Ny tid för avspark

Nyårsdagen 2011 spelas säsongens andra South London-derby. Tid för avspark är ändrad och sker nu klockan 13:30.

Publikfest

Det är över nu. Tyst, tomt och tråkigt. Efter en ”heldag” i South London-derbyts tecken är man tillbaka i vardagen med ännu en förlust i bagaget. Det känns hopplöst det här – Palace och jag och Millwall. Det är ingen bra kombination. Millwall kom taggade till matchen, ett "reservbetonat" Palace klarade inte av att leva upp till mina förväntningar. Millwall vann rättvist. På plan och på läktaren.

Mycket av försnacket handlade om hur många Millwall skulle dra med sig och hur många Palace som skulle stanna hemma. Eftersnacket handlar om samma sak – fast från en annan vinkel. Drog derbyt 16k+ eller 19k+ eller kanske rent av mer? Palace har idag gått ut och bekräftat, officiellt, att publiksiffran i lördags var 19,131 varav 4,895 fanns på Arthur Wait. Om detta är den verkliga publiksiffran ska jag låta vara osagt men från min plats såg Selhurst välfyllt ut i lördags – inte fullt men något mer än drygt 19,000 var det i min uppfattning. Att leka med siffrorna verkar populärt i London – uppe hos Millwall har man lång tradition av detta spel, och enligt min QPR-kollega har man anammat denna trend även i västra London.

Millwall kom i alla fall i horder – precis som väntat. På den pub som vi värmde fanns flera av de som – trots min begränsade kännedom om Millwall-familjen – med säkerhet utgjorde kärnan i svunna tiders Millwall-grupperingar. Som vanligt visade de upp sig, vankade ut från puben två och två, bevittnade matchen och åkte hem. Precis som vanligt hade också South Bermondsey Comprehensive skolutflykt. På programmet stod också precis som vanligt, kast med litet mynt, tjo och tjim och skönsång samt – nytt för i år – undersökning av presenning. Vad är den gjord av och hur lyfter man upp den samtidigt som man ser farlig ut var två av frågorna som eleverna tydligen skulle besvara. De utförde årets övningar på ett exemplariskt sätt och belönades med garanterade platser på The University of Deptfords BA degree i ASBO – Key Stage 1.

Uppsats från en Palace

South Norwood blir OEFs enda representant på plats i Millwall-derbyt på lördag. Vi skickade några frågor till honom och fick, som vanligt, en uppsats som svar.

South London-derby på Selhurst på lördag. Hur ser du på rivaliteten klubbarna emellan och hur står den sig i jämförelse med Palace's rivalitet med Brighton?

Kan inte annat än hålla med Richard Sadlier i hans inledande kommentar om problematiken i att som utlänning "adoptera" ett hat eller förakt mot en annan engelsk klubb. Efter flera år som granne och arbetskollega till både Brighton-fans och Millwall-anhängare har jag kanske ändå utvecklat något slags "personlig" upfattning och inställning till de båda lagen, deras supportrar och den "kultur" som omger klubbarna och omfamnas av respektive supportergrupper. Men min uppfattning är nog trots allt mer personlig och justerad att passa en svensk som har svårt att "låtsas" vara britt bara för att jag har en lång historia som svensk "engelsman".

Rent krasst borde det vara så att jag ser Brighton som den stora rivalen då jag är av den generationen Palace-fans som nästan uteslutande ser Brighton som fiende nummer ett; jag har vid fler tillfällen fått försvara mitt val av lag inför Brighton-supportrar än vad är fallet med Millwall, jag har spenderat den största delen av mitt vuxna liv i det som brukar kallas "gränslandet" mellan Palace och Brighton, jag tycker, rent generellt, betydligt mindre om Brightons supportrar än Millwalls, främst då det finns en självgodhet hos de förra som inte återfinns hos våra grannar uppe i South Bermondsey. Brighton hyser också ett betydligt större förakt till allting Croydon än vad Millwall gör. Ändå känner jag inte den där känslan inför en match mot Brighton som jag gör mot Millwall. Vet inte varför - men så är det.

