Power to the Palace

Eftersom det nu bara är en tidsfråga innan någon av Sveriges stora kvällstidningar gör ett reportage om ett rödblått gäng från södra London tyckte vi att det var lika bra att hjälpa dem på traven. Ni som känner oss sedan innan förstår att resan vi ”gör” nedan egentligen är en sammanställning av våra liv som Palace-supportrar och då omfattar en 25-års period med otaliga liknande resor genomförda - inte det turistbesök vi ger sken av i texten nedan. Personerna vi ”intervjuat” är riktiga människor som vi pratat med genom åren men själva intervjuerna har snarare varit samtal över en öl vid olika tidpunkter. Undantaget är den rykande färska intervjun med Herr D som genomfördes på The Bedford för 22 timmar sedan. Han hade dock inga kartor med sig.

Crystal Palace FC har sedan förra veckans ”bragd” varit klubben på allas läppar. Fotbollsklubben som är döpt efter den jättelika glaskonstruktionen som inför världsutställningen 1851 restes i Hyde Park, sedan monterades ner och flyttades till en kulle i vad som på den tiden var Londons södra utkanter, har endast vid två tidigare tillfällen i modern tid rönt så stor uppmärksamhet – i båda tidigare fall handlade det också om möten med en viss storklubb från norra England. Men som sagt, nu pratas det återigen om den där lilla klubben med ett konstigt namn som ingen verkar ha koll på. Nu ställs runt om i världen frågor som: Vem är den där Murray och; är den där Ambrose samma Ambrose som en gång i tiden spelade ”toppfotboll” med Newcastle United och Charlton Athletic? Framförallt diskuteras det i Italien, Spanien, Sverige och Kina om var i hela världen Crystal Palace FC egentligen kommer ifrån. Vi har kartlagt klubben, pratat med dess fans, rest runt i klubbens hemmakvarter och hittat själen i klubben som i veckan chockade en hel fotbollsvärld genom att slå ut självaste Manchester United – på självaste Old Trafford – Theatre of Dreams.

Hade inte byggnaden The Crystal Palace flyttats från centrala London till södra London hade det här kanske varit en berättelse om ett Norwood Rangers, Sydenham United eller någon annan klubb med ett mer ”klassiskt engelskt” klingande namn – om det nu överhuvudtaget hade funnits en fotbollsklubb från South London att skriva om. Men Crystal Palace FC är ingen vanlig engelsk klubb, och kanske inte heller en klubb som passar in i Tipsextra-generationens snäva definition av ”klassisk”. Palace, som är det familjära namnet på klubben, är inte Wolverhampton Wanderers, eller Boltons dito, ej heller är de Huddersfield Town, Ipswich Town, Sunderland, Tottenham Hotspur eller West Ham United. Klubben har absolut ingenting gemensamt med storlagen Liverpool FC, Manchester United och Leeds United och kommer nog aldrig att uppleva någon ”klassresa” a’la Wigan Athletic, särskilt inte nu när Översten Gadaffi har kilat vidare till högre (eller lägre) divisioner. Palace, visar det sig, är nämligen den där fula lilla ankungen som inte riktigt passar in någonstans.

För att få reda på mer om klubben bestämmer vi oss för att utforska området där dess rötter finns. Vi tar treans buss från centrala London, följer med i bussens ryckande och snirklande förbi parlamentsbyggnaderna, njuter av utsikten på Lambeth Bridge och skymtar Chaplins gamla bostad på Kennington Road på södra sidan om The Thames. Vi åker förbi typiska townhouses längs samma gata, cirklar runt vid Kennington Park innan vi förs in i ett nytt stadslandskap strax söder därom. Brixtons hårda kvarter tar över, människoödena på gatan tävlar om att se mest eländiga ut och trafiken tätnar ju närmare Brixtons centrum vi kommer. I uppförsbacken mot Brixton Hill delar sig vägen, vi tar vänster och följer med längs bostadskvarter i klassisk engelsk stil, radhus på radhus breder ut sig. Vi kör förbi det svenskklingande namnet Dalberg Road innan vi ser första namn med anknytning till fotbollsklubben – Herne Hill. Här, på sin i ordningen andra hemmaarena, cirka en halv kilometer från tågstationen, spelade Palace sina hemmamatcher under en fyraårsperiod när det stora kriget rasade ute i världen. Vi följer dock med bussen vidare söderut. Vi kommer ut på Croxted Road som, via några namnbyten, i stort sett skulle kunna ta oss hela vägen ner till Crystal Palace Park – vår ”första” slutstation. Vi gör dock ett stopp vid Gipsy Hill. Här kliver vi in i The Paxtons nyrenoverade lokaler. The Paxton, tidigare en klassisk gammal pub, har nu genomgått ett större ansiktslyft och kanske tappat lite av sin charm. En eloge ska nya ägarna dock ha för att de återgått till pubens riktiga namn, efter att under en tid verkat under namnet The Mansion. Herr Paxton, eller rättare sagt Sir Joseph Paxton, för den som inte vet det, var mannen som kom upp med den genialiska idén att till världsutställningen låta bygga det där ”växthuset” som av tidningarna senare namngavs The Crystal Palace. Vi är alltså på något vis ”hemma” hos arkitekten bakom byggnaden som gav namn åt klubben vi alla letar efter (phew). Intressant att notera är att Paxtons förslag endast kom till efter att det första förslaget visat sig vara för dyrt (och fult) att faktiskt genomföra. Det skulle enligt historieböckerna egentligen ha uppförts en jättelik tegelbyggnad åt världsutställningen. Mycket tyder på att en sådan byggnad skulle ha uppförts mer permanent i Hyde Park men, hade man beslutat att, precis som blev fallet med glashuset, att någon gång flytta den hade vi kanske haft en samling människor i södra London som gått omkring och hejat på Brick Warehouse Wanderers, vad vet vi. Att glaspalatset överhuvudtaget hamnade i södra London är också Herr Paxtons förtjänst. Det var nämligen han, tillsammans med ett nybildat bolag, som räddade The Palace från att monteras ner efter utställningen för att aldrig mer pusslas ihop. Paxton och company bestämde därför att själva plocka isär byggnaden, flytta den i bitar hela vägen från Hyde Park till Sydenham Hill och där återuppföra det jättelika växthuset.

Åter på treans buss fortsätter vi den korta vägen ner till Crystal Palace Parade, som var just det en gång i tiden – en paradgata framför glaspalatset. Idag är den mindre intressant då hela gatan känns som en enda lång busshållplats. Palatset är också sedan många år borta. Vi hoppar av och anar Crystal Palace Station runt hörnet och det lilla stadsdelscentrumet åt väster. En pub upplevs vilja klättra uppför branta Anerley Hill, antagligen för att få en bättre bild av Crystal Palace Park på östra sidan om vägen. Långt där nere i ”dalgången” skymtar Croydons skyskrapor och vi inbillar oss att strålkastarna från Selhurst Park i South Norwood syns ända upp till vår utsiktsplats. Vi drömmer oss kort tillbaka till 1800-talet och återupplever myllret av människor som strömmar ut från två stationer byggda för att ta emot besökarna till The Crystal Palace. Idag finns bara en kvar, Crystal Palace Station, den andra är stängd och glömd men låg, för den som är intresserad, i parkens nordvästra hörn.

