla grindarna i blått, vitt och guldgult istället – staden Leeds och dess fotbollslags färger. Efter några ytterligare turer ändrade kommunen sig ännu en gång och beslutade att grindarna minsann ska se ut så som det var tänkt från början. Målaremästaren Gary Edwards kontaktades med en förfrågan om han kunde utföra jobbet. ”Jag målar inget rött” blev svaret (Gary är känd sedan tidigare för sin vägran att ta i färgen rött). Beslutet att måla om stod dock fast och grindarna målades om (men inte av Gary). Nu står de där mitt i ”We are Leeds-land” och lyser (ja de är upplysta på kvällen) i rött, vitt och svart. Projektet har kostat kommunen £143,000 (bara ommålningen gick på över £11,000) men hotas nu av vandalisering från upprörda Leeds-fans. Så kan det gå. Vägen är inte alltid rak - särskilt inte om det ligger en rondell mitt i allt.

The Nomads

Under de år jag snöade in mig som mest på The Ramones och ”punk” i allmänhet blev det så att jag per automatik tyckte om allt som gick fort, lät ganska hårt och som ”bröderna” från New York City gjorde tummen upp för. Ett band som uppfyllde alla tre ovannämnda kriterier var svenska The Nomads. De spelade en mer ”teknisk” variant av Ramones-punk korsad med vanlig skitig rock ’n’ roll och fick, vid några tillfällen, nöjet(?) att hoppa med i Yankarnas turnébuss (eller bussar var det kanske snarare då Jonny och Joey Ramone inte alltid, om någonsin, var bästa vänner).

Trots bandets namn spelade man under de tidiga åren mest på hemmaplan i Solna, senare på andra ställen i Stockholm. Första giget utanför huvudstaden gjorde man inte förrän några år in i ”karriären” då man, 1982, besökte Malmö. I utlandet spelade man för första gången 1983 i Helsingör i Danmark. Under årens lopp blev man dock mer och mer resvilliga och under 1990-talet ”slog” man på kontinenten för att under de senare åren av samma årtionde börja turnera i USA och på allvar leva upp till namnet (som jag i och för sig är osäker på var det kommer ifrån).

The Nomads håller, vad jag förstår det, fortfarande på även om ”arenorna” man idag intar inte kan jämföras med Hovet eller Hultsfredsfestivalen (där jag såg dem under 1990-talet). Bandet har oavsett detta – i alla fall för mig – alltid representerat ”fairplay” och pålitlighet och blivit ett sånt där band man än i dag hyser respekt för även om jag (tillsammans med den stora massan) för länge sedan ”övergav” dem. De har fortsatt sitt ”missionärsarbete” i det tysta och aldrig brytt sig om att tjäna en massa pengar – snarare valt att stå vid sidan om de stora bjässarna i de högre ”ligorna”. Det är i det ovanstående och i bandets namn som vi (helt naturligt?) finner kopplingen mellan Solnas stolthet inom rocken och Corinthian Casuals FC – fotbollens "bortglömda" klubb.

Corinthian F.C. bildades 1882 i London av den dåvarande sekreteraren i the Football Association, N.L. Jackson, med flera. Namnet togs enligt de källor vi använt med anledning av ordets historiska betydelse (”man of fashion and pleasure”). Redan i antagandet av klubbens namn kan man alltså utläsa inriktningen som grundarna ville att klubbens skulle följa. Corinthian skulle bli bäst på det man gjorde (spela fotboll) och samtidigt uppträda på ett snyggt sätt och visa respekt för motståndaren och framförallt skulle man delta för nöjes skull och inte av ”girighet” eller av ”berömmelsebegär”. I klubbstadgarna skrevs därför in att man inte skulle delta i tävlingssammanhang överhuvudtaget – ett ’löfte’ som man höll fram till slutet på årtiondet då man beslutade att delta i the Sheriff of London Shield – föregångaren till det vi idag kallar Community Shield. Första gången man deltog blev det två oavgjorda matcher mot Sheffield United men 1900 besegrade man regerande ligamästarna Aston Villa FC. London-laget vann matchen med 2-1 vilket alltså blev klubbens första ”dokumenterade” framgång.

Innan denna framgång hade alltså klubben ägnat sig åt att endast spela träningsmatcher mot lag i Londonområdet, ”turnera” i norra England och förse det engelska landslaget med spelare. Endast fyra år in i klubbens historia hade Corinthian 9 spelare med i landslagstruppen mot Skottland och 1894 var det i praktiken Corinthian FC som utgjorde ”England” i segermatchen mot Wales (5-1) då alla elva spelarna hade hämtats från klubben. Men det var framförallt som missionärer och kunskapsspridare som klubben gjorde sig mest känd. Klubben gästspelade på olika platser i London och England men hade inget permanent hem utan levde som ”nomader i fotbollens tjänst”. Intresset för gentlemännen från London var enormt och laget blev snabbt vant att spela inför storpublik.