Palace har väl alltid haft svårt att anpassa sig och "finna sin plats" här i världen varför jag inte blir förvånad när man hör om Palace-Brighton-rivaliteten. Jag var dock inte med när denna rivalitet växte fram så där finns säkert en anledning till varför jag inte kan relatera till mina bänkgrannars avsky mot sydkustklubben. Det var ju flera olika faktorer som gjorde att Palace och Brighton "blev" rivaler, det förhållandevis korta avståndet mellan de båda A23-klubbarna var ju bara en liten del i det stora sammanhanget.

Visst, de ingredienser som Sadlier beskriver nedan som avgörande för ett riktigt derby finns i större utsträckning vid mötena mot Brighton än mot Millwall, men som sagt, man måste ha upplevt rivaliteten "på plats" när den var som störst för att överhuvudtaget förstå den. Jag går helt enkelt på geografisk fakta och historik när det gäller rivalitet - och då hamnar - så här i "efterWimbledontid" Millwall närmast. Att slå Brighton är alltid kul, men samma känsla får jag när vi möter, och vinner mot, Reading. De är ett annat lag/stad som jag har väldigt svårt för men som ändå inte kvalificerar sig som rivaler enligt min uppfattning. Brighton och Reading har på något konstigt vis lyckats attrahera en speciell typ av mänskligheten som jag har väldigt svårt för, men när det kommer till fotbollsmatch och derbykänsla är det Millwall för mig.

För de som inte är så bekanta med södra London - vilket område skulle du rekommendera till dem?

När jag först kom till London hamnade jag i Kennington uppe i den norra delen av Lambeth. Jag trivdes väldigt bra där och besöker numera området så ofta jag kan på min lediga tid. Jag tycker området har en sån där skön avslappnad "lunk" som på något vis är karaktäristiskt för södra London, trots att man bara är ett par minuters bussfärd (ja - till och med på gångavstånd) från parlamentet och West End. Som den nörd jag trots allt är, ger Kennington också föda åt mitt intresse för arkitektur och städer i allmänhet. Här finns fantastiskt fina exempel på välbevarade"Victorian" och "Georgian townhouses".

Längs Kennington Road och Kennington Park Road och deras sidogator finns en hel del fantastiska pubar, alla inte vackra från utsidan. Med brasklappen "kan ha stängt under lågkonjunkturen" tycker jag man ska prova The Greyhound, The Roebuck, The Prince of Wales eller varför inte The Dog House. De två första är väl mer klassiska pubar, den tredje något "gay" medan den sista något "hippare" i ett annars klassiskt publand. Om man inte springer på någon politiker eller "halvkändis" i området kan man ju alltid trösta sig med att utbringa en skål åt Charlie Chaplins far som lär ha supit ihjäl sig på en pub någonstans i Kennington. Om man blir uttråkad kan man smidigt ta sig från Kennington till "ultracoola" Clapham eller över till Vauxhall som båda är områden som radar upp gastropubar och vanliga traditionella boozers.

I övrigt är jag särskilt förtjust i de områden som jag själv oftast åker igenom på väg mot centrala London. Esher, Cheam med flera. True suburban bliss! De har en härlig småstadskänsla men är ändå "lagom" nära London. Har alltid haft en förkärlek till de områden som ofta får etiketten "village feel" och vill man inte dra ut i ytterområdena finner man ungefär samma typ av område i Dulwich eller Blackheath.

Eftersom Herr Sadlier pratade sig varm om sitt Millwall-område (som jag förövrigt håller med om är väldigt trevligt - bar Peckham) måste jag väl slå ett slag för området Crystal Palace/Upper Norwood och dess mycket förbisedda parkområde. Att stå där palatset en gång stod känns mäktigt, vyn mot Croydon är imponerande och på Anerley Hill ligger "nya" The Grape and Grain som är väl värt ett besök.

Bästa derbyminnet för dig?