Vi dröjer kvar en stund, orienterar oss med hjälp av kartor och kompass – vi kollar namnskyltar och insuper känslan av att vara i hjärtat av South London och ändå på landet. Här, vid Crystal Palace, möts i stort sett fem Londonkommuner, Croydon, Bromley, Lewisham, Southwark och Lambeth. Crystal Palace FC förknippas mest med den förstnämnda, The Crystal Palace och parken låg respektive ligger inom Bromley. Längs gatorna i det lilla centrum som idag kallas Crystal Palace men som egentligen är bara Norwood, ligger de små caféerna uppradade; här finns frisör, blomsterhandel och tidningsaffär. Området har en viss ”village feel” – men larmet från London och Croydon lurar runt hörnet. Det var alltså här, eller rättare sagt på en fotbollsplan i direkt anslutning till palatset som man bestämde sig för att spela fotboll under ordnade former. En klubb som bar namnet Crystal Palace fanns redan på 1800-talet men det Palace vi känner idag bildades på den här platsen 1905. Palace blev ganska snabbt en populär klubb i det snabbt växande London. Arenan man höll till på blev så småningom skådeplats för FA cup-finalerna och allt verkade frid och fröjd för fotbollen i South London. När världskriget bröt ut fick klubben dock maka på sig, cupfinaler blev ett minne blott och området förlorade all anknytning till fotboll.

1936 brann The Crystal Palace ned och idag leker man friidrott på arenan som är inhyst inom det parkområde som en gång i tiden var Crystal Palace FCs hemvist. Under tiden hade klubben hunnit resa runt i South London, först till ovannämnda Herne Hill, sedan till The Nest i anslutning till dagens Selhurst Station. 1924 packade klubben upp resväskorna vid nuvarande hem på Selhurst Park.

Vi promenerar de cirka tre kilometer som utgör avståndet mellan Crystal Palace Park och Selhurst Park nere i South Norwood. Vi väljer att rulla nerför Church Road för att via South Norwood Hill leta oss in i ”Crystal Palace Heartland”. Under vägen konstaterar vi att Suburban South London ”aldrig tar slut” samtidigt som det är förvånansvärt lummigt och vackert ”söder om söder”. Vi kommer in på Whitehorse Lane och tycker oss se Selhurst Park nere i backen. Framme vid arenan är det märkligt hur anonym den är - från Whitehorse Lane-sidan märker man den knappt. Bostadshusen och Sainsbury’s supermarket ”skymmer” effektivt den lilla läktaren. Endast supporterbutiken i hörnet avslöjar klubbens närvaro i området. Vi går in.

Palaces lilla club shop är välsorterad men svårnavigerad. Vi förstår nu att Palace är långt från det glam och glitter man får uppleva hos Chelsea och Arsenal eller Manchester United. Crystal Palace känns på något sätt trångt och svåråtkomligt, undangömt och svårtolkat. Med detta följer dock en känsla av äkthet, stolthet och lojalitet hos de som trängs med oss därinne bland halsdukar, matchtröjor och Palace-litteratur. Folk tittar lite undrande på oss, men inte med den misstänksamhet som man möts av uppe hos Palaces lokalkonkurrenter i Bermondsey. Istället är folk försiktigt positiva till vårt intresse för Londons bortglömda fotbollsklubb. Marc, en medelålders Palace-fan, försöker beskriva klubbens identitet åt oss och inleder med att konstatera att folk utifrån aldrig riktigt förstått eller fått grepp om var klubben ”hör hemma”, om man är London eller Croydon, om det ska vara C Palace eller Crystal P eller om Palace är medelklass eller arbetarklass. I nästa andetag konstaterar han att samma förvirrning också råder inom de egna leden – i alla fall i viss utsträckning. Han refererar till Palaces val av rival som ett exempel på att klubben valt sin egen väg. Marc förklarar att rivaliteten mellan Palace och Brighton idag endast förstås av de som var med när den växte fram på 1970-talet men att han samtidigt är glad att den håller i sig i all sin onaturlighet. Hellre ett konstigt hat mot Brighton än en ohälsosam relation till Millwall – eller ett menlöst förhållande till Charlton avslutar Marc innan han försvinner.

Selhurst Park är en sliten gammal arena men fullt funktionsduglig åt en medelmåtta som Palace. Holmesdale-läktaren är kanske tillsammans med lilla Whitehorse Lane de enda delar av arenan som håller en någorlunda ”Premier League-standard”. Klubbens förhållande till sin ”egen” arena har genom åren varit ungefär lika diffust som Palaces rivalitet med Brighton. Ingen har riktigt kunna svara på vem som äger den – på ”riktigt”. Simon Jordan, Palaces ägare fram till 2010, påstod sig ha köpt den från Ron Noades, Noades, å sin sida, påstår sig äga allt söder om Clapham Common. Ungefär sådär ligger det till med allt på södra sidan stan i allmänhet och hos Palace i synnerhet. För den som vill ha det korrekta svaret lyder det någonting i stil med att konsortium CPFC 2010 nu kontrollerar både klubb och arena. Oavsett hur det är med Selhurst Park så vill samma konsortium bygga ny arena uppe i Crystal Palace Park. Planerna är dock beroende av högre instansers beslut om framtiden för OS-arenan i Stratford och friidrottens vara eller icke vara i samma park där Palace önskar sparka framtidens fotbollar. Selhurst Park finns i alla fall kvar i fem år till, oavsett. Så ni som vill uppleva arenan som syns i Alan Clarkes klassiska huliganfilm The Firm har i alla fall några år på er. Att Selhurst överhuvudtaget slank in på en skådespelarkarriär är ännu ett verk av Herr Noades som på fullt allvar ansåg det som god marknadsföring att vara med på vita duken oavsett vad filmen egentligen handlade om. Vår tids fotbollsklubbsägare är något mer försiktiga varför det i nyinspelningen av samma film endast nämns om en resa till ”Palace” då Selhurst denna gång inte ”fick vara med på bild”. Selhurst Park går annars till historien som platsen där Cantona fick hjärnsläpp och arenan där tre lag under längre tid spelat fotboll på hemmaplan. Förutom Palace handlar det om Charlton Athletic och numera avlidna Wimbledon FC.

