What If?

Sommaren 2004 gick Simon Jordan ut och meddelade att han ville sälja Crystal Palace. Beskedet kom något oväntat för flertalet av oss. Palace hade ju ’precis’ återhämtat sig ekonomiskt och hade, efter en underbar play-off final mot West Ham, återigen tagit klivet in i vad de flesta brukar kalla ”fotbollens finrum” – The Premier League. Andy Johnson öste in mål och Selhurst attraherade större publik än på länge (även i andra divisionen). Mannen som hade setts som, om inte Jesus, så i alla fall en räddande ängel av Palace-fans runtom i England och övriga världen ifrågasattes och på de, i vanliga fall, lojala fansidorna på nätet hördes/syntes nu alltfler negativa uttalanden om Herr Jordan. De flesta avfärdade dock ryktena och "hoten" från Jordan som tomma ord som egentligen inte betydde mer än att Crystal Palace för en gång skull hamnade i rampljuset och att The Telegraph, The Times och (mindre smickrande) The Sun fick använda tangenterna P-A-L-A-C-E i andra sammanhang än i rapporteringen från kungliga slottet.

Inte visste vi då, i juni att vi några veckor senare, i juli månad, skulle få besked om att en försäljning av klubben kanske inte alls bara var något som Herr Jordan hittat på för att återigen stjäla några spaltmeter i pressen. Än mindre visste vi då att en av dem som visat intresse för klubben var ingen mindre än en viss Mr Gaddafi med postadress i Libyen, Afrika.

Nu blev det ju aldrig någon försäljning av klubben just den gången men tänk tanken – what if? Tänk om Palace hade hamnat i händerna på mannen från öknen. Visst kan man se hur dagens ”unga” Palace-lag hade sprungit betydligt fortare på planen, gjort betydligt fler mål och kanske till och med hållit sig hemma på kvällarna om Gaddafi hade kommit viftandes med näven och hotat med ”döden” om man inte skärpte sig och strikt följde reglerna som återfanns i huvudet på generalen själv (och givetvis i hans uppföljare till sin bestseller, "Gröna Boken" – dvs – Gaddafi’s Red and Blue Code).

I en sådan bok skulle med all säkerhet finnas rubriker som till exempel "straff som utfärdas mot illojala, slöa, uppkäftiga och allmänt odugliga spelare". Flertalet av säsongens uppsättning av Palace-"stjärnor" skulle med stor sannolikhet drömma mardrömmar om just detta kapitel. 'Den som uppviglar till dåligt spel kommer att dö – den som inte lyder mig (Gaddafi) och min assistent (Freedman) – möts av ... döden'. "Nathan – trots din låga ålder ligger du jävligt illa till, så även du min gode Scannell" skulle Gaddafi säkert sagt. "Ambrose - du vilseleder unga Lucozade-påverkade spelare i laget med ditt ständiga skolkande - vi ska rensa i Croydon - från hus till hus ska vi gå" - hade han fortsatt. "Ni som möjligtvis kommer undan med livet i behåll möts av ett än grymmare öde" - raljerar han nu - "vi säljer er till Charlton - inte chans i helvete har ni då att någonsin få spela toppfotboll igen". "Och du, Danns" - säger han i farten - "Visst, du har mycket boll i dig - kämpa kan du men detta ständiga tjat om att inte förnya kontrakt - vad fan menar du med det. Jag ska minsann se till att du ska få röra på dig - till Millwall ska du - om jag så ska bära dit dig själv - jävlar hippie".

Han hade säkert gått vidare - biljettkontoret och Holmesdale Fanatics hade (förhoppningsvis) legat pyrt till de också. "Hitta köpare till alla dessa osålda biljetter" - hade han ovänligt och bestämt sagt till biljettkontoret. "Du där med trumman och ni andra som tror att detta är någon jävlar Curva på någon italiensk fotbollsarena - vad fan är ni bra till - inte ett endaste dugg - ni ger mig huvudvärk och de där tifona ni försöker er på - jävlar skit är det. Min farfar hade kunnat arrangera bättre displays än ni. Är det italienska influenser ni är ute efter - jag ska visa er". - dundrar han. Han ringer West Ham och the Olympic Park Legacy Company och säger: "Jag och min fotbollsklubb Crystal Gaddafi FC tar över Olympiastadion - vi bygger dubbla löparbanor runt planen. Här, en påse pengar till er i OPLC (utbetalning tidigast 2034) och ni Hammers, ni får tillgång till mina specialstyrkor när ni möter Millwall nästa gång." Båda tackar glatt ja till erbjudandet.

Han hade med största säkerhet också gått in i souvenirbutiken och tittat runt för att sedan utbrista - "detta är det sämsta sortiment jag någonsin har sett - vem har designat allt detta krims-krams? Med all säkerhet ett smygfan till Man Utd - död åt de ej rättrogna" avslutar han innan han går in och gömmer sig i byggnadscontainern som sedan 2004 utgjort hans kontor.

Medan allt detta pågår gör Crystal Palace USA i smyg uppror mot Gaddafi och byter ut Palace-flaggan mot en blå-vit randig sak som i stora drag liknar en Tesco-kasse. Skylten vid deras träningsanläggning ersätts med en ny som pryds av texten 'Brighton and Hove Albion USA - Ladies'. Samtliga spelare i truppen behålls och tar om några år över det riktiga Albions plats i det engelska ligasystemet, flyttar in på Falmer Stadium och ansöker året efter, till alla Albion-fans stora lycka om inträde i "The Rainbow League - Football the Hard-On Way".