Jag har dålig erfarenhet av derbyna mot Millwall - väntar på att få bevittna första derbysegern mot dem på 2000-talet eftersom jag missade Selhurst-derbyt 02. Kanske bryts förbannelsen på lördag. Palace's sena kvittering i Selhurst-derbyt säsongen 2005/06 får väl representera det som kommer närmast en trevlig stund i ett Millwall-derby.

London Underground eller London Overground?

Jag håller mig till Tramlink. Nej, det är London Underground för mig. Jag kan åka tunnelbana bara på skoj ibland. Det är något med London Underground som gör mig otroligt barnslig. Blir ibland orolig för att jag har en "trainspotter-ådra" i mig.

Hur går det på lördag nu då?

Palace är "piskade" att vinna. Det har sett väldigt konstigt ut hittills i år - man vet inte alls var man har laget i år (i och för sig inget ovanligt för Palace) men en seger mot ett Millwall som inlett förhållandevis bra kan kanske inspirera laget till att ta sig upp ur bottenträsket.

Någon speciell uppfattning om den andra "storklubben" i södra London?

Jag tycker egentligen inget särskilt om Charlton men senare års händelser runt våra matcher mot dem har inte imponerat på mig. Det finns en yngre generation Palace och Charlton som vill skapa någon slags myt kring matcherna mellan klubbarna som jag inte alls förstår. Charlton är bara ett gäng gnälliga och bittra individer som efter att ha fått storhetsvansinne under några år numera ägnar mest energi åt att skylla all klubbens olycka på andra. Jag skrattade högt åt Simon Jordans uttalande i en intervju där han bland annat inte uteslöt en come back i fotbollen. När Charlton kom på tal sa han så här:

"The last club that I would buy or be involved with would be Charlton. The only reason I'd buy it is so I could close it down. I don't like the way their board operates. I don't like the way Richard Murray (Charlton chief) conducts himself, I don't like the way their fans conduct themselves in games and I don't like the way I was physically attacked when I went to Charlton and had to get a police escort. So it's not my favourite place and they are not my favourite fans or favourite club. They should be extrememly grateful Palace gave them a ground to play at 15 years ago."

Tankar från en Millwall

Dan före dan före dan före dobbare-dan. Millwall vässar klorna (och dobbarna) och vi slipar näbben, eller vad nu örnar gör. Det blir kul det här!

Inför lördagens drabbning ställde vi några frågor till signaturen Richard Sadlier, en välkänd profil inom Millwall-kretsen. För er som inte känner till mannen bakom signaturen presenterar han sig själv så här:

"Stockholmare med stort intresse för groundhopping, onödigt vetande i största allmänhet och anglofili i synnerhet. Hjärtat klappar för underdogs. Alex Rae tände mitt Millwall-intresse, en nykter alkoholist i Brighton gav mig utbildningen, Tim Cahill gav kärleken ny glöd, en tatuerare förevigade den och min dotter kommer föra den vidare om inte annat genom sitt namn. Föredrar en division tre-match på Griffin Park före Champions League-fotboll på Emirates Stadium. Har en t-shirt som det står "weekend warrior" på".

I vanlig ordning håller vi oss ifrån det vanliga tugget om laguppställningar och formkurvor (sådant finns i överflöd på andra ställen) och försöker istället leta efter onödigt vetande och kuriosa kring ämnet. Detta bör, med tanke på Herr Sadliers beskrivning ovan, passa vårt intervjuoffer alldeles utmärkt - något som bekräftas av hans alldeles lysande kommentarer nedan.

South London-derby på lördag. Hur ser du som Millwall på rivaliteten mellan klubbarna och hur jämför du den med er "riktiga" rivalitet med West Ham?