Vi lämnar Selhurst Parks slitna fasader bakom oss och går vidare upp mot Thornton Heath. Vi går med andra ord från ett vrak till ett annat. Thornton Heath är South London när det är som värst – pubarna tycks hälsa dig välkommen till helvetet, människorna som befolkar dem verkar ha gett upp, barnen på gatan leker inte krig utan deltar i ett – inte ens pensionärerna är gulliga. Här vill ingen bo, säger Anthony som dricker öl på Wetherspoon-puben vid stationen. Här lever man inte utan bara överlever fortsätter han – titta bara på det där helvetet utanför – hur ska man kunna tycka om det där frågar han och pekar ut mot Brigstock Road med sin täta trafik och fantasilösa bebyggelse. Varför förstörde man inte denna del av London provocerar han – antingen under ordnade former med kommunens hjälp eller i det kaos som drabbade andra delar av stan under augusti månads upplopp. Ett kontroversiellt uttalande men visst förstår vi hans desperata klagande. Thornton Heath (Station) är en av tre tågstationer som man kan välja på vid besök till Selhurst Park – många bortafans och/eller förstagångsbesökare kommer hit. Man kan undra vilket intryck de får av klubben och dess hemkommun Croydon. Vi skyndar bort och drar oss ner mot det betydligt trevligare men ändå inte på något sätt idylliska området runt Norwood Junction-stationen.

Vi passerar The Cherry Trees som på matchdag fylls till brädden. The Alliance, på andra sidan gatan brukar vara lika fullbelagd en matchdag. Idag är det betydligt lugnare och vi blir gäster 5 och 6 denna förmiddag. Vi slår oss ner vid ett bord där två äldre män redan hunnit sänka några pints trots att klockan på dagen inte passerat beer o’clock för vanligt folk. John och Bruce visar sig vara en del av inredningen på just denna pub. John är Palace men Bruce visar sig ha sina rötter i andra änden av staden och därför stolt visar upp sin Spurs-nål som ser ut att ha möglat fast i kavajslaget. Ingen av dem besöker längre fotbollsarenorna där favoritlagen håller till. De uttrycker en bitterhet mot den moderna fotbollen som på något vis smittar av sig på oss ju längre in i konversationen vi kommer. Alla kommentarer är självklara – det stämmer ju att klubbarna inte längre har den lokala förankring som man förr hade – att spelare är på tok för högavlönade och att ståplatspubliken har ersatts av glassätande barnfamiljer. John förklarar att det tidigare fanns en stolthet hos spelarna att representera Palace, att Palace var speciellt. Hit kom lagen med hjärtat i halsgropen säger han. Inte av samma anledning som de skakade inför ett besök på The Den. Nej, hos oss var det målskyttarna som satte skräck i motståndarna, säger han som en halvsanning. Tänk alla dessa fantastiska målgörare som beträtt Selhursts gräsmatta drömmer han. Woodruff och Swindlehurst är två exempel från länge sedan men naturligtvis syftar jag främst på Wright och Bright. Sedan blommade ju också Andy Johnson ut här men det är ju nästan nutid ler han. Tänk när Steve Coppell var manager och vi hade Ian Wright, Mark Bright, Andy Gray, Eddie McGoldrick, Geoff Thomas, Nigel Martyn – alltså det laget som tog Palace till FA-cup final mot Manchester United 1990 är det inte många lågbudget-klubbar som slår.

Efter detta yttrar John några ord som gör honom speciell i Palace-kretsar. Han säger att "när Ron Noades styrde i klubben var det ordning och reda på Palace. Visst, det där uttalandet om att våra färgade spelare hade en annan 'arbetsmoral' var kanske lite klumpigt, men i jämförelse med under tomten Goldbergs tid var Noades tid i klubben rena drömmen. Vi reflekterar över klubbens "ständiga" ekonomiska problem som under åren resulterat i att klubben vid två tillfällen varit nära konkurs - något som verkar ha satt sina avtryck hos nuvarande ägarna. Aldrig tidigare har klubben drivits med sådant "förstånd" som nu. Man är försiktig med spelarköpen - satsar hellre på yngre förmågor som fiskas upp från den egna plantskolan - som alltid varit produktiv. Ägarna för en dialog med fansen på ett helt nytt sätt där man diskuterar öppet allt från nytt klubbmärke och utseende på tröjorna till omlokalisering till Crystal Palace Park och därmed också en flytt till kommunen Bromley. En gammal Palace-hjälte har fått förtroendet att leda A-laget, efterfrågade souvenirer tas fram och man har, med begränsade resurser, gjort biljettförsäljningen mer "användarvänlig" - allt i dialog med "brukarna". Tänk så annorlunda allt kunde ha varit om Herr Jordan i desperation sålt klubben till tidigare intressent från Tripoli, Libyen. Vi viftar snabbt bort denna hemska tanke om Gadaffi som ägare till en fotbollsklubb. Klockan är två när vi hastar ut från puben, springer ner till stationen och hoppar på tåget mot East Croydon Station.

Croydon är på gång – precis som det har varit i många, många år. Den här gången är det dock på allvar. Genom ett samarbete mellan kommunen och ett antal andra offentliga och privata aktörer ska man förvandla knepiga och smutsiga Croydon, en av Europas största ”towns”, till South Londons eget lilla paradis. Förutsättningarna finns – har egentligen alltid funnits där. Kommunikationerna till centrala London är bra – London Bridge och London Victoria är bara 15 minuters tågresa bort; på samma tid, fast i motsatt riktning, tar man sig till London Gatwick International Airport. Storföretagen finns redan etablerade här och Croydon town centre myllrar av liv när vi passerar. Ändå är misären påtaglig, så också trafiken och avgaserna. Under parollerna ”Third City” och ”Croydon Metropolitan Centre” tar dock kommunen med flera stora investerare krafttag för att ge invånarna en grön och fin stad – genom ”hållbar stadsutveckling”. Vi möter Herr D, en personlig vän och högt uppsatt inom kommunens strategiska planavdelning. Herr D förklarar att arbetet med Croydon town centre nu går in i en intressant period. Ett gediget och långdraget arbete med visioner och mål sätts nu in i verkligheten genom framtagande av en rad masterplans för Croydons centrum. Att få bort barriärer samtidigt som vi spelar på Croydons strategiska läge känns som ett vinnande koncept säger Herr D. Problemet idag är att sambanden mellan viktiga platser i centrala staden förstörs av en massa infrastruktur som skär rakt igenom området. Vi vill bibehålla Croydons goda kommunikationer men göra stadsrummet mer mänskligt, fortsätter han. Vi har redan fått ett uppsving i att West Croydon Station nu länkats ihop med tunnelbanesystemet (fast då ”overground”) men visa mig du vägen härifrån till den stationen. Det är lika svårt att ta sig dit, genom centrum, som det är att försöka att till fots korsa M25:an fortsätter han. Han breder ut kartor som visar de områden som kommunen bestämt sig för att fokusera på – samtliga ligger i de centrala delarna av staden – runt de etablerade kommunikationspunkterna. Försiktigt frågar vi, genom att hänvisa till kommunens yta, att det finns lika mycket skit och avgaser runt områdena i norra kommundelen – de som snuddar vid Crystal Palace Park – som det gör i centrum. Herr D nickar instämmande men påpekar att man måste börja någonstans. Svaret är naturligtvis fullgott – särskilt från en Millwall som Herr D.

