Tankar från en Millwall

Dan före dan före dan före dobbare-dan. Millwall vässar klorna (och dobbarna) och vi slipar näbben, eller vad nu örnar gör. Det blir kul det här!

Inför lördagens drabbning ställde vi några frågor till signaturen Richard Sadlier, en välkänd profil inom Millwall-kretsen. För er som inte känner till mannen bakom signaturen presenterar han sig själv så här:

"Stockholmare med stort intresse för groundhopping, onödigt vetande i största allmänhet och anglofili i synnerhet. Hjärtat klappar för underdogs. Alex Rae tände mitt Millwall-intresse, en nykter alkoholist i Brighton gav mig utbildningen, Tim Cahill gav kärleken ny glöd, en tatuerare förevigade den och min dotter kommer föra den vidare om inte annat genom sitt namn. Föredrar en division tre-match på Griffin Park före Champions League-fotboll på Emirates Stadium. Har en t-shirt som det står "weekend warrior" på".

I vanlig ordning håller vi oss ifrån det vanliga tugget om laguppställningar och formkurvor (sådant finns i överflöd på andra ställen) och försöker istället leta efter onödigt vetande och kuriosa kring ämnet. Detta bör, med tanke på Herr Sadliers beskrivning ovan, passa vårt intervjuoffer alldeles utmärkt - något som bekräftas av hans alldeles lysande kommentarer nedan.

South London-derby på lördag. Hur ser du som Millwall på rivaliteten mellan klubbarna och hur jämför du den med er "riktiga" rivalitet med West Ham?

Det är en rätt intressant fråga. Under många år hade jag ärligt talat svårt att leva mig in i Millwalls rivalitet med West Ham, Crystal Palace och Charlton. Som utlänning kändes det onekligen plastigt att "hata" dessa klubbar som jag egentligen inte hade någon relation till. Jag intalar mig att för att verkligen vara en del av en sådan rivalitet bör man ha haft en irriterande kusin som håller på "de där", kanske åkt på stryk på skolgården för att man har "fel matchtröja" eller klottrat nidramsor om antagonisterna på toalettväggen nere på puben. Ja, du förstår. Jag hade sett Millwall spela mot London-lag som Crystal Palace, (gamla) Wimbledon, Leyton Orient, QPR och Brentford. Ändå var dessa matcher, sett till inramning och intensitet, inte någon av de större upplevelser jag haft med klubben. De kom helt enkelt inte upp i nivå med en cupmatch mot Everton eller ett besök av Leeds. Ingen av klubbarna sålde heller ut sin del av arenan trots att det skulle vara ett derby. Magkänslan som exempelvis infunnit sig på ett Stockholmsderby fanns helt enkelt inte där. Sedan mötte vi West Ham säsongen 2003/04 och allt förändrades. Plötsligt fanns där alla ingredienser jag vill ha i ett derby; hat, kärlek, ångest, never-say-die-attityd, intensitet, glädje, frustration och, ofrånkomligt, ljudet av nervöst stampande polishästar och en helikopter i luften. Jag såg båda matcherna på plats och sydöstra London levde verkligen upp dessa veckor. Det var inte alltid vackert, det finns ingen anledning att hymla om det, men ingen kan säga att det inte är en äkta rivalitet. Kvar kommer nog alltid finnas en känsla av att jag dessa matcher mer än någonsin annars är en besökare, en som inte riktigt är en riktig beståndsdel av rivaliteten, men som är privilegierad att få vara med.

Trevligaste derbyminnet för dig?

När det gäller Palace så måste det vara 3-0-segern på Boxing Day 2001 som jag såg på plats. Det var klasskillnad mellan klubbarna på alla fronter den dagen och den ultimata förolämpningen kom smygande i början på andra halvlek, först som ett skämt, för att sedan eka inne på arenan vid slutsignalen: "There's only one Tomas Brolin!" Det var, om minnet inte sviker mig, där omkring som svensken fick den mindre smickrande utmärkelsen "sämsta utländska spelare i Premier League" av en engelsk tidning. Men mitt främsta derby-minne, som jag också såg på plats, måste ändå vara 4-1-förnedringen av West Ham på The Den våren 2004. Det var det första derbyt söder om floden på 12 år mot vår gamla Isle of Dogs-antagonist och allt, verkligen allt, gick Millwalls väg.