Det är en rätt intressant fråga. Under många år hade jag ärligt talat svårt att leva mig in i Millwalls rivalitet med West Ham, Crystal Palace och Charlton. Som utlänning kändes det onekligen plastigt att "hata" dessa klubbar som jag egentligen inte hade någon relation till. Jag intalar mig att för att verkligen vara en del av en sådan rivalitet bör man ha haft en irriterande kusin som håller på "de där", kanske åkt på stryk på skolgården för att man har "fel matchtröja" eller klottrat nidramsor om antagonisterna på toalettväggen nere på puben. Ja, du förstår. Jag hade sett Millwall spela mot London-lag som Crystal Palace, (gamla) Wimbledon, Leyton Orient, QPR och Brentford. Ändå var dessa matcher, sett till inramning och intensitet, inte någon av de större upplevelser jag haft med klubben. De kom helt enkelt inte upp i nivå med en cupmatch mot Everton eller ett besök av Leeds. Ingen av klubbarna sålde heller ut sin del av arenan trots att det skulle vara ett derby. Magkänslan som exempelvis infunnit sig på ett Stockholmsderby fanns helt enkelt inte där. Sedan mötte vi West Ham säsongen 2003/04 och allt förändrades. Plötsligt fanns där alla ingredienser jag vill ha i ett derby; hat, kärlek, ångest, never-say-die-attityd, intensitet, glädje, frustration och, ofrånkomligt, ljudet av nervöst stampande polishästar och en helikopter i luften. Jag såg båda matcherna på plats och sydöstra London levde verkligen upp dessa veckor. Det var inte alltid vackert, det finns ingen anledning att hymla om det, men ingen kan säga att det inte är en äkta rivalitet. Kvar kommer nog alltid finnas en känsla av att jag dessa matcher mer än någonsin annars är en besökare, en som inte riktigt är en riktig beståndsdel av rivaliteten, men som är privilegierad att få vara med.

Trevligaste derbyminnet för dig?

När det gäller Palace så måste det vara 3-0-segern på Boxing Day 2001 som jag såg på plats. Det var klasskillnad mellan klubbarna på alla fronter den dagen och den ultimata förolämpningen kom smygande i början på andra halvlek, först som ett skämt, för att sedan eka inne på arenan vid slutsignalen: "There's only one Tomas Brolin!" Det var, om minnet inte sviker mig, där omkring som svensken fick den mindre smickrande utmärkelsen "sämsta utländska spelare i Premier League" av en engelsk tidning. Men mitt främsta derby-minne, som jag också såg på plats, måste ändå vara 4-1-förnedringen av West Ham på The Den våren 2004. Det var det första derbyt söder om floden på 12 år mot vår gamla Isle of Dogs-antagonist och allt, verkligen allt, gick Millwalls väg.

Kallar du oss för Palace eller Palarse i dagligt tal?

Palace, jag har aldrig varit mycket för öknamn på motståndarlag, känns som det finns mer sofistikerade sätt att ta poäng av sina antagonister.

För de som inte är bekanta med södra London - vilket område tycker du bäst representerar det genuina South London och inger den rätta känslan för denna del av staden?

Jag är ju av förståeliga skäl ganska förtjust i området som sträcker sig från London Bridge hela vägen ner till Greenwich. Och inte enbart för att Southwark, Bermondsey, Rotherhithe, New Cross och Deptford är traditionella Millwall-områden. Nej, det är områden med en fantastisk historia, med mycket att se och för många svenskar ack så okända gator att vandra - överraskande nära även turistens London. Attraherad av historia kan jag inte annat än älska denna del av gamla Docklands, även om förändringens vindar blåser hårt på gott och ont. Utmed Themsens södra strand finns massvis med klassiska pubar där man ofta kan känna historiens vindslag, även om jag måste tillstå att jag själv allt som oftast mer dras till de klassiska arbetarpubarna som ligger några tvärgator bortom de populäraste gatuadresserna. Men samtidigt som området exploateras och markpriserna skjuter i höjden, vinbarerna blir fler och människors smak exklusivare tvingas många fina pubar stänga igen. Ironiskt nog tycks särskilt de pubar jag fattar tycke för gå pubdöden till mötes. The Rose Inn, Royal Archer, Rose & Crown, Duke of Albany och Golden Lion bara några exempel. Pubarna är sällan "i god kondition", klientelet allt som oftast tveksamt, ölutbudet bara acceptabelt, gubben bakom disken otrevlig, men dom har karaktär. "It's a dump, but it's our dump", som en klok man en gång sa. Man kan säga att förut brukade mina rundor alltid utgå från New Cross Station, numera går jag istället från London Bridge, anledningen är jag då inte lika ofta blir besviken över att se ännu en klassisk pub igenbommad. Men för att knyta ann till frågan, eftersom jag inte är så värst bevandrad söder om Peckham så vore det inte helt rättvist att jämföra områdena.