Tillbaka ute på gatan slås vi av den pricksäkra beskrivning som vår vän på kommunen gav oss – Croydon är svårnavigerat – men på något vis helt rätt i ett Palace-perspektiv. Staden är lika svårtolkad som sin fotbollsklubb. Mer häpnadsväckande är att se den tillbakadragna roll som Palace spelar i sin egen hemstad. Visst, Palace finns närvarande lite överallt – vuxna män i rödblå fotbollströjor eller halsdukar syns i varje gathörn men så gör också Chelseas blåvita färger liksom Man Uniteds rödvitsvarta kombination. En matchdag tas pubar som The George, The Ship och The Spreadeagle över av Palace men en vanlig enkel regnig måndag är Croydon inte något örnnäste. Vi springer igenom några sportaffärer där det säkert utan problem skulle gå att inhandla en kateter i Celtics vitgröna färger men Palace-tröjorna lyser med sin frånvaro.

Vi avslutar vår resa på The George, ännu en Wetherspoon-pub som också känns renodlat Palace. Darren, en lite ”yngre” Palace-förmåga står för sällskapet. Darren, någonstans i 35-års-åldern, är genuint fotbollsintresserad men flirtar också med det som brukar beskrivas huliganism. Vi är inte Millwall eller West Ham säger han – vill aldrig bli det, kan helt enkelt inte bli det. Vi är en alldeles för brokig samling människor i den här familjen för att få en homogen grupp a la Millwall. Till Palace kommer folk från välbärgade områden nere i West Sussex, från Kent, från South London och givetvis från Croydon och resten av Surrey. Att ställa sig upp och be domaren dra åt helvete går an på en sektion på Selhurst, medan om du gjorde samma på en annan skulle du få hela familjer på dig och i slutändan bli utslängd av någon konflikträdd steward. En bortamatch i Brighton är nog enda tillfället då Palace-familjen samlas under hatbanderollen men jag som förhållandevis ung supporter förstår inte det där riktigt fortsätter han. Visst, alla kan historierna om Palace och Brighton, att klubbarna var lika stora, slogs om samma managers, slogs om samma upptagningsområden, bytte smeknamn efter varandra och möttes 100 gånger under en och samma säsong. Men faktum är att jag bara varit med Palace i Brighton vid tre tillfällen i hela mitt liv – och då har jag inte missat särskilt många bortaderbyn. Vi har ju åkt upp och ner mellan högstadivisionerna medan Brighton harvat nere i Sussex County League, skämtar han. När vi höll på att etablera oss i Premier League och, kanske till och med på den tiden då högsta divisionen fortfarande hette rätt och slätt Division 1, höll vi på att utveckla någon slags rivalitet med Chelsea och Manchester United som kunde ha blivit något. Sedan åkte vi ur och allt sket sig säger han. Jag var ung då, fortsätter han, men kommer ihåg när vi fick höra om killen som hamnade under en buss i Walsall efter att Palace och Manchester United drabbats samman. Likaså fanns det potential att, efter Ian Wrights övergång till Arsenal få igång en rivalitet med The Gunners. Problemet var bara att Arsenal hade häcken full med att hata Spurs. Men det är kul att höra om Palace-fansens ”You Dirty Northern Bastards-rop” mot Arsenal-spelarna säger han. Nu är Brighton tillbaka och kanske, kanske kan vi båda hålla oss kvar i samma division ett par säsonger. Med senaste tidens spelarövergångar och vår oförskämdhet att bli första lag att slå dem på deras kreditkortsarena finns förutsättningar till intressanta drabbningar mellan oss. Darren drar iväg och vi skålar i oss de sista dropparna. To Palace!

Quiz

Vilket lag blev först att som bortalag vinna på Brighton and Hove Albions nya arena Amex (Community) Stadium i ligaspel 2011?

Vem gjorde sista målet i denna historiska seger?

Svar skickar ni till oss. Vinnaren får en rundtur i Kemp Town tillsammans med BHAFC Hooligans Ltd. Tag med fryspåsar.

Croydon

Ingen har väl undgått att läsa om upploppen som skakat Englands större städer. Värst drabbat kanske ändå Croydon blev och vid mitt senaste besök tog jag dessa bilder. Ni som känner till Croydon ser att de är tagna väster om Whitgift och Centrale shopping centres.

At Last

Kast med liten ölflaska

Några av de Palace-fan som hade rest till Loftus Road i lördags skämde ut sig ordentligt när de bombarderade Paddy Kenny (målvakt i QPR) med flaskor och annat. Vi får väl anledning att återkomma till detta i senare inlägg och nöjer oss med att citera Neil Warnock som än en gång fick oss att skratta när han yttrade följande: "As long as the bottles hit Paddy on the head, he'll be alright".

What If?

Sommaren 2004 gick Simon Jordan ut och meddelade att han ville sälja Crystal Palace. Beskedet kom något oväntat för flertalet av oss. Palace hade ju ’precis’ återhämtat sig ekonomiskt och hade, efter en underbar play-off final mot West Ham, återigen tagit klivet in i vad de flesta brukar kalla ”fotbollens finrum” – The Premier League. Andy Johnson öste in mål och Selhurst attraherade större publik än på länge (även i andra divisionen). Mannen som hade setts som, om inte Jesus, så i alla fall en räddande ängel av Palace-fans runtom i England och övriga världen ifrågasattes och på de, i vanliga fall, lojala fansidorna på nätet hördes/syntes nu alltfler negativa uttalanden om Herr Jordan. De flesta avfärdade dock ryktena och "hoten" från Jordan som tomma ord som egentligen inte betydde mer än att Crystal Palace för en gång skull hamnade i rampljuset och att The Telegraph, The Times och (mindre smickrande) The Sun fick använda tangenterna P-A-L-A-C-E i andra sammanhang än i rapporteringen från kungliga slottet.

Inte visste vi då, i juni att vi några veckor senare, i juli månad, skulle få besked om att en försäljning av klubben kanske inte alls bara var något som Herr Jordan hittat på för att återigen stjäla några spaltmeter i pressen. Än mindre visste vi då att en av dem som visat intresse för klubben var ingen mindre än en viss Mr Gaddafi med postadress i Libyen, Afrika.

Nu blev det ju aldrig någon försäljning av klubben just den gången men tänk tanken – what if? Tänk om Palace hade hamnat i händerna på mannen från öknen. Visst kan man se hur dagens ”unga” Palace-lag hade sprungit betydligt fortare på planen, gjort betydligt fler mål och kanske till och med hållit sig hemma på kvällarna om Gaddafi hade kommit viftandes med näven och hotat med ”döden” om man inte skärpte sig och strikt följde reglerna som återfanns i huvudet på generalen själv (och givetvis i hans uppföljare till sin bestseller, "Gröna Boken" – dvs – Gaddafi’s Red and Blue Code).