Kallar du oss för Palace eller Palarse i dagligt tal?

Palace, jag har aldrig varit mycket för öknamn på motståndarlag, känns som det finns mer sofistikerade sätt att ta poäng av sina antagonister.

För de som inte är bekanta med södra London - vilket område tycker du bäst representerar det genuina South London och inger den rätta känslan för denna del av staden?

Jag är ju av förståeliga skäl ganska förtjust i området som sträcker sig från London Bridge hela vägen ner till Greenwich. Och inte enbart för att Southwark, Bermondsey, Rotherhithe, New Cross och Deptford är traditionella Millwall-områden. Nej, det är områden med en fantastisk historia, med mycket att se och för många svenskar ack så okända gator att vandra - överraskande nära även turistens London. Attraherad av historia kan jag inte annat än älska denna del av gamla Docklands, även om förändringens vindar blåser hårt på gott och ont. Utmed Themsens södra strand finns massvis med klassiska pubar där man ofta kan känna historiens vindslag, även om jag måste tillstå att jag själv allt som oftast mer dras till de klassiska arbetarpubarna som ligger några tvärgator bortom de populäraste gatuadresserna. Men samtidigt som området exploateras och markpriserna skjuter i höjden, vinbarerna blir fler och människors smak exklusivare tvingas många fina pubar stänga igen. Ironiskt nog tycks särskilt de pubar jag fattar tycke för gå pubdöden till mötes. The Rose Inn, Royal Archer, Rose & Crown, Duke of Albany och Golden Lion bara några exempel. Pubarna är sällan "i god kondition", klientelet allt som oftast tveksamt, ölutbudet bara acceptabelt, gubben bakom disken otrevlig, men dom har karaktär. "It's a dump, but it's our dump", som en klok man en gång sa. Man kan säga att förut brukade mina rundor alltid utgå från New Cross Station, numera går jag istället från London Bridge, anledningen är jag då inte lika ofta blir besviken över att se ännu en klassisk pub igenbommad. Men för att knyta ann till frågan, eftersom jag inte är så värst bevandrad söder om Peckham så vore det inte helt rättvist att jämföra områdena.

London Underground eller London Overground?

Kan man svara "London underground som blev London overground"? Alltså gamla East London Line. Svaret borde vara snudd på politiskt korrekt inför lördagens derby då den efter att ha lämnat Shadwell norr om floden och åkt klassiska Isambard Brunel's tunnel passerar Millwall-land (Rotherhithe, Surrey Docks, New Cross, etc) på sin väg söderut till Norwood Junction och Crystal Palace (fotbollslaget alltså...). Både East London Line och t-banelinjen Jubilee Line har gjort oerhört mycket för tillgängligheten i Southwark.

Så, hur går nu på lördag då?

Jag är optimist. Millwall gillar de stora matcherna och har mått bra av uppehållet samtidigt som Palace inte tycks vara en klubb i harmoni. Som Millwall-supporter lär man sig snart att vi ofta spelar bättre i en eventuell Champions League-semifinal mot Real Madrid än borta mot Yeovil en tisdagkväll, så låt oss hoppas på en sjuhelvetes inramning. Dessutom kommer jag att vara på plats på Arthur Wait Stand på lördag och har ett riktigt bra derbyfacit i ryggen...

Allra sist - Charlton, vad säger man om dom?

Säg så här, en klubb vars anhängare är nöjda med att år efter år sluta på 15-17:e plats i Premier League (eller är man mer intresserade av att titta på motståndarna än egna laget?) och numera är så plastiga att de hatar allt som har med den riktiga fotbollsligan att göra, är inte min cup of tea. Hade inte Arsenal lämnat Woolwich hade väl Charlton inte ens existerat idag?

Vi tackar Herrr Sadlier för en mycket trevlig "pratstund". Vi inväntar nu replik från South Norwood som fått liknande frågeställningar i hemläxa.