London Underground eller London Overground?

Kan man svara "London underground som blev London overground"? Alltså gamla East London Line. Svaret borde vara snudd på politiskt korrekt inför lördagens derby då den efter att ha lämnat Shadwell norr om floden och åkt klassiska Isambard Brunel's tunnel passerar Millwall-land (Rotherhithe, Surrey Docks, New Cross, etc) på sin väg söderut till Norwood Junction och Crystal Palace (fotbollslaget alltså...). Både East London Line och t-banelinjen Jubilee Line har gjort oerhört mycket för tillgängligheten i Southwark.

Så, hur går nu på lördag då?

Jag är optimist. Millwall gillar de stora matcherna och har mått bra av uppehållet samtidigt som Palace inte tycks vara en klubb i harmoni. Som Millwall-supporter lär man sig snart att vi ofta spelar bättre i en eventuell Champions League-semifinal mot Real Madrid än borta mot Yeovil en tisdagkväll, så låt oss hoppas på en sjuhelvetes inramning. Dessutom kommer jag att vara på plats på Arthur Wait Stand på lördag och har ett riktigt bra derbyfacit i ryggen...

Allra sist - Charlton, vad säger man om dom?

Säg så här, en klubb vars anhängare är nöjda med att år efter år sluta på 15-17:e plats i Premier League (eller är man mer intresserade av att titta på motståndarna än egna laget?) och numera är så plastiga att de hatar allt som har med den riktiga fotbollsligan att göra, är inte min cup of tea. Hade inte Arsenal lämnat Woolwich hade väl Charlton inte ens existerat idag?

Vi tackar Herrr Sadlier för en mycket trevlig "pratstund". Vi inväntar nu replik från South Norwood som fått liknande frågeställningar i hemläxa.

Ännu färre dagar kvar - vad händer sedan?

Som sig bör har vi på OEF spenderat helgen på puben istället för framför datorn och därför har nu dagarna till säsongens första South London-derby blivit ännu färre utan att vi rapporterat om det här. Hoppas ni/du har överseende med detta.

Så här på måndagseftermiddagen tänkte vi titta lite närmare på Croydon mot Lewisham, de båda lagens "hemkommuner" och se hur snacket går inför framtiden, det vill säga hur kommer Selhurst Park och Millwall Stadium (The Den) se ut när vi är för gamla för att ta oss dit på egen hand. Vi ska naturligtvis börja med att reda ut följande: Millwall FC och dess supportrar förknippas i lika stor utsträckning med kommunen Southwark som med kommunen Lewisham. Området kring klubbens hemmaarena ligger dock i Lewisham och det är denna kommun som ansvarar för planeringen där varför vi valt att titta närmare på Lewishams syn på utvecklingen i området.

En bra utgångspunkt för att kunna "se in i framtiden" är, förutom att uppsöka de resande familjerna, att titta lite närmare på hur kommunledning och stadsbyggnadskontoret i respektive kommun ser på- och planerar inför framtiden. Den samlade dokumentationen för samhällsplaneringen (the Local Development Framework) och översiktsplanerna (eller the Core Strategies som de heter under nuvarande spelregler i England) ger oss vissa ledtrådar. Tilläggas bör att inget av de dokument som vi tittat på är av kommunerna antagna planer och kan alltså både ändras och underkännas av regeringen. Vidare kan vi konstatera att Croydon kommit längre i arbetet med den kommunövergripande översiktsplanen än Lewisham har gjort. Den förra är också betydligt proffsigare och intressantare läsning (vilket jag inte bara säger för att den påverkar mig personligen i större utsträckning än Lewishams). Lewisham har å andra sidan ett förslag till fördjupad översiktsplan för området runt Millwall Stadium vilket ger fler och tydligare indikationer på vad man vill med området.