I en sådan bok skulle med all säkerhet finnas rubriker som till exempel "straff som utfärdas mot illojala, slöa, uppkäftiga och allmänt odugliga spelare". Flertalet av säsongens uppsättning av Palace-"stjärnor" skulle med stor sannolikhet drömma mardrömmar om just detta kapitel. 'Den som uppviglar till dåligt spel kommer att dö – den som inte lyder mig (Gaddafi) och min assistent (Freedman) – möts av ... döden'. "Nathan – trots din låga ålder ligger du jävligt illa till, så även du min gode Scannell" skulle Gaddafi säkert sagt. "Ambrose - du vilseleder unga Lucozade-påverkade spelare i laget med ditt ständiga skolkande - vi ska rensa i Croydon - från hus till hus ska vi gå" - hade han fortsatt. "Ni som möjligtvis kommer undan med livet i behåll möts av ett än grymmare öde" - raljerar han nu - "vi säljer er till Charlton - inte chans i helvete har ni då att någonsin få spela toppfotboll igen". "Och du, Danns" - säger han i farten - "Visst, du har mycket boll i dig - kämpa kan du men detta ständiga tjat om att inte förnya kontrakt - vad fan menar du med det. Jag ska minsann se till att du ska få röra på dig - till Millwall ska du - om jag så ska bära dit dig själv - jävlar hippie".

Han hade säkert gått vidare - biljettkontoret och Holmesdale Fanatics hade (förhoppningsvis) legat pyrt till de också. "Hitta köpare till alla dessa osålda biljetter" - hade han ovänligt och bestämt sagt till biljettkontoret. "Du där med trumman och ni andra som tror att detta är någon jävlar Curva på någon italiensk fotbollsarena - vad fan är ni bra till - inte ett endaste dugg - ni ger mig huvudvärk och de där tifona ni försöker er på - jävlar skit är det. Min farfar hade kunnat arrangera bättre displays än ni. Är det italienska influenser ni är ute efter - jag ska visa er". - dundrar han. Han ringer West Ham och the Olympic Park Legacy Company och säger: "Jag och min fotbollsklubb Crystal Gaddafi FC tar över Olympiastadion - vi bygger dubbla löparbanor runt planen. Här, en påse pengar till er i OPLC (utbetalning tidigast 2034) och ni Hammers, ni får tillgång till mina specialstyrkor när ni möter Millwall nästa gång." Båda tackar glatt ja till erbjudandet.

Han hade med största säkerhet också gått in i souvenirbutiken och tittat runt för att sedan utbrista - "detta är det sämsta sortiment jag någonsin har sett - vem har designat allt detta krims-krams? Med all säkerhet ett smygfan till Man Utd - död åt de ej rättrogna" avslutar han innan han går in och gömmer sig i byggnadscontainern som sedan 2004 utgjort hans kontor.

Medan allt detta pågår gör Crystal Palace USA i smyg uppror mot Gaddafi och byter ut Palace-flaggan mot en blå-vit randig sak som i stora drag liknar en Tesco-kasse. Skylten vid deras träningsanläggning ersätts med en ny som pryds av texten 'Brighton and Hove Albion USA - Ladies'. Samtliga spelare i truppen behålls och tar om några år över det riktiga Albions plats i det engelska ligasystemet, flyttar in på Falmer Stadium och ansöker året efter, till alla Albion-fans stora lycka om inträde i "The Rainbow League - Football the Hard-On Way".

Vart är vi på väg?

Det är tävlingsdags! Vi har, i sann på spåret-anda, plockat ut några beskrivingar av fans som kanske kan hjälpa er att identifiera klubben i åtanke. De flesta är hatobjekt så ju fortare ni identifierar dem - desto fortare går det. Vinnaren (det vill säga, mannen eller kvinnan med bäst kondition) hänger med mig på pubrunda. Vinnaren betalar. Vilken klubb åsyftas?

1) Fan 1 - en man i lägre övre medelåldern som bor hemma hos mamma (som är gammal som gatan - eller järnvägen som mannen själv brukar säga). Mannen lämnade skolan tidigt och engagerade sig istället i den lokala frimärkssamlarklubben som erbjöd honom mat och husrum i utbyte mot att han åt klubben sorterade frimärken i bokstavsordning. Efter att fått sparken från frimärksklubben på grund av dålig klädsmak är han idag en av få vanliga människor (dvs rockstjärnor och idrottare bortsorterade) som har sin hobby som jobb - han jobbar som konduktör hos ett av de tågbolag som trafikerar järnvägen som förbinder förorterna i Kent med centrala London.

2) Som Fan 2 hittar vi en man med sällsynt stor ölmage. Han går omkring i Stone Island keps, mysbyxor och en tröja med en liten krokodil på vänster sida. På tvättlappen står det "Lactose". Tröjan införskaffades på Deptford (High Street) Market för £10 vilket mannen tyckte var "a bargain" - sa "mug" åt försäljaren och sprang hem till kompisen Dave för att stolt visa upp inköpet. Dave blev mäkta imponerad och gick dagen efter ner och köpte en likadan. Både "vårt" fan och Dave återfinns på West Upper på en arena som börjar med The och slutar på Den.

3) Fan 3 är en 'outsider'. Hon är född 1991, är förälskad i Pete Doherty och har nyligen köpt en Ramones-platta. Ramones är för flickan en helt ny bekantskap som hon inte riktigt förstår sig på. Texterna är komplicerade, musiken något avancerad och gitarrsolona irriterar henne. Hon har i alla fall bestämt sig för att gå och se dem live nästa gång de är på UK Tour - kanske på Hammersmith Palais som The Clash (hennes nutida favoritband) sjunger om i låten om vit makt. Flickans pappa är en något misslyckad mediaperson som kommer in till henne på kvällen och ropar "(H)oops" samtidigt som det kittlar till mellan benen på flickan.

4). "Det" som hamnar på fjärde plats är svårt att få grepp om. Det har inget större intresse av fotboll men tycker det är kul att skälla på Croydon och Palace. Det jobbar på smyckeskavdelningen på Primark. Det ansvarar för rad 1 av det ställ med halsband som återfinns vid rulltrappan på våning två i lågpriskedjans kuststadsaffär. På helgerna förvandlas det till pojke (på fredagen) och flicka (på lördagen). Dets mampa har årskort på en friidrottsarena i staden.

5) Fan 5 har aldrig jobbat i hela sitt liv. Han går klädd i träningsoverall av nästan samma märke som Fan 2:s jumper. Enda skillnaden är att märket på Fan 5:s overall stavas "Lacoste" och kostar (om man, till skillnad från vårt objekt, köper den) cirka £190. Overallen är "införskaffad" på f.d. Wade Smith. Fan 5 bor i stadens fashionabla område döpt till Kensington, dricker öl på "The Pawn Shop" och lirar i ett band som går under namnet the (B)La's. De har för tillfället en hit som spelas flitigt på Radio City. Låten heter "There she goes again (again and again). Fan 5 avskyr den, i hans mening, betydligt mindre staden i öster som börjar på Man och slutar på chester. Fan 5 är rolig och guds gåva till kvinnan. Vi vet att denna är svår så vi ger följande ledtråd: Han går aldrig ensam.