Efter de inledande turnéerna på hemmaplan begav sig klubben på flertalet resor runt om i världen för att sprida fotbollen runt jordklotet. Avtrycken från klubbens missionärsarbete går än idag att spåra, bland annat i namnet på den brasilianska storklubben Sport Club Corinthians de Paulista och i Real Madrids vita dräkt som är inspirerade av London-lagets tidigare val av klubbfärg. Även Sverige besöktes under de tidigare åren. I Göteborg och Stockholm krossades det svenska motståndet på vad som beskrivs som ”intressanta” underlag (grassless pitches). Englandsbesöket satte avtryck även i svensk fotbollshistoria då turneringen Corinthian Bowl senare inrättades som en hyllning till engelsmännen. Cupen spelades under åren 1906-1913 och dominerades av Örgryte IS, som vann cupen alla år utom ett.

Tillbaka i England och efter WWI började klubben att delta i FA-cupsammanhang. Några större skalper och imponerande resultat hanns med under mellankrigsåren och intresset fortsatte att vara högt. Värt att notera är också att när FA-cupen genomgick vissa förändringar fick Corinthians, precis som storlagen, "fripass" och gjorde mellan 1925 och 1933 entré i cupens tredje omgång. Manchester City, Norwich City, och Millwall FC är några klubbar som genom åren stött på hårt motstånd från Corinthian.

Under andra världskriget gick klubben så samman med Casuals FC och blev Corinthian Casuals F.C. Casuals var en av de klubbar som var med och grundade the Isthmian League och vid sammanslagningen tog den nybildade föreningen dess plats i första divisionen. Innan sammanslagningen hade Casuals FC inte rönt några större framgångar och har, i jämförelse med Corinthian, ett betydligt blygsammare facit i FA-cupsammanhang. Efter det sex år långa uppehållet på grund av världskrig fortsatte Corinthian Casuals att spela fotboll i de högre divisionerna av Isthmian League och 1956 nådde man ända fram till FA-cupfinal för amatörlag. Den första finalmatchen, mot Bishop Auckland, slutade oavgjort inför ett fullsatt Wembley (returen vann sedan Bishop Auckland). Klubben hann med ytterligare en framgångsrik säsong i cupsammanhang innan man började en längre tid i skuggan av forna framgång. Under 1970-talet rasade klubben ner i divisionerna innan man, år 1984, slängdes ut ur ligan på grund av avsaknaden av egen hemmaplan.

Efter ofrivillig degradering har klubben, rent sportligt, återhämtat sig; man har skaffat egen hemmaplan (Tolworth) och varit i Brasilien (igen). Storhetstiden är väl dock för alltid förbi och de stora massorna som vallfärdade till arenorna har för länge sedan övergett klubben. För mig fortsätter dock Corinthian Casuals FC vara en sann frisk "fläkt" i den moderna fotbollens knepiga värld och man kan inte annat än hysa stor respekt för klubben som fortfarande håller fast vid amatöridealen och inte betalar spelarna någon lön, särskilt då klubben hör hemma i ett land som England. Jag har haft nöjet att se lagen ett par gånger och jag råder er alla att vid nästa besök åka ut till sydvästra London och se klubben - som ännu kan stoltsera med att ha orsakat Manchester Uniteds största förlust genom tiderna (11-3) - spela fotboll i sina chokladbruna och rosa tröjor på Tolworth. Idag håller man till i Ryman Isthmian League Division 1 South. Som förberedelse inför besöket rekommenderas Rob Cavallinis bok "Play up Corinth". Och glöm inte att ladda iPoden med lite The Nomads.

Awaydays

Vi tar en kort paus från den engelska fotbollen för att istället besöka det gästvänliga Polen. Vet inte vad man ska säga men detta är på gränsen till kul. Bilderna - från Miejski Sport Sportowy Znicz Pruszkows arena -är hämtade från footballspotter.com. Arenan ska tydligen ligga någonstans i Warsawa-området för den som vill "hälsa på". Kom bara ihåg att lösa biljett till bortasektionen för en sann fotbollsupplevelse.

Bristol Citys nya arena

Under senare år har Tesco blivit en viktig medspelare för många klubbar som vill bygga ny arena. Antingen har affärskedjan varit medfinansiär av nybyggen genom att klämma in en mataffär i anslutning till anläggningen eller så har man visat intresse att köpa marken där den befintliga arenan finns. Det senare är fallet i Bristol då matvarukedjan planerar en ny superstore där Ashton Gate idag står. Nu verkar hela arenafrågan vara i fara då stadens planerare i en rapport ifrågasätter behovet av en superstore i detta läge. Till skillnad från i Sverige väger en sådan slutsats ganska tungt när kommunen och (som är det troliga i det här fallet) högre instanser ska granska förslaget. Utan köpare lär det bli svårt för City att finansiera den nya arenan. Fortsättning följer...