Croydon Councils arbete med översiktsplanen utgår från att Croydon fortsätter att växa snabbt och att man i framtiden har blivit "city". Kommunen tittar naturligtvis inåt London men också söderut och strävar att även fortsättningsvis vara hjärtat i "the Gatwick Diamond". 20,000 nya bostäder planeras inom kommunen och man satsar stort på kollektivtrafik, sjukvård, utbildningsmöjligheterna och aktivitetscentra.

Kommunen ser Crystal Palace Football Club som en "uppskattad" tillgång inom kommunen som man även i framtiden avser att arbeta tillsammans med för att underlätta klubbens fortsatta existens och utveckling inom kommunen. Dessa fina ord har funnits med i Croydons översiktsplan ungefär lika länge som Irland haft självstyre. Under flera år har jag (med flera) sett denna "stående" paragraf i översiktsplanen som endast tomma ord men kanske har man nere på kommunen nu faktiskt lite av en plan på gång för Selhurst Park med omnejd.

Mycket av det som sägs om utvecklingen av norra kommundelen (det vill säga South Norwood, Woodside, Crystal Palace med flera områden) handlar ju av naturliga skäl om bostadsförsörjning rent allmänt och om att bygga bostäder som folk har råd med i synnerhet. Crystal Palace (alltså stadsdelen) ses som ett område i behov av särskild uppmärksamhet och vård för att underlätta dess utveckling. Området beskrivs som en kommundel med en etablerad "night economy" som bör värnas. Redan idag finns ju, som den mer bereste Londonbesökaren kan intyga, ett förhållandevis brett utbud av "dryck- och matställen" runt Crystal Palace men att kommunen faktiskt skriver in en paragraf om detta i kommunens Core Strategy finner vi positivt och rent lovande.

South Norwood designeras även fortsättningsvis som ett lokalt centrum vilket bådar gott för de affärsidkare som hängt kvar i området genom lågkonjunkturen (i alla fall hittills). Selhurst Park identifieras som en plats som kan bidra till ökade arbetstillfällen och då genom ett så kallat "sports-related enterprise centre". Av naturliga skäl kan inte kommunen i mer detalj gå in på vad detta faktiskt innebär men vi kan väl gissa oss till att Phil med flera närboende har förlorat slaget om Selhurst och att det snart byggs en simhall i deras trädgård.

Uppe i Lewisham går den strategiska planeringen något långsammare men däremot finns en betydligt tydligare bild av vad kommunen faktiskt vill göra i området kring Millwall Stadium. Det handlar bland annat om att göra det lättare att ta sig till arenan från övriga kommundelar samt att rusta upp "gaturummet" i området och förbättra kollektivtrafiken till och från Millwall Stadium med omnejd. Vidare innehåller planerna att möjliggöra byggande av kontorskomplex, "lättare" industrier och (kanske framförallt) bostäder. Restriktioner för utbyggnaden finns idag i och med sopstället vid Bolina Road. Detta kommer dock att försvinna då utbyggnaden av spårtrafiken gör det omöjligt för sopuppsamling i detta område i framtiden

Planeringsprojektet, som går under namnet Surrey Canal Road Triangle, innehåller upprustning och utbyggnad av områdena runt Surrey Canal Road, Bolina Road, Rollins Street och Stockholm Road och Orion Business Centre. Utvecklingen kring Millwall Stadium, som ligger mitt i smeten, utgör en naturlig del av det som översiktsplanen beskriver som "blandstad" där fotboll, kontor, handel och lättare industri är huvudkomponenter. I direkt anslutning till arenan planeras ett "landmark-projekt" som också kommer utgöra "riktmärke" för en ny ingång till arenan. En möjlig ny Surrey Road Canal Road-station (som alltså då kommer ligga längs East London-linjen) redovisas också direkt sydost om stadion. Med ett kryss markeras platsen för ett nytt hotellkomplex. I korta drag konstaterar vi att Millwalls håla i framtiden blir ett Stamford Bridge i miniatyr - på gott och ont.