6) Fan 6 är en boot boy. Född och uppvuxen i Berkshire, home of sweet f*** all. Fan 6 slutade att titta på The Office när Swindon-branschen blev för framgångsrik. Han överväger en karriär som ishockeyhuligan istället för att anpassa sig till "modern football", ett fenomen som han själv, tillsammans med sin klubb, var med om att skapa. Han är tvärrandig och kunglig. Enligt Erik Niva tycker han dessutom om att läsa.

7) Fan 7 är svensk. Går på matcher så ofta han kan och letar ännu efter den gruppering som han en gång i tiden ville vara en del av - "Huvudjägarna" - eller kanske, "Huvud Jägarna" som han själv, efter ett år som au pair i London, benämner dem. Han letar just nu (förgäves) efter Kensington Market, en pärla i London enligt hans pappas tjugo år gamla Guide to London ("Guide till London" enligt hans egen översättning). Igår var han i Notting Hill och tog kort på den blå dörren som JuuuH Greant bodde bakom i en av tidernas bästa skildringar av livet i Landaan.

8) Maaaaaaaaaan! Hadrian's Wall. Replica shirt. Dogs. Hawaaaaaaaay the Lads. Best night life in the UK, the world, the universe. Låg arbetslöshet, smala män, vackra kvinnor och ett milt klimat - allt enligt Fan 8. Vart är vi på väg?

9) One Love - One team - One shitty city. Harvey leads in .....? Yaaaaaaakshie. We are L**ds! Listan kan göras lång. Det här är i alla fall hardcore. Ingen ska komma hit och tro att de är något - detta är The North, Le Nord, Norr, we do it the Norrway, United! Fan 9 tillhör?

10) Hatad av få, älskad av få, framgångsrik som en kräfta. Väljer blått OCH rött, oh shame on you (warum är detta ett brott i Engerland?). Han är glad, alltid lika glad (Nick Borgen). Pride of somewhere between urban and rural Britain. Medelklass. Tyckte inte om färgade spelare trots att laget bestod av snabba, målglada Mr Wright och Mr Lyse. FA-cup final 1990 (förlust) som största triumf. Fan 10 frågar; vart är jag på väg?

Shhh.....Sugar

Vi gratulerar West Ham United och säger F*** Off till Lord Sugar.

Love Actually

Vi lämnar arenadiskussionen för ett litet tag...

Jag satt och rotade igenom gamla Palace-skrifter och blev då påmind om hur fantastiskt bra vanliga fans kan summera sin passion för en specifik klubb. I tider då det mesta handlar om att ”följa med i utvecklingen” och ”erbjuda den stora massan det den efterfrågar” är det skönt att bli påmind om att det finns, eller i alla fall en gång i tiden fanns, sådana som jag – människor som är stolta över att följa en klubb som ger mer än bara ära och berömmelse; en klubb som gör så man känner att man lever, en klubb som kanske bara med jämna mellanrum lyckas – sådär. Helt enkelt ett charmigare och ”personligare” alternativ till de Pop Idol- eller X-Factor-klubbar som dagens fotbollsfolk väljer att associera sig med.

Vi publicerar här förorden till en samling klipp från olika Palace-fanzine som publicerades i ett samlingsverk någon gång i början på 1990-talet. Det står Palace i texten men ni som vet vad författaren, och jag, försöker säga, kan säkert relatera till detta ändå, trots att er klubb inte är de röd-blåa örnarna från South London. Trots att orden är närmare 20 år gamla ringer de vackert i örat på mig och speglar det som är speciellt med Palace (och andra mindre framgångsrika klubbar) på ett helt fantastiskt sätt.

We could have taken the easy option and followed Arsenal, Spurs or Manchester United. As a matter of fact, many of us grew up surrounded by kids who did just that. But not for us glamour and glory – having to justify our support for Crystal Palace is a task we expect to take through life.

This book is not packed with tales of Cup Finals and internationals, although there are a couple later on. Instead it’s about blokes like Len Choules, Percy Cherrett and Alan Pardew and supporters who are regularly forced to question their own sanity. Most of it is set in Division Three (south) rather than Division One (Premier League för er som inte var med då) but that's not important either.

The history of Crystal Palace is as much about applying for re-election as it is about international footballers. It is as much about playing Accrington Stanley as it is about going to Wembley. It is about being part of shivering crowds of 4,000 but also about the comradeship of 50,000 voices. It is not only F.A. Cup glory against Liverpool that matters but League Cup defeat at Stockport. The history of Palace is a tale of genuine contrast. The only certainty is knowing nothing is inevitable.

It is hoped that we will always retain our small club attitude, and all the romance that goes with it, but we also have potential, some of it recently realised, to be a hugely successful club. We are privileged to have the best of both worlds. When something good happens to Palace it prompts celebrations that fans of big clubs will never experience. They think trophies fall off trees, but for us a piece of silverware is a fantasy. We can still live our dreams.

Crystal Palace is a real football club, supported by real people, not a corporate marketing exercise which is what many of English football's more 'glamorous' names have become. You can turn the pages of a hundred football history books and we will not be mentioned, but it is at Palace, and other clubs like us, that the real history of English football can be found. It has been ignored for too long.

The problem with football history books is that they rarely offer more than one person's view of events. But no matter how meticulously researched, we do not believe that one person can truly reflect the history of a football club simply by listing results, referring to old programmes or going through the papers in a local library. For the real stories, you need personal experience. Therefore this book is written by the people who were there - Crystal Palace supporters.

What is so special about Palace? The first thing that springs to mind is laughter. Black humour is the norm at Selhurst Park, we grew up with it. Even in our most successful spells and finest hours, the true Palace fan will always be immersed in the deepest pessimism. If things are going badly, they'll get worse, if they're going well, it can't last.

But though we laugh at them, there's nothing half hearted about supporting the Eagles. Scattered through this book, you will find the word "love" and in many ways supporting the club is like a marriage. You share the joy, the hurt, the escapades and the excitement and, better than that, divorce never comes into it - only perhaps a trial separation.

It is rare for Palace to succumb to mid-table anonymity. We're either challenging at the top or struggling at the bottom. Some teams stay in the same division for years, but we are always on the move. Last season we were relegated and many of us cried because we thought we were good enough not only to survive but to improve. But the season before was tedious and in the end many of us would prefer to lose and be entertained than discover that our beloved Palace had become stale and boring. We are as happy now as we've ever been. No Palace fan wants to lose, but if you never taste defeat, how can you appreciate victory?

Legacy

Om ett drygt år ska det spelas friidrott i London – spjut ska kastas, längder liksom höjder ska hoppas, gång ska gås och dopade löpare ska springa varv på varv på en löparbana. The Olympic Stadium i Stratford, East London, blir skådeplatsen för många av de aktiviteter som står på OS-menyn. Några veckor efter invigningen kommer så avslutningen och redan nu ställer sig många engelsmän frågan: ”Vad händer med OS-arenan när spelen är slut”? Tottenham Hotspur, West Ham United och Crystal Palace FC har varsitt svar.

