Vi bekänner...

När Carola var med i den svenska uttagningen till schlagerfestivalen åkte en bild upp på henne i pojkrummet. Jag blev smått förälskad och höll tummarna för "Främling" - benhårt. Kärleken var och förblev dock obesvarad - vi tackar givetvis, så här i efterhand, Carola för det men i stridens hetta (dvs 1983) kändes det jättetungt.

På liknande sätt hade jag gråtit blod när "Kenta" inte lyckades så där bra som jag tyckte han var några år tidigare. Kenta var väl inte särskilt medveten om nåt egentligen och min kärlek till Kenta gick honom obemärkt förbi (precis som i stort sett allt annat runt omkring honom).

Båda dessa misstag har jag i efterhand korrigerat och idag klarar jag inte ens av att se den förstas oändliga julskivor, ej heller klarar jag (av förklarliga skäl) av att höra den senares Renatdoftande slagdänga 'Just idag' (eller vad den nu egentligen heter). Jag har avsagt mig allt som har med Häggkvisten att göra och nyktrat till ordentligt från mitt Kentarus. Båda misstag kan jag med gott samvete förklara bort med att jag endast var en tvärhand hög och inte särskilt påläst om Livets Ord eller livet på plattan.

Vad som är svårare att förklara (bort) är att jag ikväll sitter och ser fram emot Herr D's (med far) direktrapportering från The Den under tisdagskvällen. Helt jävlar oförklarligt är att jag dessutom sitter och hoppas på en hemmaseger inför en slutsåls arena. Eller egentligen handlar det om något så enkelt som en törst efter derby - en törst efter att få stå bredvid nämnde Mr D (med far) och njuta åt Palace's målkalas mot kusinerna från "da inna' city". Kom igen Millwall säger vi helt enkelt utan att blinka eller ens känna skam i kroppen. I ärlighetens namn vet vi ju inte hur det går i finalen mot Swindon (om nu Millwall vinner under tisdagen) men för oss - och kanske också för några av Millwalls anhängare - känns det som om en seger är bättre än en förlust - men vad vet vi om det egentligen? Millwall tuffa grabbar sitter säkert inte och dreglar över en potentiell resa till Selhurst nästa säsong. Nej, deras morot är väl snarare att man, vid vinst på tisdag och i finalen mot Swindon, även nästa säsong ges möjlighet att "välkomna" Leeds United till SE London och att åter få åka på buss- och nöjesresa till Yorkshire. Än en gång förblir min "kärlek" obesvarad.

Avslutningsvis vill vi ge en eloge till Swindon Town, Millwalls motståndare i en eventuell final på Wembley. Laget har precis gjort oss ordentligt lyckliga genom att, efter straffar, slå ut Cha'un. Det är alltid lika skönt när den "välskötta, trevliga och familjeorienterade klubben gone bad" misslyckas. Vi skänker inga tankar till de 2,000 trainspotters som troligtvis just nu - trots förlust - sitter och "drar i den" på ett tåg tillbaka till London/Kent. Han som, på grund av att Cha'un endast fick ett begränsat antal biljetter, inte fick följa fick för övrigt inte stanna uppe då matchen gick till förlängning och straffar utan sussar just nu sött i sin omgjorda sovvagn hemma i lägenheten, ovetandes om vad som inträffat. Bless!