Publikfest

Det är över nu. Tyst, tomt och tråkigt. Efter en ”heldag” i South London-derbyts tecken är man tillbaka i vardagen med ännu en förlust i bagaget. Det känns hopplöst det här – Palace och jag och Millwall. Det är ingen bra kombination. Millwall kom taggade till matchen, ett "reservbetonat" Palace klarade inte av att leva upp till mina förväntningar. Millwall vann rättvist. På plan och på läktaren.

Mycket av försnacket handlade om hur många Millwall skulle dra med sig och hur många Palace som skulle stanna hemma. Eftersnacket handlar om samma sak – fast från en annan vinkel. Drog derbyt 16k+ eller 19k+ eller kanske rent av mer? Palace har idag gått ut och bekräftat, officiellt, att publiksiffran i lördags var 19,131 varav 4,895 fanns på Arthur Wait. Om detta är den verkliga publiksiffran ska jag låta vara osagt men från min plats såg Selhurst välfyllt ut i lördags – inte fullt men något mer än drygt 19,000 var det i min uppfattning. Att leka med siffrorna verkar populärt i London – uppe hos Millwall har man lång tradition av detta spel, och enligt min QPR-kollega har man anammat denna trend även i västra London.

Millwall kom i alla fall i horder – precis som väntat. På den pub som vi värmde fanns flera av de som – trots min begränsade kännedom om Millwall-familjen – med säkerhet utgjorde kärnan i svunna tiders Millwall-grupperingar. Som vanligt visade de upp sig, vankade ut från puben två och två, bevittnade matchen och åkte hem. Precis som vanligt hade också South Bermondsey Comprehensive skolutflykt. På programmet stod också precis som vanligt, kast med litet mynt, tjo och tjim och skönsång samt – nytt för i år – undersökning av presenning. Vad är den gjord av och hur lyfter man upp den samtidigt som man ser farlig ut var två av frågorna som eleverna tydligen skulle besvara. De utförde årets övningar på ett exemplariskt sätt och belönades med garanterade platser på The University of Deptfords BA degree i ASBO – Key Stage 1.