Londons OS-ansökan var framgångsrik av flera olika skäl. En viktig faktor som gjorde att London imponerade på IOK liksom gemene britt var dock att Londons ”bid” såg till friidrottens och samhällets bästa. OS i London skulle minsann inte bli något som bara kommer och går. Medan man konstaterade att byggandet av de anläggningar med tillhörande infrastruktur som behövs kommer att gynna hela ö-riket (inte bara London, remember?) så ska efterspelet bli en gigantisk homage till friidrotten som sådan. Spelen ska minsann inte bara lämna avtryck på marken, de ska lämna avtryck i den brittiska själen (brittiska inte engelska, remember?).

Ansökningshandlingarnas ljuva ord om ett friskt och idrottande kungadöme – även efter OS – fick friidrottsförbundet att jubla, Nimbys blev Yimbys, David fick stånd och hela härliga stora britannien stönade ut en långdragen orgasmryckning, särskilt norra England (förutom Liverpool och Newcastle då som alltid ser sig som missgynnade oavsett om det handlar om hur insamlade pengar från Red Nose Day fördelas eller om hur förbundskaptenen för curlinglandslaget tar ut sin laguppställning).

Med tidigare arrangörers råd i bagaget, och ett fullständigt misslyckande med en viss ’dome’ i färskt minne, var London fast beslutet om att försäkra sig om att Olympiastadion inte kommer att stå outnyttjad efter de makalösa spelen. Flera olika förslag på framtida användning har presenterats (kanske inte något vi behöver gå in på här) men med storklubben Leyton Orient borta från spekulationerna är det nu Tottenham Hotspur och West Ham United som står för de mest trovärdiga planerna för fortsatt drift och förvaltning av arenan post-2012. Den stora avgörande frågan är vad som händer med löparbanorna (avtryck, remember?).

West Ham United har lovat att behålla löparbanorna bara man får flytta in på arenan. The local kid, Harry Redknapp, säger att en flytt till Stratford och till en arena med löparbanor vore förödande för klubben och dess fans. Samtidigt anger Tottenham Hotspur (en klubb inte helt okänd för tidigare talare) att man gärna "tar hand om" arenan efter spelen – men då utan löparbanor. Spurs vill, istället, ”flytta” dessa till det etablerade friidrottscentrat i Crystal Palace Park – the National Sports Centre (NSC), och också riva stora delar av the Olympic Stadium. Det är här ”lilla” Palace kommer in i bilden. Crystal Palace vill nu nämligen också flytta på sig – till en ny arena i ... just det – Crystal Palace Park (se tidigare inlägg om detta). Därför säger man till Spurs – ”hang on – här ska byggas tät fotbollsarena i rymddräktsfodral. Vi bygger en sandlåda och lite ”springstigar” åt dopade friidrottare lite längre in i parken istället – bredvid dinosaurierna”. ’The Olympic Park Legacy Company’ fattar (troligtvis) beslut på fredag. Sedan drar remissen vidare till David och hans mycket kompetenta regering. Här kommer remissen att behandlas av the Department for Culture, Media and Sport och the Department of Communities and Local Government. Efter detta ska också King Boris få säga sitt.

OEF förutspår en något oväntad utgång i hela denna cirkus. Enligt oss är det troliga att Sport- och kulturdepartementet säger ja till Spurs’ förslag medan samhällsbyggnadsdepartementet gör tummen upp för West Ham’s. King Boris kommer troligtvis att föreslå att man skickar allt vad löparbanor heter till Liverpool, lägger ut dem över Liverpool 1, medan Boris själv med stab flyttar in på OS-arenan där cocktail-partys arrangeras på tisdags- , onsdags- och torsdagskvällar och lapdance events övriga kvällar i veckan.

Detta i sin tur, innebär att West Ham United flyttar in hos Millwall – The Den döps om till Ford Transit Stadium. Spurs jämnar hela High Road med marken och bygger en jättearena som sträcker sig från Seven Sisters Tube till Monument Way. Arenan får namnet Yiddodrome och sponsras av samtliga affärsidkare längs Hatton Garden. Crystal Palace FC flyttar till parken men inte till en ny arena. Man tar istället hjälp av Ingvar Kamprad och monterar ner Holmesdale Road- och Whitehorse Lane-läktarna och pusslar sedan ihop dem med befintliga läktare på NSC. För att behålla några inslag från planerna för en ny arena lindar man in hela bygget i plastfolie. Arenan får namnet Sir Joseph Paxton Arena – pride and passion wrapped in cling film.

Rymdfarkost synlig i Crystal Palace Park

Så har vi då fått lite ytterligare information om CPFC 2010’s planer för klubbens framtid. De ambitiösa planerna förmedlades vid en presskonferens under torsdagen. Presentationen innehöll bland annat bilder på den nya arenan, historik om klubben, uttalanden från berörda kommunalråd och en helt ny bekant – Ian Coppell.

Osäkerheten kring klubbens nuvarande hem, Selhurst Park, har varit ett hett ämne inom Palace-familjen under lång tid och det är föga förvånande att klubben nu söker samråd med berörda parter om en eventuell flytt norrut. Nu ska vi direkt säga att det inte handlar om en flytt norrut a la Wimbledon FC (MK Dons) utan om en flytt norrut på cirka 3 kilometer – till Crystal Palace Park. Som de flesta vet är detta område klubbens spirituella hem och platsen där Crystal Palace FC spelade sina hemmamatcher fram till första världskrigets utbrott. Planerna för klubben presenterades under namnet ”Eagles Fly Home” för att göra det tydligt för allmänheten att klubben ämnar flytta tillbaka till sina rötter. Innan vi går in på detaljerna kring arenan (som i och för sig kan sammanfattas i några väl utvalda ord) ska vi titta närmare på området som omsluter den nya (och eventuella) arenan och också hinna med att säga några vackra ord om vårt nuvarande hem.

Crystal Palace park är, för er som missat denna fantastiska plats, ett av södra Londons största grönområden. Parken ligger högt med vacker utsikt mot centrala London liksom öster- och söderut. Här möts kommunerna Bromley, Croydon, Lambeth, Lewisham och Southwark. För tydlighetens skull ska nämnas att parken och den eventuella arenan ligger inom The London Borough of Bromley’s kommungräns. Förutom kvarlevor från själva glashuset finns också inom parkområdet dinosaurier, idrottsanläggningar, dammar (sjöar för engelsmännen) och två TV-master, varav the Crystal Palace-transmitter är den mest ”kända” – synlig från stora delar av London, bland annat Primrose Hill. Parken har, genom åren, använts för bland annat friidrott, speedway, rally, filminspelningar och musikevenemang. Längs gatorna norr om parken breder sig suburban London ut sig, österut mår man gott medan ett hårdare stadslandskap återfinns söder därom. Stadsdelen Norwood och det område som idag går under namnet Crystal Palace återfinns till väster. Gränsen mot Millwall kryper nära inpå stugknuten, trots att Da Inna Ci’y känns långt, långt bort.

