Privat besök hos fienden

Eftersom Palace spelade på bortaplan i Coventry under helgen och jag var tvungen att hålla mig i det sydöstra hörnet av England var lördagen tom i fotbollskalendern. Steve D, en Millwallbekant, ringde och frågade om jag kunde tänka mig ett besök till The Den istället. Då han yttrade orden ”my treat” i meningen efter tackade jag ja till inbjudan och satte mig på tåget mot South Bermondsey.

Steve D väntade vid stationen och "Papa D(ee)" mötte upp utanför ’Arry’s Bar där endast en extra biljett fanns att hämta (matchen var All ticket). Således följde biljettjakt efter ytterligare en vilket visade sig enklare än vi först hade trott. Fem minuter senare var jag en biljett rikare och Steve £25 fattigare.

Motståndet för dagen var alltså Birmingham City och med kravallerna från några år tidigare i "färskt" minne var The Met välrepresenterade på och runt arenan. Matchen är väl refererad tillräckligt på andra håll så vi nöjer oss med att konstatera följande: Millwall hade väldigt svårt att göra mål trots att man hade flertalet chanser (Morison’s miss i första var det nästroligaste jag sett i mitt liv); City visade Premier League-standard i sina avslut; straffen som tilldelades Millwall var det roligaste jag sett i mitt liv; Harris verkar spela för sentimentala själ numera medan Barron med sitt löjliga bandage var bäst i hemmalaget.

Birmingham hade med sig ett bortafölje som var en enda stor besvikelse. Jag är ovan vid The Den och har svårt att uppskatta hur många som befann sig på bortaläktaren men skulle bli förvånad om de var fler än 600. Vi kan nog i stort säga att det fanns (minst) en polis per City-supporter denna kalla dag i South London.

Det är roligt att med jämna mellanrum besöka andra lags arenor ”civilklädd”. Millwall är inget undantag. När man (någorlunda väl) smälter in bland hemmalagets supportrar ser man på ett annat sätt vilka det är som faktiskt går på ett specifikt lags matcher. Sådana observationer är svårare att göra när man står bland de egna på bortasektionen. Millwall är och förblir en intressant liten familj för mig. Jag förstår inte allt kring fenomenet Millwall men jag konstaterar att klubben har lyckats behålla ett starkt grepp om den lokala befolkningen och kanske än mer viktigt, ett starkt grepp om de som jag ser som sanna fotbollssupportrar. Det handlar om far och son, om kompisgäng som hängt ihop sedan skolåldern, om stolthet och passion om än med en gnutta självironi, och om att hitta tillbaka till sina rötter. Här finns onekligen en stor grupp ”white van men”, murare, före detta varvsarbetare, arbetslösa men också framgångsrikt mediafolk med mera som under lördagseftermiddagen gör en ”omvänd” klassresa tillbaka till sin uppväxt.

Onekligen attraherar klubben fortfarande ligister som har lite att göra med klubben eller områdena runt The Den men dessa håller låda på andra håll av arenan än där vi befann oss. Dessa fjantar känns onekligen som utbölingar bland resten av, säkert hårdfört, men ändå ”genuint” fotbollsfolk. Jag menar, att rusa mot bortasektionen när det finns 50 poliser, två avstängda sektioner och ett kravallstaket mellan dessa skolpojkar och tillresta Brummies, känns som inget annat än fjanteri på absolut toppnivå.

Nåväl, tillbaka till besöket. Att kunna vandra någorlunda avslappnat, och den ”riktiga” vägen till The Den är också något man inte är helt van vid, för några veckor sedan var det ju gallergången som gällde. Varje gång jag går Ilderton Road fram blir jag lika förvånad över två saker: Hur fantasilösa försöken till upprustning av området faktiskt var - det handlar om misshandel, om inte ren våldtäkt, av ett innerstadsområde och dess lokalbefolkning och; hur alla Millwall-fans, under någon bortamatch, kan skrika ut sin avsky mot allt vad Gypsies and Travellers heter när ett av Londons mest etablerade Gypsy-läger är det första man ser när man stiger ut från South Bermondsey Station. Men, som sagt, som en icke-Millwall lär jag nog aldrig riktigt förstå mig på Da Inna Ci’y och den ’subkultur’ som omger Millwall FC.

Kvällen avlöpte förhållandevis lugnt. Visst, längs Tooley Street där vi valde att avsluta dagen, syntes polisens blåljus med jämna mellanrum men med tanke på att Birmingham, Millwall och Leeds var ute så var det förvånansvärt lugnt runt London Bridge.