Mindre än nio dagar kvar

Det börjar bli dags att fundera på insatserna för 16 oktober. Millwall har inlett säsongen 'betydligt' bättre än Palace men formkurvor och ligaplacering brukar ju inte vara helt pålitligt faktaunderlag när det nalkas lokalderby. Man brukar dock kunna hitta ledtrådar i matchutgången i statistik från inbördes möten. Millwall har ett litet övertag på oss här med sina 32 ligavinster mot våra 25. Vi hittar 23 oavgjorda ligadrabbningar lagen emellan. I FA-cupen ser samma statistik ut enligt följande: Palacevinster 2; Millwallvinster 4; oavgjort 4.

South London-derbyna har varit förhållandevis målrika. Flest mål i en och samma match lagen emellan gjordes säsongen 1928/29 då Palace på hemmaplan gick segrande ur ett FA-cupmöte med reultat 5-3. Tre matcher har slutat i sju mål, samtliga i ligan. Ett av dessa möten utgör också Millwalls största seger på bortaplan - nämligen 6-1-segern säsongen 1926/27. Palaces största vinst mot Millwall är 1935 års 5-0-seger på hemmaplan. I mer "nutid" ser vi att Palace senast vann mot Millwall i december 2002 och då på hemmaplan. Tre av de fyra senaste mötena klubbarna emellan har slutat 1-1 (Millwall vann den fjärde av dessa matcher i Selhurst-derbyt säsongen 2003/04).

Tio dagar kvar

I och med att våra kära grannar från de tuffa kvarteren är tillbaka i The Championship är det åter dags att förbereda sig för en trevlig saft- och bullfest på Selhurst med omnejd. Eftersom det idag är exakt tio dagar kvar till årets första South London-derby, börjar vi nedräkningen här på OEF. Vi kommer naturligtvis att prata om rivaliteten klubbarna emellan; om varför vissa av oss tycker att detta är den stora matchen medan andra hellre sparar krutet till dess att kustklubben kommer på besök; vi tittar på skillnaderna mellan klubbarna och den sociala "strukturen" i deras respektive tillhåll. Vi kommer också att återge sådant som vi snappar upp i diskussionen på puben, på olika forum och i massmedia. Vi inleder nedräkningen med att uppmana alla er som vill se denna match på plats att utnyttja era kontakter för att försäkra er om en biljett till Selhurst. Läget ligger så här: Millwall har sålt slut på sin del av biljetterna. 4,500 vältaliga, trevliga om än lite försynta människor kommer alltså att packa ihop sig på AW; sjunga lite trevliga tyska schlagerklassiker och återigen visa hela södra London att man minsann har lärt sig de två första bokstäverna i klubbens namn och att man dessutom kan uttala dessa under en hel halvlek i tonart Dmajor. Biljetter till hemmaläktarna finns kvar men dock nu endast i begränsat antal. Biljetterna kan inhandlas av de som tidigare har köpt biljett till andra Palace-matcher - man måste alltså ha en "booking history" hos hemmaklubben.

Själv börjar jag bli barnsligt upphetsad inför denna match. Trots att jag tillbringat stor del av mitt vuxna liv i det som kallas gränslandet mellan Palace och Brighton är det matcherna mot Millwall som kittlar mig mest. Så här lite senare i livet är det särskilt skönt att kunna luta sig tillbaka med en kopp te i handen och konstatera att man är en bekväm, suburban Palace-supporter som nästan tycker lite synd om kusinerna från Da Inna' Ci'y. Nuförtiden hämtar ju inte Millwall alla sina fans från syltfabriken i stan - de finns ju utlokaliserade i hela södra London och omgivande pendlingsorter men om en dryg vecka står de enade under betongbarnsflaggan på samma sätt som vi samlar oss kring mottot "lagom är bäst". Medan Millwall står och släpper brakare, lyfter vi på ena stjärthalvan och avger en smygare. Millwall äter kebab med chillisås, vi kör McDonald's kycklingsallad. Millwall springer omkring med Stella på burk medan vi dricker Carlsberg på plastflaska. Palace mot Millwall är lokalderby men ändå på något vis match mellan två skilda världar. Glad All Over mot Let 'em come!