Att fotbollsklubben nu arbetar för en återkomst till SE20 gör att vi som vant oss vid Selhurst Park och South Norwood (och SE25) känner oss något splittrade. Ingen vän av The Palace kan egentligen hysa någon avsky mot en eventuell flytt – vi skulle ju om planerna blir verklighet komma hem – precis som klubbens ägare så riktigt poängterar. Vid en flytt hamnar arenan dessutom, till skillnad från idag, på krypavstånd från tågstationen och Palace blir åter en mer renodlad South Londonklubb. The Borough of Croydon slipper en gång för alla att bry sig om fotbollsklubben och kan istället smälla upp sin urban village eller eco-suburb eller vad det nu är man egentligen vill ha på Selhurst Parks gräsmatta. Jag kan ändå inte låta bli att så här, långt, långt i förväg, visa min uppskattning och bli sentimental över Selhurst och South Norwood. Dessa kära men slitna vänner representerar det som jag lärt mig älska i den engelska fotbollen – det är de som symboliserar det jag lite slarvigt kallar ’fotboll på riktigt’. Det är i South Norwood’s hopplöst otrendiga pubar, dess slitna radhus med tillhörande livsöden jag finner inspiration – det är till detta jag varannan lördag längtar – det är här jag känner att jag lever. Det kommer att ta lång tid innan en polerad, bekväm och massproducerad teatersalong utslängd i en park blir Palace för mig – oavsett om det var där och så det en gång började. Jag ska från och med idag se till att njuta av, istället för att dra mig för, att tömma blåsan på Selhurst Parks livsfarliga toaletter, och jag ska aldrig mer förbanna det krassa utbud av take-aways som vi Palace-fans får leva med på väg till arenan. För om några år sitter vi väl där på en picknick-filt och dricker te innan matchstart.

Jag hade haft enklare att acceptera konceptet rakt av om man lagt ner lite möda på att bygga det som kunde ha inneburit att Palace, vid en flytt, förblir den där charmiga ”lilla” klubben någonstans söder om floden som den idag är. En (mindre) arena som sticker ut och tydligare anspelar på klubbens ursprung och namn hade för mig känts mer rätt, mer Palace (om vi nu ska flytta hem så kan vi väl ändå försöka göra det på riktigt). Men nu är det ju så att jag tillhör en utdöende kategori människor och fotbollssupportrar som snart är ersatta av glassätande barnfamiljer och när så blir fallet även hos Palace så har man, i och med arenabygget, skapat förutsättningar för att attrahera storpublik. A stroll in the park, a cup of tea, ice cream and football – Welcome to Middle-class Paradise!

The National Sports Centre

Då så sitter vi här och väntar på besked om CPFC's eventuella flytt till Crystal Palace National Sports Centre. Vi återkommer med kommentarer.

Privat besök hos fienden

Eftersom Palace spelade på bortaplan i Coventry under helgen och jag var tvungen att hålla mig i det sydöstra hörnet av England var lördagen tom i fotbollskalendern. Steve D, en Millwallbekant, ringde och frågade om jag kunde tänka mig ett besök till The Den istället. Då han yttrade orden ”my treat” i meningen efter tackade jag ja till inbjudan och satte mig på tåget mot South Bermondsey.

Steve D väntade vid stationen och "Papa D(ee)" mötte upp utanför ’Arry’s Bar där endast en extra biljett fanns att hämta (matchen var All ticket). Således följde biljettjakt efter ytterligare en vilket visade sig enklare än vi först hade trott. Fem minuter senare var jag en biljett rikare och Steve £25 fattigare.

Motståndet för dagen var alltså Birmingham City och med kravallerna från några år tidigare i "färskt" minne var The Met välrepresenterade på och runt arenan. Matchen är väl refererad tillräckligt på andra håll så vi nöjer oss med att konstatera följande: Millwall hade väldigt svårt att göra mål trots att man hade flertalet chanser (Morison’s miss i första var det nästroligaste jag sett i mitt liv); City visade Premier League-standard i sina avslut; straffen som tilldelades Millwall var det roligaste jag sett i mitt liv; Harris verkar spela för sentimentala själ numera medan Barron med sitt löjliga bandage var bäst i hemmalaget.

Birmingham hade med sig ett bortafölje som var en enda stor besvikelse. Jag är ovan vid The Den och har svårt att uppskatta hur många som befann sig på bortaläktaren men skulle bli förvånad om de var fler än 600. Vi kan nog i stort säga att det fanns (minst) en polis per City-supporter denna kalla dag i South London.

Det är roligt att med jämna mellanrum besöka andra lags arenor ”civilklädd”. Millwall är inget undantag. När man (någorlunda väl) smälter in bland hemmalagets supportrar ser man på ett annat sätt vilka det är som faktiskt går på ett specifikt lags matcher. Sådana observationer är svårare att göra när man står bland de egna på bortasektionen. Millwall är och förblir en intressant liten familj för mig. Jag förstår inte allt kring fenomenet Millwall men jag konstaterar att klubben har lyckats behålla ett starkt grepp om den lokala befolkningen och kanske än mer viktigt, ett starkt grepp om de som jag ser som sanna fotbollssupportrar. Det handlar om far och son, om kompisgäng som hängt ihop sedan skolåldern, om stolthet och passion om än med en gnutta självironi, och om att hitta tillbaka till sina rötter. Här finns onekligen en stor grupp ”white van men”, murare, före detta varvsarbetare, arbetslösa men också framgångsrikt mediafolk med mera som under lördagseftermiddagen gör en ”omvänd” klassresa tillbaka till sin uppväxt.

Onekligen attraherar klubben fortfarande ligister som har lite att göra med klubben eller områdena runt The Den men dessa håller låda på andra håll av arenan än där vi befann oss. Dessa fjantar känns onekligen som utbölingar bland resten av, säkert hårdfört, men ändå ”genuint” fotbollsfolk. Jag menar, att rusa mot bortasektionen när det finns 50 poliser, två avstängda sektioner och ett kravallstaket mellan dessa skolpojkar och tillresta Brummies, känns som inget annat än fjanteri på absolut toppnivå.

Nåväl, tillbaka till besöket. Att kunna vandra någorlunda avslappnat, och den ”riktiga” vägen till The Den är också något man inte är helt van vid, för några veckor sedan var det ju gallergången som gällde. Varje gång jag går Ilderton Road fram blir jag lika förvånad över två saker: Hur fantasilösa försöken till upprustning av området faktiskt var - det handlar om misshandel, om inte ren våldtäkt, av ett innerstadsområde och dess lokalbefolkning och; hur alla Millwall-fans, under någon bortamatch, kan skrika ut sin avsky mot allt vad Gypsies and Travellers heter när ett av Londons mest etablerade Gypsy-läger är det första man ser när man stiger ut från South Bermondsey Station. Men, som sagt, som en icke-Millwall lär jag nog aldrig riktigt förstå mig på Da Inna Ci’y och den ’subkultur’ som omger Millwall FC.

Kvällen avlöpte förhållandevis lugnt. Visst, längs Tooley Street där vi valde att avsluta dagen, syntes polisens blåljus med jämna mellanrum men med tanke på att Birmingham, Millwall och Leeds var ute så var det förvånansvärt lugnt runt London Bridge.